Château Haut-Bages Libéral 1986 2:a gången

Drack vinet förra sommaren, och det föll mig på läppen. Nu är det dags igen. Röd till ljusare tegelröd-brun kant. Doften är stor, maffig, lite härligt skitig av mogen cabernetvinbär, höstlöv, stall, kaffe, tobak och så lite mer tobak. Men även toner av farinsocker/torkad frukt, som ackompanjeras av ceder, blyerts, grus, jord och lakrits. Smaken är bordeauxslank, med frisk syra, lite torra anslag, men inte på något sätt over the hill - tvärtom - mycket tanniner kvar. Grymt smakrikt vin och dofterna kommer igen, med blyertspenna, svarta vinbär, stall och kaffe. Mogen bordeaux är förbannat gott, komplext och sofistikerat. O då är detta varken från en toppårgång eller toppslott (i och för sig granne med Latour och Pichon-Lalande). Negativa är att det känns lite grönt, smaken är lite rönnbärssur, lite snörpig. Men syra kan man inte få för mycket av... Denna flaska känns lite yngre och har mer cabernetkaraktär - nu är det bara en kvar... Förra blogginlägget här.

Château Haut-Bages Libéral: 4p av 5

Mayu Reserva Syrah 2006

Kollar igenom mina egna blogginlägg och ser att Chile har få noteringar. Dags för ändring och greppar en syrah för 89 kronor på bolaget. Och kan konstatera att Mayu är förbannat bra, förbannat druvtypiskt och förbannat prisvärt. Mycket kryddiga toner av lagerblad, vitpeppar och viol. Blandas upp efter ett par timmar med rökt kött, plommon, rostat kaffe, mjölkchoklad och rosépeppar. Alltså inte långt från syrah från norra Rhône. Smaken är åt det fylliga hållet, med blanserad frukt och relativt strävt för ett vin från Chile i den här prisklassen. Visst är det fruktigt och mer generösare än syrah från Rhônedalen, men riktigt bra druvkaraktär och välgjort. Ingen sylt och de 14,5 % alkoholen känns inte. Druvorna kommer från Elqui Valley, hög höjd och cool climate. Mer om producenten Viña Mayu här.

Mayu Reserva Syrah 2006: 3,5p av 5

Picos do Couto Reserva 2007

Det här blev en liten besvikelsen. Inte för att jag förväntat mig stordåd för 88 kr, men beskrivningen på hylletiketten lät lovande: Fruktig, kryddig smak med inslag av fat, björnbär, plommon, rosmarin, muskot och mörk choklad. Och efter att druckit Periquita reserva 2007 igår, som var grymt bra (sydfransk i stil och inte långt efter många 07:or från Côte du Rhône), hade jag hoppats på en repris. Men Picos do Couto är bara okej, med fyllig kropp, fruktiga aromer av björnbär, blåbär, och aningen kryddiga drag (o då har jag ansträngt mig...). Modernt, välgjort och fyller sin funktion till kvällens grillade ryggbiffar. Men det lyfter inte riktigt, ingen mineralitet, lite för fluffigt och syltigt. Nä, kör på Periquita reserva - mer karaktär och 9 kr billigare.

Picos do Couto Reserva 2007: 2,5p av 5

Velo di Maya 2004

Alfiero Boffa (Astiområdet) är inriktad på Barbera, och speciellt i sina vingårdsbetecknade viner. Men han gör även blandningar där andra druvsorter ingår (dock berättar han inte vilka andra druvor som används). Velo di Maya är 2/3 barbera, lagras 18 månader på 230-liters fat och 2 år på flaska innan de går iväg till försäljning. Ursprunget är Monferrato Rosso. Färgen är ganska mörkröd, med visst djup och ljusröd kant. Doften rivstartar med körsbär, örter, fatvanilj (som nästan slår över till bourbon/kola i början, men luftas snabbt bort), rosor, lakrits och skön mineralitet i form av grusdam och lite våt jord. Mörk choklad och plommon spelar också med, insmickrande med antydan till åldrad personlighet - höstlöv och köttsaft. Smaken är härligt körsbärsfrisk, med medelfyllig och stadig kropp som hålls ihop med välbalanserade tanniner. Fruktig smak av körsbär, skogshallon och svarta vinbär. Den mörka chokladen är med på noterna och även lite katrinplommon, fat och örter. Läskande syror och ursprungskaraktär för 169 kr. Mer än godkänt för denna augustilansering.

Velo di Maya 2004: 3,5p av 5

Därför ska man dricka bourgogne - Mikulski Bourgogne 2007

Det här är så bra. Chardonnay i högform. Vinet öppnar direkt med smör, popcorn, gula och gröna äpplen, grapeskal, gula vingummin och lagom med dos av rostade ekfat. Självklart är krita, kalk och ostronskal också med i kompotten. Smaken är balanserad, frukten finns där tillsammans med syran och en härlig mineralkänsla. Fortfarande ungt och med sköna grapeskaltoner i avslutningen. Blir verkligen imponerad av Francois Mikulski och han gör vin helt i min stil. Men är verkligen hans Meursault värda över 500 kronor, när man får ett sådant här bra vin för knappa 190?

Mikulski Bourgogne 2007: 4p av 5