Clos du Papillon 2005

Domaine des Baumard förnekar sig inte den här gången heller. Mer mineralig chenin blanc har jag inte provat tidigare. Här är det nästan rökig karaktär, sprängsten och gummitoner. Druvtypisk med aromatisk stil med örter, grapfrukt, honung och vax. Det här är ett riktigt bra från Savennières schistrika jord. Smaken är torr, men faktiskt också en uns sötma. Det känns som att druvorna helt klart nådde full mognad 2005, och smaken är lite fet och vaxig i stilen. Honungen spelar en framträdande roll, blandat med apelsinkarameller, grapefrukt och örter. 2004:an provades för två år sedan, den upplevdes mer stramare, lite lättare i kroppen och med högre syra. Kvällens vin har inte lika stor friskhet, även om den är långt ifrån kladdig (är en omöjlighet i Loire...).

Clos du Papillon 2005: 4p av 5

Xavier Côtes du Rhône 2009

För ett år sedan provade jag det här vinet. Då för ungt och inte alls med på noterna. Men nu är det mer fart och helt på topp från första klunken (och ny etikett). Färgen är mörkt röd, med lite blålia stick. Doften är öppen med klassiska sydfranska örter, pepprig kryddighet blandas med hallonfrukt, viol, plommon och blåbär. Det är riktigt charmigt och alla bitar verkar ha fallit på plats. Tobakstoner, lakrits och lite våt jord skruvar upp charmfaktorn ytterligare. Smaken är fyllig med skön fruktsyra och balanserad frukt och tanniner. Det här kommer att hålla några år och jag gillar verkligen när vanliga Côtes du Rhône har lite mera frukt och inte bara pepprighet och lagerblad.
Xavier Côtes du Rhône 2009: 3p av 5

Fonseca's Vintage Port 1977, 100-poängare?

Hur smakar en hundrapoängare? var temat för gårdagens vinprovning med polarna. Uppställningen var Castello dei Rampolla 2006 mot Monsanto ill Poggio Riserva 2006 samt Churchill's LBV 2003 mot Fonseca Vintage 1977. För Chiantivinerna går det kort nämna att Monsanto piskade Rampolla rejält - mer koncentration, mer kraft och mer färg, mer av allt helt enkelt. Ungt och stram toscanare som behöver minst fem år till, känns det som, men som ändå visar upp en härlig körsbärsfrukt med tydlig kakao, salvia och cedertorrt slut (Rampolla är dock inget dåligt vin). Churchill's var mer med som referens än egentlig utmanare, men var helt okej men ganska eldig smak och tunn frukt. Fonseca visade upp en helt annan dimension. Färgen är ljus brunröd/brunorange med lite grumlig nyans. Det behövs rejält med luft för att lyfta vinet ur sin 35-åriga källardvala. Här finns kryddig, nötig doft blandat med härligt torkad frukt, rosblad, choklad, tobak och cigarrlåda. Smaken är söt, men inte alls kladdigt utan med härlig röd frukt gör att smaken nästan känns slank, med peppriga toner mixat med choklad, torkad frukt, hallon, kola och lakrits. Elegant, komplext och smakrikt. Ja, så smakar en 100-poängare (Wine Spectator).

Fonseca's Vintage 1977: 5p av 5

Friedrich Becker Spätburgunder 2009

Efter det att de flesta bloggare har tuggat i sig tysk pinot från Friedrich Becker (Pfalz) det senaste året, så är det dags för Birk att sniffa lite på tysk bloggfavorit. Färgen är ljusröd transparent. Doften är väcks till liv med lite luft och här finns en väldigt tydlig kryddighet, med drag av enbär, lagerblad, lakrits, jord, muskot och aningen spiskummin. Men här finns även frisk frukt med jordgubbar och kanske lite hallon. Absolut druvtypiskt och med ganska tydlig mineralkänsla. Smaken är lätt, mjuk och slank, med tydlig och hög syra. Kryddigheten är där med muskot, laktrits, peppar och lagerblad. Men det saknas lite frukt faktiskt. Visst lite omogna jordgubbar ringlar runt på tungan, men det är långt ifrån nyzeeländskt, på gott och ont. Kiwi-pinot kan ju bli för mycket av det goda, med lite syltiga drag och nästan parfymerade toner. Men här hade jag gärna sett lite mer frukt, som gett lite mer stöd och kropp. Fler som provat här och här

Friedrich Becker Spätburgunder 2009: 3p av 5p