Birk om vin

Owen Roe Red Wine 2005

2012-01-21T10:58:00.000-08:00

Owen Roe gör en mängd olika viner från olika vingårdar i Oregon och Washington State. Bland annat pinot, cabernet sauvignon, syrah, chardonnay, cabernet franc - och så bordeauxblends. Målet är att göra friska viner med spår av vingårdarna och jordmånen. Ambitionen är det alltså inget fel på. Vingården startade 1999. Det här vinet är en bdx-blend av 41 procent cabernet sauvignon blanc, 38 merlot och 21 cabernet franc, allt från AVA Yakima Valley, Washington. Färgen är mörk rödbrun med ljusare kant. Doften är med på noterna från första stund, med en mängd intryck och fruktig framtoning. Här samsas mogna svarta vinbär med ceder, läder, cigarraffär, tobak, teblad, kaffe, eukalyptus, våt grusväg, korinter och plommon. Nya världen stilen är tydlig men visst finns det spår av en bordeaux, utan franska stalligheten. Smaken är balanserad slank, tack vare en hög frisk klingande syra. Det finns koncentration och fyllighet av svartvinbärs frukt, lakrits, tobak, kaffe, bitter mörk choklad och runda grusiga tanniner, med touch av våt jord och lite kärnbittert i slutet. Seriöst hantverk med välintegrerade franska ekfat. Mer info om producenten och så cellertracker.
Owen Roe Red Wine 2005: 4p av 5

Muga Blanco 2009

2012-01-20T12:07:00.000-08:00

Hur många dricker vit rioja till vardags, räcker upp en hand... Ja, inte är det jag i alla fall. Muga Blanco är gjord på 90 procent viura och resten malvasia. Jäst på sin fällning på 225 liters ekfat. Det här är sköna grejor med stor doft av rostade ekfat, nästan rökig ton, mineral, aromatisk, örtig, fruktig stil med mango, grapefruktskal, vax, honung och gummi. Smaken är ren, torr med aromatiska toner av grapefrukt, apelsinkaramell, vitpeppar, fatvanilj och örter. Kroppen är slank med tydlig och markerad fruktsyra. Smakrikt utan att bli fläskigt. Ja, likheten med en bourgogne är ganska slående med fin fatkaraktär och mineralkänsla. Men också likhet med semillon, med sina vaxiga toner. Riktigt bra, rent och snyggt med personlig touch (håller ett par år till om man vill ha mer komplexitet). Beställningssortiment 95 kronor. Mer info om vinet hos Muga.

Muga Blanco 2009: 3,5p av 5

Quinta do Mouro 2006

2012-01-05T10:13:00.000-08:00

En portugisisk tandläkare slogs sig ner i Alentejo, i staden Estremoz, och började göra vin i slutet av 1980-talet. Quinta do Mouro är en av föregångarna för den moderna vinmakningen i området och man tillhör topparna. Kvällens vin är en blandning mellan 45% Aragonês, 30% Alicante Bouschet, 15% Touriga Nacional och 10% Cabernet Sauvignon. Druvorna är plockade för hand, fottrampade och vinet är lagrat i ekfat från Portugal och Frankrike i 14 månader, hälften nya. Så: Färgen är mörk röd, med aningen tegelröd/brun kant. Doften är strålande ren och fräsch av mogna björnbär, fatvanilj, kaffe, lakrits, svarta vinbär, hallon, viol, tobak, lakrits och stråk av våt jord. Vinet har en viss utveckling och jag bockar av läder och höstlöv. Smaken är fruktig med bra, frisk syra och tydliga tanniner. Slutet är lite kakao- och kaffebittert. Vinet är balanserad med samma drag som i doften och det är riktigt bra tjut för 240 kronor. Modernt fruktig, men ändå med en liten rustik känsla.

Quinta do Mouro 2006: 4p av 5

Domaine Andre Bonhomme Vire-Clesse special cuvee 2007

2012-01-04T12:19:00.000-08:00

När wineaccess mejl dimper ner och berättar att en maconnais smakar som en meursault, och samma produkt (dock annan årgång) finns på Systembolaget - ja då är det bara att klippa till. Men är det en meursault i glaset? Nä, knappast. Färgen är ljust gyllengul. Doften är stor, nötig, lite utvecklad med brynt smör, honung, fatvanilj, mineral, vita blommor och aningen grapefrukt. Inte alls dumt. Men doften är lite utvecklad och tappar snabbt intensitet i glaset. Smaken är slank (nästan tunn) med ganska skarp syra och med nötiga drag och tydliga bittra toner. Vinet sjunger på sista versen, helt enkelt. Fruktaromerna finns ingenstans, hur jag än vill att det ska finnas där, som skulle påminna om en meursault. Nä, vinet var ingen sådan där gömd pärla i beställningssortimentet, som jag hoppats. Producenten anger att Stephen Tanzer har gett årgången 90 poäng, och 91 till 2008. Ja, inte alltid man har samma tycke o smak...

Andre Bonhomme Vire-Clesse special cuvee 2007: 2p av 5

Rippon pinot noir 2006

2011-12-31T16:23:00.000-08:00

Så här på småtimmarna, på det nya året. Dags att sparka igång bloggen efter julhelgen... (knappast ett nyårslöfte, att det ska bli fler poster under 2012, men kanske lite fler än 2011...). Rippon kommer i ljusröd färg, med inte helt klar nyans (vinet är oklarat och ofiltrerat). Pinotaromerna lyser upp som nyårsrakter med kokta jordgubbar, mosade hallon och indiska kryddor. Det är utvecklat med svamptoner, mossa, insjölera och sandelträ. Här finns gott om lyxigt rostat kaffe, som inte står bordeaux långt efter. Lakritsrot, mineral och våt jord. Smaken är grymt slank med perfekt syra, bra tryck i frukten och inga tanniner. Ja, visst är det igenkännbart nya zeeländskt, men ack så burgundiskt. Bara 13 procent alkohol och inga syltiga toner "what so ever". Fan, gott nytt år bloggers. High five... (tidigare bloggat).

Rippon Pinot Noir 2006: 5p av 5

Azelia Barolo 2006

2011-12-10T12:03:00.000-08:00

Vingården startades av Luigi Scavino och det finns släktskap med den mer kända Enrico Scavino (Paolo Scavino). Druvorna kommer från Serralunga och Castiglione, genomsnitt 20 år gamla rankor och lagras på slavonska, stora, fat. Vinet då? Här kommer det sköna dofter av viol, nyponros, grusdamm, svart te och rönnbär. Smaken är dansant lätt men ändå klassisk sträv och kraftfull med knivskarp syra. Det är inga problem med frukten som gör att vinet känns väldigt balanserat med skön mineral och grusig tanninkaraktär. Alkoholen tickar in på 14,5 procent och det känns lite eldigt, om jag ska vara lite kritisk. Men överlag är detta ett riktigt bra vin, som växer under kvällen och aromerna utökas med lite nötig känsla och körsbärskärnor. Känns helt okej att dricka nu, men tål givetvis flera år till för lagring. Barolo har inte varit en favorit, men långsam börja förstå dess storhet och matvänlighet. Azelias standardbarolo är riktigt bra för 315 kr. Mer info på bolis eller på skurnikwines.

Azelia Barolo 2006: 3,5p av 5

Chateau Limbourg blanc 2005

2011-11-26T13:05:00.001-08:00

Ny favoritkombination, mogen vit bordeaux till hummer, smält smör och citron. Smakerna gifter sig totalt, och här måste man nog köpa på sig lite vita bordeauxer och lagra (oftast går de åt första året, typ...). Limbourg har gul färg (som drar till det guldgula dag 2). Doften är öppen och stor med tydliga aromatiska drag av vax, honung, rostade nöter, gummi och fatvanilj, blandat med grapefruktskal och mineral. Det är rejält utvecklat och vaxigt, men det finns spår av sura krusbär och svartvinbärsblad. Smaken är rejält syrlig och fyllig med nötter, gummi, vax, honung och fatvanilj. Frukten finns där även om den känns som att den sjunger på sista versen. Men jag upplever att Limbourg är perfekt att dricka nu. Smakrikt, moget men ändå fräscht. Och sen perfekt till ny kokt hummer. Tidigare bloggat här.
Chateau Limbourg blanc 2005: 4p av 5

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007

2011-11-25T13:14:00.000-08:00

Elio Grassos vanliga Lange nebbiolo är inte direkt rolig, vilket är synd för det här är bloggpost nr 200, och förväntningarna är relativt höga, man tillhör en av de mest namnkunniga i Piemonte. Färgen är röd med drag åt aningen rödbrun kant. Doften är till en början reduktiv, med drag av gummislang och avgaser. Vinet öppnar dock upp sig efter hand och det levereras viol, omogna körsbär, rönnbär och aningen pinjenötter. Men det är ingen tydlig doft och vinet känns ganska enkelt redan här. Smaken är åt det lättare hållet, mycket syra som gör att vinet känns lite obalanserat då frukten inte alls hänger med - till en början. Den kommer dock loss med luftning och det är mest violkaraktär, surskörsbär och lite bitter malört. Men totalbedömningen är att vinet är alltför enkelt och inte har varken tanniner, frukt eller djup för att anses vara prisvärt - 169 kr (bolagets beställningssortiment) är typ 60 kr för mycket. Ståltankslagrad till 100 procent.

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007: 2,5p av 5

Sondraia 2006

2011-11-12T11:53:00.000-08:00

Bordeauxblend från Toscana, närmare bestämt Bolgheri. Cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc, nya och använda franska ekfat (barriquer). Vinet kommer från producenten Poggio al Tesoro, ägs bland annat av Allegrini - kända för sina Amarone. Färgen är mörk röd, med aningen rödblå kant. Doften är stor och fruktig med mörk frukt som biggaråer, svarta vinbär, väldoftande rostade ekfat (kaffe, mocka och mörk choklad) blandas med ceder och ursprungstypiska salvia-aromer och pinjebarr. Smaken är rejält fyllig med balanserad frukt och syra. Tanninerna är skönt sandiga och stram - vinet har flera år till innan det nås sin peak (högre betyg om några år?). Här finns egentliga inga utvecklande drag utan den ungdomliga frukten spelar första fiolen. Riktigt bra och seriöst i minsta detalj. Inte bara bordeauxslotten som har koll på fathanteringen och druvselekteringen.

Sondraia 2006: 4p av 5

Launois Blanc de Blancs Brut Cuvée Reservée

2011-11-10T10:34:00.000-08:00

Halvflaskor är bra. Den här champagnen är helt okej, med gul färg, stor tydlig autolytisk doft, som går mellan brynt smör, rostat bröd, toblerone, kaffe, mineral och mogna äpplen. Vinet har rejäl dos av vinteräpplen och grapefrukt. Smaken är ren, frisk med samma ingredienser som i doften och rejäl syra. Vinet är bättre dag två, inte stort vin men riktigt bra, så där en vanlig vardagskväll. Men 179 kronor är hutlöst dyrt, då helan går på 279...

Launois Blanc de Blanc Brut: 3p av 5

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007

2011-11-05T11:45:00.000-07:00

Det här vinet kommer mer till sin rätt med rejäl luftning. Dag 2 visar den upp ett större doftspektra, som landar i smör, gula äpplen, grapefrukt, örter, jasminblom och fatvanilj - spetsat med rejäl mineralkänsla som drar åt skaldjur och flintarök. Färgen är ljusare gul och vinet ger ett ganska ungdomligt intryck, även om det finns aningen drag av nötter och vått ylle, som tyder på en att en viss utveckling är på gång. Smaken är intensivt frisk med citrusinslag av lime och grapefrukt. Gula och gröna syrliga äpplen plitas också ner i anteckningsblocket och lite örtig och nötig krydda i slutet. Syran är klockren, kroppen känns dock lite väl klen, eller deffad om man så vill. Men ack så gott och med en ganska personlig touch - kanske för att det finns lite av ylliga/nötiga karaktären, som jag kan hitta i bättre chablis... Rara droppar skriver om lite udda tillverkningsmetoder, med jäsning utomhus, stora fat osv, kanske det som gör avtryck?

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007: 4p av 5

Montirius Le Clos 2007

2011-10-22T10:51:00.000-07:00

Jag skulle kunna kopiera flera av mina tidigare inlägg om det här vinet. För det är ungefär lika bra varje gång. Och jag faller lika lätt - varenda gång. Visst har jag jublat högre, än i kväll. Men jag blir aldrig besviken (inte överraskad heller...). Jämfört med tidigare flaskor av 07:an så har frukten börjat dra sig tillbaka och mer kryddor och rökta toner kommer fram (hallon och björnbär är dock inga problem att bocka av). Violdoften och fransk lavendel finns ju också där. Syran är slank och apelsinlik, lakrits/salmiak drar ihop säcken i slutet. Kroppen upplevs dock inte lika fyllig som tidigare - och tanninerna är inte heller så tydliga. Men jag saknar faktiskt lite stuns och smaken är lite väl kort. Nä, jag låter resten av flaska stå tills i morgon, Le Clos brukar utvecklas över ett par dagar.

Betyg kommer senare....

Dag 2: Vinet har utvecklat mer peppriga toner, rökt kött och våt jord. Frukten finns också med med mosade hallon och körsbär. Bra som vanligt, helt enkelt.

Le Clos 2007: 3,5p av 5

Roger Perrin & Alain Graillot

2011-10-15T13:00:00.000-07:00

I kväll, köttgryta kryddad med allehanda franska örter. Till det en chateauneuf-du-pape 2006 från Roger Perrin samt en ren syrah från Crozes Hermitage - Alain Graillot 2005. Roger Perrin har röd färg med orangebrun kant. Doften är tydlig med lavendel, orientaliska kryddor, grus och örtiga aromer som drar till grönt te. Här finns till en början också hallonfrukt och smörkola, det sistnämnda avslöjar eventuell lite fatlagring (?). Smaken är ganska stram och frukten är inte särskilt framträdande - här spelar kryddor och grusiga tanniner, men viss malörtsbitterhet första fiolen. Hallon- och lakritsbåtarna som brukar visa upp sig i ungdomen har fått lämna mer plats åt lagerblad, timjan och rosmarin, även om det finns drag av salmiak. Vinet är kraftfullt men ändå med slank känsla och bra syra - långt ifrån slappt och fruktbombigt. Alkoholen är på 15 procent och det känns inte. Bra gjort, och definitivt ett vin för mat - inte att vinna tävlingar. Tidigare bloggat här.

Roger Perrin Chateauneuf-du-Pape 2006: 3,5p av 5

Alain Graillots Crozes Hermitage 2005 kommer i en annan tappning. Färgen är djupare, mörkare, rödare toner. Doften är mer blommig, med viol, vitpeppar, rökta charkvaror och spiskummin. Tidigare har jag känt våt kartongaktiga drag, men inte i kväll - här är det fräscha dofter (om rökt kött är fräscht?) rakt igenom. Gruset och och krossade stenar hittas också, ja Graillot är riktigt bra. Smaken är fyllig, balanserad syra med tydliga strama tanniner och skön bitter malörts-slut - vinet har flera år till, men det finns en begynnande torr känsla som gör att man borde nog dricka snart - om man ska slippa risken för buljongtoner. Men faten är väl intergrerade, här är det inga smörkole- eller vaniljtoner. I kväll viner Crozes Hermitage över Chateauneuf-du-Pape. Tidigare provat här.

Crozes Hermitage, Alain Graillot, 2005: 4p av 5

Andrea Oberto Barolo Vigneto Brunate 2004

2011-10-08T11:36:00.000-07:00

Barolo tillhör inte vanligheterna på Birk om vin. Men efter det här så kan det nog blir ändring på det. Det här är ett strålande vin, med alla typiska drag. Färgen är mörk rödorange-brun. Doften stor härlig med tryffel, viol, rosor, hallon, spiskummin/anis och rosmarin. Men också utvecklad med drag av läder, tjära och svampskog. Mineralen finns där i forma av tydlig grusdamm. Komplext och ett riktigt bra sniff vin med skön blommighet. Vinet är lagrat både på stora fat och små franska barriquer - så visst finns det även drag av fathanteringen - typ romrussin och choklad. Smaken slank och kraftfull på samma gång - syran är läskande god - tannierna är sandiga och riviga, med kakao och drag av salmiak. Frukten finns också där i form av körsbär och aningen rönnbär. Eftersmaken kanske inte är det längsta, men vinet funkar både till lammlasagne och gårdagens älgstek. Får fundera på om det inte ska bli lite fler barolos... Mer om producenten här.

Barolo Vigneto Brunate 2004: 4,5p av 5

Mouton Rothschild 2004

2011-10-07T14:04:00.000-07:00

Ja vad ska man skriva om - egentligen. Alla typiska karaktärsdrag av klassisk pauillac är ju där, ceder, tobak (svindyr), våt jord, blyerts, hårt rostade fat, kaffe, stall, mörk bitter choklad, stramt, slankt, kraftfullt men ändå elegant på samma gång. Elegant 12,5 procent alkohol, mörk dov svartvinbärsfrukt, med aning rotfrukter blandat med hästsadel. Ja, allt det där hittar du ju ibland i andra viner från Bordeaux, men här är det så jävla lyxigt gjort. Som en extra utrustad BMW, eller Jaguar - vinet sticker helt enkelt ut jämfört med andra, lägre klassade bordeauxer. Det doftar mer komplext, smaken är längre, balansen är bättre, frukten och tanninerna är mer samspelta. Fathanteringen världsklass. Druvselekteringen, världsklass, vinmakningen... - ja, du fattar, inget lämnas åt slumpen. Och då blir det ju sjukt bra (även vid en så kallad mellanårgång, fler sådana tack - för lägre priser!), tilltalande, men ändå utmanade - för hur hade vinet stått sig i en blindprovning? Etiketten och allt det där med premier cru, visst spelar det in, eller...inte. Skitsamma. Jag njuter av att köra Jagga, när jag väl får tillfälle.

Mouton Rothschild 2004: 5p av 5 (vad annars ;)

Château La Louvière Blanc 2007

2011-10-01T11:45:00.000-07:00

Bordeaux 2007, då ska det vara vitt. Det här är kommer från André Lurtons ägor i Pessac-Léognan. Tolv månader på franska ekfat (hälften nya), sauvignon blanc (85 %) och sémillon och lagras på sin jästfällning. Färgen kommer i ljusgul färg och med grön nyans. Doften är sluten till en början, men öppnar upp sig rejält efter någon timme. Här finns krusbär, rabarber, grapefruktskal, fatvanilj, nötter, mineral och en rejäl dos av semillonfetma (vax, honung och lite gummi). Helskön och väldigt frisk doft (nästan som nyslaget gräs). Smaken är grymt stålfrisk, med grapeskal, mineral (kalla stenar), aromatisk, med nässlor, krusbär och svartavinbärsblad samt fatvaniljtoner. Kroppen är inte jättefyllig, mer elegant och med rejäl örtighet. Detta är bra och ungt. Nedsatt pris på bolaget - ja det funkar det med.

Château La Louvière Blanc 2007: 3,5p av 5

Château Carbonnieux 2007 - rea utan glädje ...

2011-09-25T12:06:00.000-07:00

Systembolaget sänker priserna på bordeauxvinerna 2007, inte helt oväntat då priserna för denna svaga årgång har varit för dyr, allt för länge. Kvällens vin kostar 219 kr mot tidigare 276. Vinet är ju inte bättre rent kvalitetsmässigt för att det kostar mindre, men kanske lite mer prisvärt? Färgen är mörk röd, med ljusare kant. Doften öppnar direkt upp med klassisk jordig, bordeauxskitiga drag, svarta vinbär, ceder, blyerts och kaffe. Faten är inte direkt hårt rostade och inte heller påträngande - rätt integrerade faktiskt. Doften är inte alls dum. Smaken däremot gör mig klart besviken. Kroppen är medelfyllig med okej syra, inte mer. Men här finns alltför tydliga drag av potatisskal, kokta rotsaker, kaffesump och askkopp. Frukten känns lite gles och den kommer med klart bittra drag, även om smaken är ganska lång. Visst finns det svarta vinbär och kanske lite violblommighet också. Men vinet känns inte helt fräscht. Trots nedsatt pris så är det inte prisvärt. Druvmixen är 60 procent cabernet sauvignon, 30 merlot och 10 cabernet franc.

Château Carbonnieux 2007: 2p av 5

Vissa har det bara - Saint Cosme Côtes du Rhône 2009

2011-09-18T10:49:00.000-07:00

Den där Louis Barruol. Vad gör han för att få fram sådana här bra viner? Den enkla côtes du rhône är helt underbar i sin djup blåröda färg. Med intensiv syrahkaraktär från första stund. Här virvlar det fram viol, svarta oliver, lakrits, gummi, vitt peppar, franska kryddor och grusig och stenig mineral. Men här finns också fruktiga drag av björnbär, mörka körsbär och en svag antydan till nötighet. Ursprung är inte att ta miste på - örtighet och pepprighet, med nästa, hallonaktiga stråk, hittar du inte i till exempel norra rhône. Smaken är kryddig, balanserad med apelsinlik syra som motvikt till en ganska krallig kropp. Tanninerna är inte med för att vinet ska lagras, utan för att hålla ihop till en kompakt helhet. Vinet smakar lika bra dag två som dag ett. Och i motsats till provningen senast är det helt i drickfas nu - och säg två-tre år till.

Saint Cosme Côtes du Rhône 2009: 3,5p av 5

Barbera d'Alba Ciabot della Luna 2007

2011-09-09T10:32:00.000-07:00

Producenten Gianni Voerzio bjuder på en barbera med blå röd färg, doft av krossade körsbär, slånbär, timjan, grusväg och fatvanilj. Men också viol, aningen nyponrosor och sötlakrits för att ringa in ursprunget. Smaken är härligt fruktig, med knappt skönjbara tanniner och givetvis livlig och hög syra. Slutet är aningen kryddigt med torkade örter och det märks att det är 14 procent alkohol. Inget som stör, men det märks att det är rejält genomarbetat i vinmakningen för att få fram en tilltalade kropp och frukt - modern i stilen är ingen underdrift. Det finns en liten antydan att frukten håller på att torka ut, men vinet är i högsta grad levande och håller nog 1-2 år till i en bra källare. Smakar bäst runt 14-16 grader. Tidigare bloggat här.

Barbera d'Alba Ciabot della Luna: 3p av 5

Chateau Larrivet-Haut-Brion 2008 - bordeauxjakten fortsätter...

2011-09-03T10:24:00.000-07:00

Vinmakare för Larrivet-Haut-Brion är Bruno Lemoine (tidigare Montrose, även Lascombe), med assistans av Michel Rolland. Källaren har också moderniserats på senare år. Kan detta var något? Ja, till en början i alla fall... Färgen är mörk röd med djup nyans. Doften öppnar upp med läckert nyrostat kaffe, vanilj, mörka bär, mörk choklad, sötlakrits och nougat. Doften är dov med animaliska och blodiga drag, aningen ceder och tobak, men även plommon, kokta vinbär och våt jord. Smaken är mycket fyllig och rejält fruktig - givetvis med sträva tanniner, men också en slagsida i fylligheten. Syran hänger inte med och det känns lite tungt. Första intrycket är verkligen wow! Men den här moderna stilen är inte min grej. Det är kul i små klunkar i början, sedan blir det inte så mycket mer. Hela vinet känns för överarbetat - full/övermogna druvor, rejält med socker vid skörd (14 procent alkohol), rejäl urlakning för mycket färg och frukt. På det nya fat - och mikrooxidering. Det animaliska bordeauxdragen, tippar över till köttig stil, det blir fläskigt, pluffsigt med drag av rotfrukter och kaffelikör. Syran hänger heller inte med när temperaturen stiger. Vinet är klart bättre runt 15-16 grader, men då blir det också rejält strävt. Ja, Grand-Puy-Lacoste, bloggades för ett par veckor sedan, slår det här vinet med hästlängder i komplexitet och drickvänlighet. För knappa 300 kr visar Larrivet-Haut-Brion det moderna Bordeaux, jag ska inte säga, från sin sämsta sida, men jag hade hoppats på mer klassiska syror och struktur. Vingården är planterad med 55 procent merlot, 40 cabernet och 5 cabernet franc. 16-18 månader på fransk ek, 50 procent nya. Gillar du fluff, nya fat och rejäl kropp med 14 procent alkohol? Köp, det är ju ändå Michel Rolland ...

Chateau Larrivet-Haut-Brion 2008: 3p av 5

Lemelson Vineyard Thea's Selection 2007

2011-08-27T12:29:00.000-07:00

Pinot noir från Oregon, Willamette Valley, och med ett härligt, modernt sniff. Här samsas nyrostade ekfat, chokladkola, kaffe och vanilj. Men även en lite jordig ton, viol, kryddor av indiskt påbrå, körsbär och en kvist malört. Smaken är ganska fruktig, med kryddor, rejält med fatkaraktär, jord och aning malörtsbittert slut. Syran tickar in på okej nivå, men går ner sig rejält när temperaturen stiger. Tanninerna är relativt tydliga, och det beror på ekfatslagringen. Har egentliga inga problem med det här vinet. Förutom att faten tar överhanden och, kanske sämst av allt, att det saknas lite hallon- och jordgubbsfrukt. Visst kan liknande toner hittas i en schyst bourgogne - men då finns mer druvtypicitet (viol?) och djup. Vinet är inte dåligt, bra gjort, men inte min stil. Mer slankhet, mer hallon och inte fullt så mycket fat (55 % nya i 14 månader, 45 % på ett år gamla franska ekfat, Hey to much!), hade önskats. 235 kr är inte direkt billigt, så kraven är höga. Doften räddar det här vinet helt klart.

Lemelson Vineyard Thea's Selection 2007: 3p av 5

Schäfer-Fröhlich Felseneck Riesling Trocken 2009

2011-08-26T10:56:00.000-07:00

Ligger Nahe smakmässigt mellan Mosel och Rheingau? Ingen aning, men den tanken slår mig när jag provar det här vinet från Schäfer-Fröhlich (en av topparna i Nahe). Färgen är ljusgul. Doften är ganska stor, aromatisk, fruktig och tydlig mineralkänsla. Här finns inslag av petroleum, nykrossad flintsten, mogna persikor, päron/äpple, vanilj, grapeskal, lime och färska örter. Smaken är välbalanserad med skarp syra och en koncentrerad frukt, ja nästan lite fet i stilen. Aromatisk och aningen kryddigt slut, som hänger kvar länge (alkohol på 13 % kanske hjälper till...). Grapeskalen finns där, likaså mineralen och gröna äpplen. Smaken är torr, men vinet känns fruktigt och kanske kan man förnimma en uns restsötma, vilket gör vinet än mer tilltalande. Mycket bra.

Schäfer-Fröhlich Felseneck Riesling Trocken 2009: 4p av 5

Chateau Grand-Puy-Lacoste 2008

2011-08-20T09:08:00.000-07:00

Bordeaux 2008 har lyst lite med sin frånvaro i svenska vinbloggarna (de jag läser ;), vilket är synd. Jag är ute efter köpa på mig, så den som har lite tips får gärna skriva några rader... Jag drar mitt strå till stacken med noteringar som legat i "byrålådan" en dryg vecka... Färgen är mörk röd, med aning ljusare kant. Doften är ganska stor från början, men öppnar upp sig betydligt med dekantering och luftning ett par timmar. Här samsas dyra, välrostade franska ekfat med mörka bär, kaffe, korinter, svarta vinbär, ceder, blyerts, cigarrtobak, jord/mylla/grus och en liten antydan till stallbacke. Vinet känns oväntat tillgängligt och generöst i doften. Men vad ursprunget är - finns det inga tvivel om. Smaken är ganska balanserad med rejäl kroppsfyllnad och med sandiga tanniner och en syra som sticker iväg. Här finns, vinbär, grön paprika, kakao och mörk bitter choklad, kaffe och med den sköna fathanteringen tydligt i bakgrunden. Galet gott och proffsigt hantverk. Fortfarande ungt, men ändå tydlig fällning i sista glaset. Drygt 500 kronor på bolis. Frankofilen har en "tråd" om vad kännetecknar en bordeaux. Grand-Puy-Lacoste är klart bordeaux för mig, trots mycket nya fat så skiner ursprunget igenom.

Chateau Grand-Puy-Lacoste 2008: 4p av 5

Morgadio da Calçada Reserva Tinto 2007

2011-08-01T12:58:00.000-07:00

Mörk rödlila färg. Stor doft av plommon, björnbär, nya fat, kaffe, krossad cement, svartpeppar och rosblad/lavendelblom. Det här vinet är riktigt häftigt, modern stil, men med ena foten i Dourodalens steniga mylla och traditioner. Smaken är fyllig med frisk, fruktig syra. Tanninerna är skönt avrundade, men väl märkbara, och alkoholen tickar in på beskedliga 13,5 procent. Långt ifrån saftigt och syltigt, alltså. Vinet kan lagras ytterligare - här finns det mer att hämta då fruktaromerna är primära. Touriga franca och tinta roriz är huvuddruvor, 18 månader på franska små ekfat. 299 kronor på bolaget, finns fåtal flaskor kvar... By the way: Domaine Roger Perrin CdP 2006 är grym just nu. Fullpackad med hallon-lakritsmix, franska örter, vitpeppar och skön rökiga toner. Vinet utvecklas över flera dagar och blir mer stallig blandat med katrinplommon, choklad och nötter.

Morgadio da Calcada Reserva Tinto 2007: 4p av 5

Ruinart Brut Millésimé 2002

2011-08-01T11:26:00.000-07:00

Ljusgul färg, gröna reflexer. Doften är klockren av kalkig mineral, nötter, grapefrukt och rostat bröd och kex. Här finns också aningen mogna vinteräpplen och torkade örter. Smaken är utmanande frisk och, lite bitter. Doftassocationerna kommer igen med grapeskal, mineral, ostronskal och aningen rostade sesamfrö. Ruinart 2002 är smakrik och det finns mer för den lagringstålige. Men vinet är lite för kantig i syran och det finns en lite väl stor bitterhet som inte är mitt i prick. Finns på bolaget, nu årgång 2005.

Ruinart Brut Millésimé 2002: 3,5p av 5

Poliziano 1,5 år senare

2011-07-29T12:36:00.000-07:00

Annandagen 2009 provade jag Polizianos Vino Nobile di Montepoliciano 2006, och rekade ett par års lagring. Och visst har vinet vunnit på det. Färgen är åt det rödbruna hållet. Doften har utvecklade drag av lite höstlöv och rostade kastanjer och pinjenötter. Typiska drag av körsbär, salvia, fatvanilj och kaffe samsas också i doften. Inte alls dumt! Smaken är syrlig, körsbärsfrisk med pinjenötter, timjan/salvia, kaffe och höstlöv med inslag av kakao, svart te och jord. Strävheten är tydlig och det är lite ekbittert i slutet. Finns säkert ett par år till här för den som vill har mer mognad. Jag är ganska nöjd, men inte jätteimpad. De moderna dragen från förra gången består och vinet känns lite spretig/eldigt i smaken för högre poäng.

Poliziano Vino Nobile di Montepoliciano 2006: 3,5p av 5

Mikkulski Bourgogne 2007

2011-07-27T11:50:00.000-07:00

Mikulski levererar alltid tycker jag. Här finns nästan alltid bra balans mella frukt, terroir, fat, fruksyra och koncentration. Kvällens 07:a är inget undantag, även om den inte lever upp till 05:an, eller en tidigare 07:a. Nu har vinet kommit i utvecklingsfas och syran är lite mer dämpad (om än frisk). Färgen är ljusgul, med aningen gröna nyanser. Doften är mineraldriven, våta stenar, kalksten blandas med rostade ekfat, vanilj, grapefrukt, örter, nötter och smör. Smaken känns rätt avrundad och syran är inte så där laserskarp som jag kanske önskat. Men vinet är smakrikt, med bra örtighet och nästan lite vitpepprig krydda.

Francois Mikulski Bourgogne 2007: 3,5p av 5

Côte Rôtie 2005, Pierre Gaillard

2011-07-26T12:00:00.000-07:00

Tänkte först inte blogga det här vinet. Ingen direkt doft, lite kryddor och mustig doft och väldigt syrlig smak. Men efter luftning (varför glöms, nästan, detta alltid bort...), händer det grejor. Viol, svartpeppar, fatvanilj, kaffe, lagerblad, timjan, blandas med mildrökt korv, bacon, muskot och grusig jord. Smaken är knappt fyllig, med väl tilltagen syra med avrundande tanniner och lakritsaktigt slut. Syran är lite väl spretig och det är ingen stor côte rôtie för nästan 400 kronor. Men den funkar bra till kvällens grillade entrecote med timjankryddade potatisar.

Côte Rôtie 2005: 3p av 5

Chateau Pibran 2005 - helt okej, faktiskt...

2011-07-24T10:22:00.001-07:00

Förväntningarna är lågt ställda. Förra gången vinet provades var en ren besvikelse, men i kväll är utdelningen lite bättre, dock krävdes ett par timmar i öppnad flaska. Först öppnar nämligen mörka bär, kortin/katrinplommon, mörk choklad och örter, svarta vinbär, vanilj och lite limlåda. Ingen direkt urprungstypicitet av jord, ceder eller stall (mer lik en napa-cab). Smaken är fruktdriven, med en syra som ligger på gränsen för att vara för låg, och tanniner som är (väl) avrundade. Svarta vinbär, plommon, kaffe inramas av en saftig karaktär. Hm... Men efter ett tag kommer vinet i gång med en doft av ceder, cigarrlåda och jordig ton. Smaken stramar till sig en aning och vinet visar tydlig fällning. Men en ton av bitterhet hänger kvar. Jag visste att det skulle bli en modern variant av bordeaux, så betyget tickar in på en trea - varken mer eller mindre. Så här tyckte jag förra gången - lagringen har gjort vinet got...

Chateau Pibran 2005: 3p av 5

Crozes-Hermitage 2006, Alain Graillot

2011-07-14T11:10:00.000-07:00

Från att ha druckit gårdagens höjdarvin, som växte och gav mer och mer intryck under kvällen, så är kvällens vin det motsatta. Trots att vinmakaren är minst lika känd, och hyllad - i vart fall i Sverige. Färgen är mörk röd, med aningen lila kant. Doften är tillbörjan inställsam med bacon, rök och tydlig ek. Det tillkommer viol, aningen örter och lagerblad. Men smaken är ekdominerad, med bittra drag av malört och hyvlad planka. Med lite varmare temperatur så stilla detta ner sig, men det klassiska peppriga dragen, viol, eller rökta köttet finns inte. Vinet känns aningen uttorkat och lite trött. Tunnel, eller dålig årgång? Vem vet - glorian på Alain Graillots Crozes-Hermitage har hamnat på sniskan...?

Crozes-Hermitage, Alain Graillot 2006: 2,5p av 5

Hominis Fides 2004 - the real shit

2011-07-13T10:38:00.000-07:00

Hominis Fides är Chateau de Saint Cosmes prestigevin. Grenache 100 procent, gamla stockar, ofiltrerat, lagring på ny och gammal ek. Vinmkaren och producenten Louis Barruol tillhör toppen i södra Rhône, ja vad mer behövs sägas... Färgen är mörk röd med klart rödbruna drag. Utvecklingsfasen är ingång och doften öppnar först upp med - salmiak, och inget mer. Men det är ingen fara, vinet är hur levande som helst. Efter en halvtimme i glaset är näsan fullmatad med aromer som: viol, nypon, lavandel, grusdamm, tjära, brödkryddor, rosmarin, tobak, läder, cigarrlåda och lagerblad. Klassisk sydrhônare med andra ord, men också klara drag av barolo och nebbiolodruvan (nypon, tjära och viol). Och just nebbiolovibbarna kommer tydligt i smaken. Det är stramt, strävt och med klingande apelsinlika och körsbärskärniga syror, med torrt, ja nästan salt, slut. Vinet är långt i från moget, men de primära fruktattributen är borta (även om det faktiskt skymtar fram lite mogna hallon i mellan åt, jag får nog dra till med komplext vin). Det finns drag av ek och lite beska, men inget som stör. Vinet är fylligt, men traditionellt stram och slank (och elegant i sin kraft) på samma gång. Alkoholen på 14,5 procent känns inte. Det här är så välgjort det kan bli med grenache, om du frågar mig. Är det bra eller är det bra? Hur bra som helst, men den korta eftersmaken och att potentialen är större med något års lagring till, gör att det blir ett litet poängavdrag...

Chateau de Saint Cosme Hominis Fides 2004: 4,5p av 5

La Chablisienne Mont de Milieu 2000

2011-07-12T12:58:00.000-07:00

Nötter, brynt smör, lovikavante, mineral, rök, grapefrukt, mogna äpplen, läder, vax, örter, honung, ekfat, nougat, kaffe, sherrytoner ... Ja, associationslistan kan göras lång på den här mogna chablisen. Doften öppnar upp direkt utan luftning, och det är ingen tvekan - att det här är precis som jag hade hoppats på. Mogna vita, tillhör undantagen, men ska det vara så ska det nog vara chablis. Syran är knivskarp, frukten och spänsten finns kvar - och eftersmaken är lång, kryddig och med skön mineralkänsla. Elva år på nacken, priset runt 220 kronor, ja producenten och kooperativet La Chablisienne är utan tvekan en leverantör av minst sagt prisvärda viner. Årgång 2008 finns i beställningssortimentet. En genomgång av La Chablisiennes viner i Sverige hittar du hos Finare Vinare. Varför dricker man inte mer mogna chablis?

La Chablisienne Mont de Milieu 2000: 4p av 5

Langlois Chateau 2004

2011-07-08T13:45:00.000-07:00

Loire, Samur, chenin blanc, och brukar oftast falla mig på läppen. Bland annat för att vinet brukar ge mycket karaktär för pengarna (169 kr på bolis). I och för sig var det flera år sedan som jag drack det här fatlagrade vinet - har smakprofilen ändrats? Jo, kanske. För det här faller inte mig riktigt på läppen ikväll. Färgen är gul med klar lyster. Doften är stor med tydliga vaxiga toner, honung, nötter, fatvanilj, grapefrukt, mineral och örter. Inte alls dumt och det växer fram lite tropisk frukt i form av ananas och mogen mango efter ett tag. Men det smaken som gör mig besviken. Fyllig, javisst, torr - check, hög syra, you bet, smakrik, absolut. Mycket ek? Självklart. För mycket? Ja, utan tvekan. Det blir till slut för ekbittert (ett år, på tre år gamla ekfat), bland alla sköna mineraler, gula äpplen, Vicks citron-honungs-tabletter, grapefrukt och ananastoner som finns där någonstans. Visst är vinet bra, men lite för publikt med sin fatkaraktär och ursprunget är inte helt tydligt.

Langlois Chateau 2004: 3p av 5

Voss Estate pinot med mognad

2011-07-06T10:09:00.000-07:00

Voss Estate pinot noir, Martinborough, är ett av mina mest bloggade viner. Och tron på vinet fick sig en törn förra gången. Då 2008. Nu en utvecklad 2005:a - over the hill? eller perfekt tajmad... Färgen är röd till mörk tegelröd. Utvecklingsfasen är helt klart på gång. Doften är stor, utvecklad till mogen, med lera, jordgubbar/hallon, vanilj, mjölkchoklad, indiska kryddor, som curry och spiskummin. På doften går det inte att ta miste att det är en pinot, drutypiska kryddigheten med bra fruktaromer av mogna hallon/jordgubbar. Smaken lever upp till förväntningarna, med bra syra, frukten i behåll och typ noll tanniner. Smaken är rund, lite torr bland all frukt och malörtsbittert. Inte alls dumt och det är liten dragning åt svart te också. Slutet är dock lite eldigt (14 procent) så det gäller att hålla temperaturen rätt. Knappast over the hill, utan mogen nu. Dock saknas lite primärfrukt för högre betyg.

Voss Estate pinot noir 2005: 3,5p av 5

Villa Cafaggio 2007

2011-07-05T11:20:00.000-07:00

Semestertider, skärgården, spagetti och köttfärssås. Haffar en flaska från svärfars vinhylla. Villa Cafaggio's vanliga chianti. Vinet är mörkt rött. Doften öppnar upp sig efter en halvtimme-timme i glaset. Här kommer klassiska körsbärskärnor, salvia, lite rostade pinjenötter, tryffel, jord, mörk choklad och kaffe. Inte alls dumt, och smaken svarar upp doften. Syrorna är läskande friska och frukten är med och balanserar upp. Tanninerna är klart runda och till maten är vinet helt klart på hemmaplan.

Villa Cafaggio Chianti Classico 2007: 3p av 5

Etna Rosato blir Chablis

2011-06-18T11:39:00.000-07:00

När förväntningarna är höga så gäller det att vinet kan leverera någonting. Någonting som går att gilla, något som överaskar. Men Etna Rosato 2009 från Tenuta delle Terre Nere, kammar nästan noll. De röda levererar så att parkerpoängen rasslar in. Men rosén blir till oxiderad jordgubbssaft (se glaset), spetsad med citron. Visst finns örter och drag av lavajord (aningen rökig ton i doften). Men doften är väldigt diskret och smaken känns bara trött. Syran är alltför låg och det här vinet känns som ett år för gammalt. Nä, snabbt korkar jag upp en enkel chablis 2009 från Domaine Séguinot-Bordet. Färgen är klassisk ljusgul med klart gröna drag. Doften öppnar med gröna äpplen och citrus, och aningen rökig mineral. Men växer efter hand med ännu mer mineral, flintarök och örtiga drag i form av dragon. Vinet känns relativt generöst men smaken är klassisk ren, med bra syra, gröna äpplen, grapefrukt och givetvis mineral i form av ostronskal och aningen krita. Japp - så var kvällen räddad.
Domaine Séguinot-Bordet Chablis 2009: 3p av 5

Smått och gott

2011-06-03T11:33:00.000-07:00

Igår blev det ett litet nedslag på kvarterskrogen La Vecchia Signora, (Stockholms bästa italienare?). Till småplocket dracks ett Lange Bianco från Paulo Scavino. Mestadels sauvignon blanc, men även del av chardonnay och kanske viognier (inte helt tydligt på producentens sajt). I alla fall är vinet aromatiskt, med gräs, örter och kanske aningen krusbär och blommiga aromer. Syran klockar in precis och det finns även aningen grapeskaltoner både i doft och smak. Perfekt matchning till maten och helt värd att kolla upp igen. Till den gudomligt goda oxkinden blir det ett glas Barolo 2006, också av Scavino. Färgen är mörk röd, doften är urtypisk med tjära, rosor, nypon och mörka körsbär. Men också tydliga fataromer som drar åt mörk choklad och nysågad ekplanka. Inte helt i balans alltså, men nog så gott och med relativt fyllig kropp med tydliga tanniner och läskande syror. Helt drickbar nu, men ge den ett par år till så har faten integrerats till det bättre.

Ikväll blir det ett glas, överraskande bra, från varma bordeauxårgången 2003. Château d'Arche är en cru bourgois (Haut-Medoc) med plantering av 45 % cabernet, 40 merlot, 5 % vardera av cabernet franc, petit verdot och faktiskt carmenere. Inte alls dumt med tydlig fällning, röd färg med lite rödbruna stick, men långt ifrån mogen. Animaliska drag, stall, ceder, svarta vinbär, korinter, järn och tydligt med rostade kaffetoner. Kroppen är slank och med helt okej tanniner och inte alls syltigt - tvärtom, lättdrucket och med endast 12,5 % alkohol.

Quinta Nova Reserva Douro 2006

2011-05-29T05:08:00.000-07:00

Att Douros producenter kan göra bra vin är ju ingen nyhet, men jag blir ändå överraskad - det här är riktigt bra för 199 kr. Druvsammansättningen är Touriga Nacional, Tinta Roriz, Touriga Franca and Tinta Amarela, med lagring på franska och amerikanska ekfat. Färgen är mörk röd med aningen rödbruna reflexer. Doften är stor med första intryck av mogna körsbär, mörka plommon, krossad sten/stendamm, hallonkompott med björnbär på toppen. Det här är riktigt maffigt att sniffa på och den rostade fatkaraktären är tydlig med mörk choklad, ceder, tobak och fransk nougat. Med luft kommer det till svarta vinbär, blåbärsvanilj och aningen aniskryddor. Smaken är ganska fruktig, med avrundade smågrusiga tanniner som biter sig fast i eftersmaken. Aningen portvinskänsla är det allt med 15 procent, men vinet är inte eldigt, mer kryddigt och med balanserade syror och tanniner. Ganska komplext vin som levererar mer än förväntat, modernt vin som ändå har ursprunget i behåll. Läs mer om producenten Quinta Nova de Nossa Senhora do Carmo.
Quinta Nova Reserva 2006: 4p av 5

Tenuta delle Terre Nere, Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007

2011-05-14T12:34:00.000-07:00

Före vinlusen, det vill säga oympade stockar, 140 år gamla, Etna, lavajord, druvsorterna nerello mascalese och nerello capuccio. Här är det unika saker - och det saknas referensramar för mig när det gäller liknande viner. Så hur fan beskriver man ett sådant vin? Jo det får delvis bli med sedvanliga uttryck (tanniner, fruktaromer, syra, osv), men också jämförelse med andra viner, som jag känner till. Vilket är lite synd för vad är det som gör Etnaviner så unika? Hur peka ut ett vulkavin i en blindprovning... Ja dessa frågor kanske få besvaras en annan gång (när fler viner har provats;), nu vill jag bara förmedla hur bra jag tycker det här vinet är - för det är riktigt bra.
Färgen är röd, transparent och med vissa rödbruna nyanser. Doften är omedelbar med jord, aska, nypon, läder, örter, kryddor, båthus, tjära och rök. Vinet utvecklar stalliga aromer, timjan, torkad frukt, fat, kaffe, romrussin, katrinplommon och dyig insjö. Smaken är slank, men samtidigt ganska krallig, med gott om tanniner, markerad syra, körsbärsfrukt, nypon, salmiak och kakao.
Känns lite enkelt att brassa på med aromer och nämna att associationerna går till nebiolo och också till amarone (romrussin, torkad frukt), men vinet visar upp en koncentration som indikerar fullmogna och senskördade druvor och helt klart strama nebbadrag. Vissa menar att de blå druvsorterna från Etna blandar pinot noir och nebbiolo, och visst varför inte. Det är aromatiskt och kryddigt, med apelsinlika syror och gott om tanniner, men jag får även kopplingar till sangiovese och en utvecklad brunello di montalcino. Oavsett, så är Tenuta delle Terre Nere Prephylloxera 2007 ett riktigt bra vin, utvecklat, men antagligen med flera år på nacken. Att det kostar närmare 600 kronor gör absolut ingenting - 1,5 hektar vingård och jävligt unikt - hellre detta än överprissatt bourgogne eller bordeaux. Måste också passa på att tacka Finare Vinare, Billigt Vin och Italienska Viner för att jag fick upp ögonen för Etna.
Mer info här om producenten
Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007: 4p av 5

Billecart-Salmon Cuvée Nicholas Francois 1996

2011-05-11T13:21:00.000-07:00

Var lite rädd att den här halvflaskan skulle sett sina bästa dagar. Men bra årgång, bra material och hantverk kan det inte bli riktigt dåligt. Färgen kommer i gyllengul färg, doften är explosiv med tydliga drag av mogna äpplen, honung, läder, rostade nötter, hjortron, smördeg, torkad aprikos, och med avslutande mineral (krita, ostronskal). Smaken hänger med bra, med markerad syra i form av grapefrukt och blodapelsin. Mognadsaromerna hittar också fram i smaken och enda felet jag kan hitta är egentligen det korta slutet och där den markerade syran. Moussen är okej, men dör ut ganska snabbt. Dock är det smakrikt med alla sina nyanser och kanske inte så konstigt då basvinet delvis vinifieras på fat. Druvor är sedvanliga chardonnay och pinot från Grand-Cru-byar. Skål!
Billecart-Salmon Cuvée Nicholas Francois 1996: 4p av 5

Domaine Maréchal Pommard La Chanière 2004

2011-05-07T10:33:00.000-07:00

Har druckit den här bourgognen ett par gånger - senast 1,5 år sedan, då misstänkt kork - och med kvällens första sniff så var det vinet verkligen det. För nu är det en helt annan bouquet som visar upp sig. Med tydlig pinotkaraktär, som ibland kan vara svår att beskriva, men vinet har utvecklat en skogskaraktär av svamp, bränt trä, muskot, mörkrostat kaffe, mogna skogshallon och aningen rökiga korvar i lagerbladskok. Inte alls fel och färgen avslöjar att mognadsfasen har kommit - vinet är rött med tydliga rostbruna inslag. Smaken lever dock inte upp till doften. Kroppen kommer i slank, deffad form och fruktsyran är markerad och lite kärnbitter. Skogshallonen lyser med sin frånvaro - här är det mer surlingon som träder fram tillsammans med jord. Mognadstonerna finns i smaken, men den svåra årgången visar sig tydligt och vinet dör ut ganska snabbt efter upphällning. Den som har på lager är det nog dags att korka upp.
Domaine Maréchal Pommard La Chanière 2004: 2,5p av 5

Clos du Val Napa Valley 2007

2011-04-29T13:03:00.000-07:00

Napacabernet med druvmixen 86 procent cabernet sauvignon, 9 procent cabernet franc, 3 merlot och 2 procent petit verdot. Franska ekfat i 18 månader, 25 procent nya. Årgången 2007 är topprejtad av de flesta kritiker och producenter. Så här blev vinet i min värld. Mörk djup röd färg, med rödblå kant. Doften är stor, fruktig med tydliga svarta vinbär - till en början. Sen kommer rostade ekfat, kaffe, tobak, ceder, cigarrlåda blandat med plommonfrukter och jord. Inte alls dumt. Generöst vin och fruktattacken i doften, nästan katrinplommonaktigt, tyder på varmt väder och fullt mogna druvor. Smaken är fyllig, rejält fruktig med frisk syra, silkiga tanniner och lite gröna örter med bläckiga drag i slutet. Vinet är gott att dricka nu, men lär växa med ett 2-5 år i en sval källare. Mina invändningar är att vinet, trots en rimlig alkoholhalt på 13,5 procent, är lite för ungfruktigt och har ett drag av grön paprika. Köp och lägg undan? Ska fundera på det. Drar också parallell till Rhône 2007 - hajpad årgång, mycket fruktiga viner, och där jag inte alltid varit överförtjust. Tips på andra Kaliforniencabbar som är värda att prova för 249 kronor, som detta vin kostar?
Clos du Val Napa Valley 2007: 3p av 5

Bramito de Cervo Chardonnay 2009

2011-04-28T12:04:00.000-07:00

En glad överraskning. En chardonnay från Italien (Umbrien), till rimligt pris (139 kr) och som är bra. Ljusgul färg och en doft som har tydlig fatvanilj, toner av gula äpplen, citrus, rostad mandel och en antydan till mineral, som våta stenar. Druvtypisk och ganska elegant doft. Smaken kommer i frisk form med markerad syra, grapeskal, brynt smör, nötter, fatvanilj och tropiska frukter. Alkoholen tickar in på låga 12,5 procent, men kroppen känns ganska fyllig och smaken avslutas med lite bitterhet. Syran och frukten är inte lika laserskarp som en bourgogne. Men betydligt friskare och smalare än en chardonnay från säg Chile eller USA. Producenten är välkända Marchesi Antinori. Vingården heter Castello della Sala, ligger på 200-400 meters höjd, handskörd, kylning av druvorna till låg temperatur och fatjäst på franska ekfat... "und so weiter...", gott var det i all fall.
Bramito de Cervo Chardonnay 2009: 3,5p av 5

Montirius Le Clos 2007 - tjatigt bra

2011-04-27T10:31:00.001-07:00

Det börjar bli tjatigt. Men det här vinet är svårt att inte tycka om - oavsett årgång... Montirius Le Clos är ganska "söndertjatat" vin i den svenska bloggvärlden - med all rätt. 2007:an levererar mörk rödlila färg, stor doft av klassiska drag av vildhallon, krossade björnbär, körsbär, kryddor, garigue, lakrits, viol och aningen köttiga drag och våt jord. Efter ett par timmar i glaset ännu mer rökt kött och mörkt choklad och nougat. Smaken är fyllig, inte värst sträv, men rejält fruktig och med frisk syra. Där många chateauneuf-du-paper av årgång 2007, bara blir peppriga och alkoholstinna - så fixar Montirius biffen med att blanda 50/50 grenache/syrah. Just den kombinationen tillsammans med betonglagring är ju oslagbar. Dags att springa iväg att köpa årgång 2009, som nu finns i hyllorna...
Montirius Le Clos 2007: 4p av 5

Chateau Raymond-Lafon 2001

2011-04-26T12:30:00.000-07:00

Toppårgång för sauternes och ett slott som ligger granne med det mer kända d'Yquem och Suduiraut. Men priset är betydligt billigare och slottet blev inte klassificerat 1855. Druvmixen är 80 procent semillon, resten sauvignon blanc. Mer info om slottet och tillverkning se the vindoktorn. Färgen är klar med fin gyllengul färg, som avslöjar en viss mognad. Doften är typisk med tydliga drag av botrytis, mandelmassa, torkade aprikoser, apelsinmarmelad, saffran, fatvanilj, ljunghonung, vita blommor och vax. Doften utan tvekan komplex och smaken är inte långt efter. Med fyllig, koncentrerad kropp med hög sötma som backas upp av en väl tilltagen fruktsyra, finns det inget att klaga på. Grapeskal, torkad aprikos och engelsk frukostmarmelad ligger bra till hands som beskrivning och eftersmaken sitter i länge. Inte för att jag har druckit d'Yquem så många gånger (inte Suduiraut heller...), men Raymond-Lafon är riktigt bra - kraftfullt utan att bli klumpigt. Finns i Systembolagets beställningssortiment för 322 kronor, halvflaska.
Chateau Raymond-Lafon 2001: 4p av 5

Le Trois Chênes 2009 - Touraine kicks ass

2011-04-25T13:07:00.000-07:00

Det här vinet är så jävla bra. Sauvignon blanc med fatkaraktär och det skriker vit bordeaux, eller Pessac-Léognan lång väg. Eller varför inte en välgjord sancerre? Här finns alla karaktärsdrag jag vill ha. Nötter, vit persika, krusbär, svartvinbärsblad, fatvanilj, honung, rökig mineral, blodgrape och lime. Ett riktigt sniffarvin. Och som har en skön balanserad fruktsyra, som avslutas med lite fatbitterhet. Sjukt gott, sjukt bra och sjukt prisvärt. Drygt 80 kronor på plats för ett vin som slår många bordeaux eller sancerre för en hundring mer - typ. Finns på trestjärniga restauranger i Frankrike. Mer om producenten Domaine Vincent Ricard här och på den egna hemsidan. Fatjäst med bâtonnage 4 gånger per dag och lagrad 8 månader på fat som ger vinet en fyllighet och komplexitet som man inte ofta hittar i viner från Touraine. Respekt.

Le Trois Chênes 2009: 4p av 5

Willi Schaefer Mosel Riesling 2009

2011-04-25T01:24:00.000-07:00

Ljusgul, nästan vattenklar färg. Stor frisk doft av citrus, gröna äpplen och mineralig doft av sommarregn. Här finns också en antydan till lite piggelinpäron och vanilj. Typisk aromatisk doft av druva och ursprung, skulle man kunna säga. Smaken är halvtorr med tydlig sötma och frisk grapefruktsyra, gröna äpplen, limejuice och blodapelsin, skulle man kunna säga. Det är gott, men slutet blir lite sötkladdigt - kroppen håller inte ihop av den stålaktiga och stringenta syra, som jag förväntade mig skulle finnas, men som inte riktigt är där. Ett ganska enkelt vin med för lite för stor prislapp? 129 kronor är för mycket och någon i näringskedjan tjänar på att tysk riesling är på modet och att årgång 2009 är uppskriven.

Willi Schaefer Mosel Riesling 2009: 2,5p av 5

Montirius Le Clos 2005 hver gang

2011-04-02T11:28:00.000-07:00

Det här är fjärde flaskan som provas och vad jag minns har vinet inte varit så här mörkt i färgen förut... Oavsett vad så hajar jag till när glaset fylls. Djup, tät och mörkröd färg följs av doften av ren och frisk vårjord, lakrits, mogna björnbär, mörka körsbär (ja, nästan svart vinbärslika toner), svartpeppar och lite rökt kött. Lite valnötter och katrinplommon ringlar ur glaset och jag tänker på fruktkaka. Inga stora eller intensiva dofter utan mer finstämd - men gott sniff och utan mognadsaromer. Det känns som Montirius Le Clos 05 kan leva för evigt. Vad vet jag, men jag hade förväntat mig lite mer multna löv, lagerblad och annat smått och gott som skulle antyda till utveckling. Okej hur är det med smaken... Syran behöver man inte bekymra sig om när det gäller den här biodynamiska producenten. Eric Saurel vet när det är dags att skörda (månkalendern lär väl bidra...) och det här vinet är helt enkelt snyggt gjort. Stramt, kryddigt med körsbärskärnor blandat med björnbär, lakrits, peppar, jord och apelsinläskande fruktsyror, som just ikväll får mig att tänka på bra en barbera. Tanninerna märks tydligast när vinet är lite svalare, annars känns vinet välbalanserat och med potential till minst fem år till i ryggläge. Fjorton procent alkohol märks inte, och med förra veckans CdP-besvikelse så dricker jag hellre en Vacqueyras hver gang, när det är så här bra gjort. Femtio/femtio syrah och grenache. Ingen ek, bara betongtankar används för jäsning och lagring. Ingen filtrering eller klarning. Man kan tycka vad man vill om biodynamisk odling. Men Montirius Le Clos gör mig aldrig besviken. Hoppas det håller i sig...
Le Clos 2005 4p av 5

Tim Adams semillon Clare Valley 2008

2011-04-01T10:31:00.001-07:00

Första sniffen. Wow, så mycket doft, så intensiv i arom och frukt. Like-knappen åker fram med en gång. Här samsas gummi, vax, honung med gula och gröna äpplen, grapefrukt, mogen ananas, krossad sten, fatvanilj, nötter och lime. Doften påminner nästan om en utvecklad riesling - det finns drag av inoljad trasselsudd toppad med fotogen, typ, liksom. Tim Adams semillon är ett annorlunda vin och väldigt intensivt nästan övertydlig druvkaraktär - precis som Aussieriesling kan vara. Smaken är snortorr, slank, gränsen till tunn, med superfrisk syra som tilltalar mina smaklökar. Aromerna kommer igen från doften. En stor invändning är att eftersmaken är lite kort och att vinet saknar lite fruktkropp - visst grapefrukt är gott med gärna lite mer fylliga gula, friska äpplen hade varit på sin plats (inte lika impad som förra sommaren). Men ikväll är det bra fredagshumör på mig och Aussie-semillon är "one of a kind". Torde vara svårt att missa i en blindprovning, typ, liksom. Eller? Färgen gul till ljust gyllengul (redan kommit i mognadsfas, smaken imponerar som sagt inte...).
Tim Adams Semillon Clare Valley 2008: 3p av 5

Domaine Roger Perrin WTF?

2011-03-26T11:36:00.000-07:00

För det första. Châteauneuf-du-Pape årgång 2007 är den mest överskattade årgången någonsin. För det andra. Domaine Roger Perrin CdP 2007 är inte bra. Färgen är mörkröd med ljusare kanter. Doften är till en början klassisk med hallonfrukter, jästa körsbär blandat med våt jord/snus/tobak, färska örter och med viss behaglig rökighet av charkuterier samt en viss smörkoleton (antagligen av en viss fatlagring?). Smaken är tyvärr inte alls behaglig. Visst finns där kryddor/örter och visst halloninslag. Men 15 procent alkohol sveper in allt i en alkoholdimma som gör att jag tror att det är ett ren vodka jag dricker. Försöker kyla vinet - men det hjälper inte - då försvinner bara aromerna. Efter en timme eller så är det de jästa körsbären som är mest framträdande och alkoholen då. Vinet känns bara klumpigt, även om syran är frisk. Vad är det med en av mina favoritproducenter från CdP (Côte du Rhônen från Perrin piskar skiten ur denna)? Den frågan kanske ligger i årgången. Då de flesta verkar vara överens om att 2007 är en toppårgång så tycker jag bara att den är rena skräpet. För mycket alkohol och för lite frukt som kan backa upp. Ingen finess och elegans. Visst, det finns säkert undantag. Och framförallt så visade många viner upp en helt annan sida i början. Men nu - efter ett par års lagring - så verkar det som om vinerna faller ihop. Det som finns är bara alkoholen, kryddorna och ett par jästa skrumpna körsbär. Inte värdigt för en haussad årgång.
Domaine Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2007: 2p av 5

Svenssonliv...

2011-03-12T11:09:00.000-08:00

Melodifestival och ett kort blogginlägg. Svenssonliv. Och vinet är också lite svensson-aktigt. Tyvärr. Quinta de Saes Reserva Branco har levererat tidigare. Men årgång 2008 är inte lika bra som 2007. Färgen är gul, doften öppnar med aromatiska drag av vitpeppar, vita blommor, örter, gröna bananer, persika och gula äpplen. Lite avrundad karaktär av tropisk frukt som ananas och fatvanilj hittar jag också. Smaken är på gränsen frisk (vinet känns lite trött när det blir varmare), kryddigt, lite eldigt, fatvanilj, tropisk frukt med drag av inlagda aprikoser. Torrt och ganska smakrikt. Men inte alls mitt typ av vin i kväll, framför Melodifestivalen - Suck.
Quinta de Saes Reserva Branco 2008: 2,5p av 5

Clos des Pape 2004

2011-03-05T11:55:00.000-08:00

Ett av mina allra första vingårdsbesök var Clos des Pape. Med några kopierade sidor av En värld av vin liggande i baksätet bromsade jag och kompisen M in på grusplanen på denna klassiska vingård. Året var 1998 och fotbolls-VM stod för dörren i Frankrike. Jag tror det var Paul Avril som mötte oss vid spontanbesöket - han snackade bara franska o jag fattade ingenting. Givetvis ett minne för livet (att kolla in vinkällaren med gamla foudres och betongtankar) med provsmakning och en flaska 1996 rött inköpt för typ 90 franc. Den flaskan är för länge sedan urdrucken. Kvällens vin inköpt på monopolet och den är helt magnifik! Färgen är röd med antydan till tegelröd kant. Doften går på knock-out direkt med animaliska drag, stall, bränd ved, eneträ (enbär), kryddor av rosmarin, tobak, jord och mörk hallonfrukt. Intrycken är så många i början att jag skriver "komplext" på pappret, flinar och skakar på huvudet - det här är så jävla bra! På utvecklingskontot hamnar läder, rostade pinjenötter, kaffe, och de klassiska dragen av lagerblad och dyra rökta charkuterier. Smaken är vital, sammansatt med pigga och slanka, salta fruktsyror. Doftaromerna kommer igen i smaken, med extra tillägg av mörk choklad och kakao, och vinet välbalanserat mellan fyllighet, tanniner och fruktsyra. Tanninerna är lagom torra och riviga och frukten är i behåll med drag av torkad frukt, grusdam och järn. Femton procent alkohol - inget som märks. Smakrikt och eftersmaken är typiskt kryddig och härlig lång. Hatten av för gott och högklassigt vin.
Clos des Pape 2004: 4,5p av 5

Sauternes och våfflor

2011-03-05T06:50:00.000-08:00

"Usch vad äckligt det blev", säger hustrun, precis efter sista tuggan. O visst. Våfflor, grädde och skogshallon- och hjortronsylt är ganska mastigt efter frasigt frossande. Men det är ju ganska gott. Speciellt om sylten kommer från P & B. För att piffa upp våfflorna häller jag upp Chateau du Levant Sauternes 2007. Färgen är ljust gyllengul och doften är tydlig med botrytis, vita blommor, aprikos, citronmarmelad, Karlssons klister och lite skön jordig ton. Smaken är söt, simmig, frisk, med bra tryck i fruktsyran och lagom fyllig (inte alls kladdigt söt). Aprikos, citron- och grapemarmelad (finns det?), botrytis med jordig ton, och en antydan till fatvanilj, sätter mest avtryck i smaken. Faktiskt ganska bra för 105 kr och antagligen ett strå vassare än nu aktuella årgången 2008. Så om det finns några 07:or kvar i den lokala butiken så kan det vara värt att köpa ett par för att lägga undan.
Chateau du Levant 2007: 3p av 5

Baumard Cremant 06 & Palmer 02

2011-02-26T13:42:00.000-08:00

Cuvée Millesime Tirage (Cremant de Loire) från Domaine Baumard har vunnit mot äkta champagne, enligt importören Origo Wines. Då var det årgång 2004, nu handlar det om 2006. Druvblandningen har jag inte hittat någon info om, men antar att det är chenin blanc och chardonnay. För att få lite referens öppnas även en Palmer & Co Brut 2002 (pinot noir och chardonnay). Baumard har en mycket ljus gul, nästan vattenklar färg. Doften är diskret, purung av gröna äpplen, med viss aromatiska drag, och piggelin-päron, örter, grapeskal, mineral (våt sten) och aningen jästbrödiga toner. Smaken är mycket frisk och ren med bra mousse - om än lite stickig karaktär som drar åt sura krusbär - grapefrukt, citron/honungskarameller och örter.

Palmer 2002 kommer i gul färg och väl utvecklad doft av rostat bröd, nötter (valnötter, hassel) och tydlig mineralkaraktär av flintasten, krita och ostronskal samt blodgrape och bokna röda äpplen. Smaken är krämigare, mer utvecklad karaktär med valnötter (tänk Semifreddo) med ren frisk och balanserad syra. Vinet har flera år kvar, men är god att dricka nu. Matchampagne.

Visst är Baumards Cremant ett bra vin, men kommer inte upp till Palmer, vilket inte var väntat. 169 kr för Loire-skumpa och 267 kr för Palmer (nu årgång 2005 på bolaget).

Boom Boom - ekchips?

2011-02-20T10:05:00.000-08:00

Boom Boom Syrah 2008 från Columbia Valley (Washington State, US) är mörkt, kompakt, rödblå i färgen. Doften är stor, inställsam och vidöppen med fatvanilj, lakrits, mörka bär och chokladmousse. Det här är godis för vuxna. Det finns lite rökt kött och pepparkorn i botten någonstans, men det sköljs över av de rostade faten (10 månader på fransk ek ska det visst vara, men jag är tveksam till det med den påklistrade vaniljtonen...) - eller är det ekchips med extra "chocolate, medium toast"? Smaken är mjuk med bra läskande syra (som drar åt grön paprika). Tanninerna lyser med sin frånvaro som en skoltrött tonåring. Det är dock inte syltigt eller trött på något vis - men däremot saftigt och med lite bittert slut. Vanilj- och lakritsstången kör om varandra även i smaken, som om det vore bänkpresstävling på gymmet. Enligt Charles Smith själv är detta vin gjort för snabb konsumtion - och visst är det så. Jag borde inte lägga så mycket analys på det här. Men varför inte köpa en Lindeman Shiraz eller någon annan från Down Under - till billigare pris? Boom Boom kostar 124 escados i BS, för dyrt även för en Solside-bo. Och så borde det stå Shiraz istället för Syrah på etiketten - det är den stilen på vinet.

Boom Boom Syrah 2008: 2p av 5

Tokara Director's Reserve White 2008

2011-02-19T11:37:00.000-08:00

Vit bordeauxblandning från Stellenbosch och det är riktigt bra för 169 kr. Mixen består av 72 procent sauvignon blanc och 28 semillon - med 9 månader på små franska ekfat - så på pappret är det precis som jag vill ha det. Färgen är ljusgul med gröna drag. Doften öppnar stort med tropisk frukt, mandarin, aromatiska krusbär, rejält med smöriga och kolaaktiga fattoner, nötter, vax, lime och rök. Det ringlar också lite mineralkänsla över doften som går att likna vid en dammig grusväg. Smaken är läskande frisk med rostade fat, smör, sura krusbär, vinbärsblad, mandarin och vaxigt, smakrikt slut. Alkoholen (14 procent) märks inte nämnvärt utan vinet är välbalanserat. Helt klart bordeauxlikt och långt ifrån sparrisdominerat som många sauvignon från Sydafrika tenderar att bli. Mer om Tokara här.

Tokara Director's White 2008: 3,5p av 5

Xavier Côte du Rhône 2009 inte så dåligt till slut

2011-02-11T12:23:00.000-08:00

Xavier Vignon Côte du Rhône 2009 har fått 91 poäng av Parker. Vinmakaren Xavier är uppskriven, främst i USA. Hans CdP har levererat - modern tappning och ganska mörk i färg och frukt (relativt stor del mourvedre ska visst vara hemligheten). Men när jag öppnar den vanliga Côte du Rhônen så undrar jag vad Parker provade för vin. Färgen är det inget fel på, mörk blålila färg med fin lyster. Doften däremot öppnar med jästa bär, skumbananer och beaujolais noveau-parfymerad känsla. Inte alls det jag hoppades på. Visst finns det kryddiga/peppriga toner, viol och örter, och även hallon/lakrtis-mix. Men det är för tokungt nu. Malolaktiska aromerna ligger på för mycket. Smaken däremot är slank med lagom kropp och härlig frisk, fruktig syra - som verkar var kännetecknet för 09:orna. Tillsammans med tydliga (lite bångstyriga) tanniner som ger smaken balans. Skumbananerna försvinner en aning med luft och det kommer fram mer av våt jord, kakao och björnbär. Men helhetsintrycket blir ändå att vinet är för ungt nu (behöver kanske ett halvår till för få bort de jästiga aromerna). Okej vin för 99 kr som togs sig under kvällen. Men inte alls i samma klass som till exempel Saint-Cosme Côte du Rhône (100 procent syrah, som provades för ett par veckor sedan). Druvmixen för Xavier är 60 procent grenache, 20 mourvedre, 10 carignane och 10 syrah. På Wineaccess.com kan man läsa mer om vinet och vinmakarens tankar om skillnaden mellan årgångarna 2007 och 2009.

Xavier Côte du Rhône 2009: 3p av 5

Puligny-Montrachet V.V. 2007 Vincent Girardin

2011-02-05T11:18:00.000-08:00

Det här är grymt bra. Ren, smakrik och terroir-driven bourgogne sitter så jävla bra vissa kvällar. Färgen är gul med gröna nyanser. Doften är ungdomlig och subtil med gula äpplen, lime och plommon, tydlig mineral av knallpulver och nykrossad sten. Men här finns givetvis också lagom med toner av rostade ekfat, brynt smör och nötter som lirar ihop med det blommiga inslaget av jasmin-te. Smaken är i harmoni med doften, men har också kryddiga inslag av anis och örter. Fruktsyran är ett kapitel för sig. Tror inte jag har provat ett vin med denna höga och klockrena syra av blodgrape med finess av lime - stramt och knivskarpt. Ja, syran blir nästan för mycket. Men jag klagar egentligen inte - Vincent Girardin kommun-Puligny-Montrachet är exakt min typ av vin. Eftersmaken klingar av i långsam takt och mineralen ligger och kittlar i flera minuter. Vinet är lite för ungt i dag och syran får gärna rundas av, men vad bra det är redan nu! Februarisläpp för 299 kr, 169 för halvflaskan. Producenten kör minimalt med inverkan i processen, handskörd, två sorteringar av druvorna, vildjäst och lång lagring på jästfällningen, mestadels använda fat. Biodynamiskt från 2009 och 91 poäng av Mr Parker.

Puligny-Montrachet Les Vieilles Vignes 2007 (Vincent Girardin): 4p av 5

La Mouline mot La Chapelle

2011-01-22T06:24:00.000-08:00

Förväntningarna är givetvis höga när kanske två av norra Rhônes mest kända viner ställs mot varandra. På läktaren sitter Alain Graillot Crozes-Hermitage 2005 och Mayu syrah reserva 2006. Tidigt under provningen står det klart att La Chaplle 1997 och La Mouline 2004 står i en klass för sig, lite orkeslös och tunn försöker La Chapelle 2000 hänga med, men det är inget snack vilka viner som ger mest njutning under kvällen och som går bäst till älggrytan. La Chapelle 1997 är röd till tegelbrun i färgen med orange kant. Doften öppnar upp direkt med mognadstoner av läder, multna löv och havstång. Det rökta köttet finns där, tillsammans med torkad frukt (fikonmarmelad), animaliska stråk, lagerblad och lite bränt socker. Det är komplext och även den lilla buljongtonen och den brända plasten ger positiva vibbar. Smaken är fyllig och full av liv med mogen frukt och fin syra. Tanninerna är avrundade men vinet är i balans och med avslutande kaffe och svart te är det hur bra som helst.

La Mouline är mörkt röd i färgen med lite ljusare kant. Doften har egentligen inga likheter med La Chapelle. Här är det mörkrost som gäller, faten ligger på i hundraåttio, med mjölkchoklad, kaffe och fudgekola. Parkervin är inte riktigt min smak, är min första tanke. Syrahkaraktären, som jag har lärt mig, med kryddor av färsk rosmarin och viol, lyser med sin frånvaro. Men under kvällen växer vinet och det är svårt att inte charmas. Violen, lite menthol och rökiga aromer finns där någonstans och jag har inte provat ett sådant här kraftfullt vin, med tanniner som är så omlindad i mjuk frukt och fin syra att det är som att dricka sammet. I slutet av kvällen hittar jag rökt korv, vaniljtobak, smällaren Kinapuff och chokladpucko. Tillsammans med mörka skogshallon och björnbär. La Mouline tar slut först av alla flaskorna, så det är väl ett tecken på vilket vin som gick hem mest när vinprovargänget var i farten. Kul att få prova dessa viner bredvid varandra, även om åldersskillnaden gör det lite svårt att jämföra.

Hur var det med La Chapelle 2000? Visst levererar det i doft, men jordigheten (potatisskalen) drar ner intrycket. Men det är i smaken vinet viker ner sig, tunt (väl slankt) och alltför hög syra gör det lite obalanserat. Men visst finns här ceder, cigarr, russin, choklad och rökt kött. Dock inte samma klass som 97:an. Alain Graillot 2005 är fortfarande ungt, mycket friskt och mycket druvkaraktär av svartpeppar, viol, rosmarin, lagerblad, men väldigt parfymerat jämfört med de andra vinerna. Och tunnare i kroppen och med lite gröna toner. Mayu är ju ett budgetvin, som jag hyllat förut. Men i det här sällskapet var det med som ett referensvin.

Saint Cosme Côte du Rhône 2009 på bäst 100-listan

2011-01-15T10:29:00.000-08:00

På Wine Spectators årsbästalista 2010 hamnar Saint Cosme Côte du Rhône 2009 på 88:e plats. Vinet ligger i beställnings-sortimentet för 109 kronor, så det var bara att slå till. Vinet görs på köpta druvor, 100 procent syrah, från området Gard. Avstjälkning av druvorna och jäsning samt macerering i 15 dagar. Lagring sker på stora fat och ingen filtrering eller klarning. Så visst är det seriös vinmakning av Louis Barruol ägaren av Saint Cosme. Vinets färg är mörkt blålila. Doften öppnar direkt med krossad sten, viol, peppar och lavendel. Det doftar ungt vin, lite jäst och skumbanan, men inte på ett negativt sätt. Hallonfrukter, lakrits, lite rökta korvar och den klassiska garriguedoften finns där. Efter ett par timmar kommer en nötig ton och inslag av våt jord fram. Inte alls dumt. Smaken gör inget kralligt intryck även om det finns gott om kropp, men den hålls ihop av fin frisk läskande syra och tajta tanniner som stramar åt i slutet. Doftaromerna kommer igen i smaken, men byggs på med svart te i eftersmaken. Ännu ungt, men njutbar. Men jag väntar gärna till hösten för nästa påtitt.

Saint Cosme Côte du Rhône 2009: 3,5p av 5

Kung Fu Girl Riesling 2009

2011-01-14T11:58:00.000-08:00

Viner från Washington State hör inte till vanligheterna. Men efter att ha läst bloggen smaka bra, så var det bara att beställa ett par flaskor från producenten Charles Smith. Etiketterna är lite annorlunda. Men kvällens vin känns rätt klassisk faktiskt. Ljusgul färg med lite gröna inslag. Doften är lagom intensiv, nästan elegant med klassiska rieslingaromatiska drag. Här finns persika, gröna äpplen, citrus, mineral i form av våta stenar och lite jästaromatiska toner. Inte alls dumt och mer elegant än förväntat (hade trott på mer tropiska frukter och kanske eldiga drag, Kung Fu Girl har endast 12,5 procent). Smaken är torr med lätt jästiga drag, mineral, persika, gröna äpplen och frisk syra som drar fint i kinderna. Inte alls dumt och lite likt en moselriesling med frisk syra, drag av persika och friska gröna äpplen, men torrare. 110 kr i beställningssortimentet.

Kung Fu Girl Riesling: 3p av 5p

Billig bordeaux slår bourgogne

2011-01-01T05:20:00.000-08:00

Nyår, anka och pinot. En Corton 2006 (Clos du Roi) från producenten Domaine de la Pousse d'Or får blir årets sista vin tillsammans med Rippon Pinot Noir 2006, Central Otago och Château Fourcas Dupré 2001 (Listrac-Médoc). Matchande maträtt är ankbröst, svampfyllda vita kroppkakor (svampen kryddad med kryddpeppar och västerbottenost) och sechuanpepparsås. Corton öppnar med röd till ljustegelbrun färg. Doften är knuten till en början, med jord, lera och grusdam som första intryck. Efter luftning kommer det fram tydliga rostade kaffetoner, skogshallon, lingonris, kryddor och ceder/cigarrlåda. Smaken är slank, med tydlig, nästan bitande fruktsyra. Lingon, hallon, med tydliga rostade kaffetoner, men även sköna knallpulvertoner. Det finns aningen utvecklande drag av läder och torkad frukt. Slutet är lite kärnbitter på ett positivt sätt. Rippon visar upp mer frukt och inte lika hög syra. Doften är omedelbar (här krävs ingen luftning)med hallon, jordgubbar, muskot, multna löv, kaffe och typisk kryddighet. Smaken är mer fruktig och doftaromerna kommer igen, med kaffe och aningen mynta. Gott och inte lika krävande som bourgognen. Jag gillar båda, även om Pousse d'Or kanske är lite av en besvikelse. 2006 är i och för sig ingen toppårgång, syran lite väl vass och syrlig. Inköpt på rea för cirka 350 kronor.

Nä, då är faktiskt reserven Fourcas Dupré kvällens prisvärda vinnare. Alla klassiska drag finns där: stall, animaliska drag, ceder, kaffe, blyerts, multna löv och svarta vinbär. Mogen och drickfärdigt med mjuka tanniner, härlig slank syra och torrt slut. För 159 kronor är det snudd på fynd. Det är inget stort vin, men att få ett moget vin för detta pris är ju alltid roligt. 54 procent cabernet sauvignon, 39 merlot, resten cabernet franc och så lite petit verdot (1 procent).

Nyårskvällens skumpa var Veuve Fourny R Extra Brut. För 319 kronor är det strålande med mycket grapefrukt, apelsinsyror blandat med rostade brödtoner (nästan vaniljkräm i doften som drar åt det nötiga), mineral, krita och gula äpplen. Gräddig mousse, små bubblor och härlig hög fruktsyra. Ännu ungt, men kommer att bli strålande om ett par år. Alla tre druvsorter men majoriteten är chardonnay och basvinet är fatjäst och vingårdarna sköts biodynamiskt. God fortsättning och kanske mer champagne skulle vara ett bra nyårslöfte? för detta var väldigt bra. Finare Vinare verkar tycka som jag.

Tröttnat på Voss Estate Pinot?

2010-12-26T11:33:00.000-08:00

Det är lite trist när kärleken börja svalna. Men jag tror det börja hända nu med pinot noir från Nya Zeeland, i alla fall när det gäller Voss Estate. Årgången är 2006 den här gången, och producenten är (eller har varit?) lite av en favorit. Bra karaktär på vinerna, druvtypiska och till rimligt eller väldigt bra pris. Och visst öppnar kvällens vin på ett tilltalande sätt. Färgen är mörkröd, med ljusröd kant (den unga blålila färgen är borta). Doften är stor med tydliga kryddiga aromer av eneträ, indiska kryddor (curry, spiskummin), kaffe, fatvanilj/cola, skogshallon och aningen utvecklade drag av skogsmossa. Men det låter ju underbart, kanske ni undrar. Jo, visst. Smaken är slank och mycket frisk. Här finns hallonfrukter, vanilj, lakrits, kryddor, enteträ och svart te. Den ungdomliga och nästan parfymerade frukten, som finns där i ungdomen är nu integrerad. Vinet visar upp en mer torr stil än tidigare, vilket är positivt (det kan bli för sötfruktigt annars). Men slutklämmen, eftersmaken om ni så vill, är lite för bitter - svart te som dragit för länge. Och det lurar en doft och en smak av våt kartong, eller kokta rotfrukter för att vara mer exakt. Det drar givetvis ner intrycken och kanske det är där besvikelsen ligger - Voss Estate pinot noir är bra, men det lyfter aldrig riktigt. Är det någon annan som känner igen sig? Du vet, man gillar ett vin/producent ett antal år, sen upptäcker man att vinet är inte så roligt längre. Smakprofilen har ändrats? Man har blivit kräsnare?

Voss Estate Pinot Noir 2006: 3p av 5

Savennières Cuvée des Nonnes Moelleux 2007

2010-12-25T06:19:00.000-08:00

Det här vinet sitter som en smäck till gåslever med äppelkompott. Syran tar hand om den feta levern, äppelaromerna i vinet lirar ihop med kompotten på ett lysande sätt. Chenin blanc, med aningen sötma, från Savennière är den perfekta starten på julaftons kvällen. Vinet kommer i gyllengul färg. Doften är stor och öppen, med honung, aprikoser, citronmarmeland, grapefrukt, röda äpplen, mandel, mineral och bivax. Klassisk karaktär, som växer till sig och det finns aningen känsla av botrytis (inte för att jag tror att druvorna var angripna, men visst doftar det sen skörd om det här vinet), som jag associerar till hjortronsylt. Smaken är åt det fylliga hållet, med härlig frisk fruktsyra, aningen sötma med alla aromer från doften som kommer igen. Men som avslutas med lite bittra grapefruktskal och bergamott. Syran göra att sötman inte är störande, att dricka eller ett bra matvin - valet är ditt, liksom. Chenin blanc, och Loire i synnerhet, visar återigen vilka bra viner man kan göra. Producenten är Domaine Aux Moines och det finns enstaka flaskor kvar.

Savennières Cuvée des Nonnes Moelleux 2007: 4p av 5

Sandalford Estate Reserve Sauvignon Blanc Semillon 2009

2010-12-23T13:26:00.000-08:00

Aussie sauvignon/semillon, med 67 procent sauvignon blanc resten semillon. Margaret River visar att man inte ligger långt efter originalet i Bordeaux, även om det här vinet är lite mer fruktigare och lite mer gummi och har vaxiga toner. Dock läskande och en frisk hög syra (tillsatt?). Färgen är mycket ljusgul med lite gröna stick. Doften är stor av aromatiska toner av krusbär, fläder, lime, grapefrukt och skön traditionellt kautschuk. Men också av tropiska frukter som ananas eller mogen mango. Fruktsyran attackerar direkt och sauvignon blanc-karaktären kommer fram mer här än i doften, mer krusbär och aromatiska drag och nästan lite sparristoner i slutklämmen. Det finns en viss rökighet (vax/stearin) i doften och om det är jordmånsmineral eller bara från semillon kan jag inte avgöra. Men att det skulle vara fatinslag som det står på systembolaget.se är jag tveksam till (kan ju ha fel, men det står inget om fat på Sandalfords egen sajt). Hur som helst är det ett bra vin, om än inte med wow-känsla eller någon större personlighet. Men nedsatt pris så jag klagar inte.

Sandalford Estate Resverve Sauvignon Blanc Semillon 2009: 3p av 5

Côtes du Rhône slår Chateauneuf-du-Pape

2010-12-10T11:14:00.000-08:00

Domaine Roger Perrins Côtes du Rhône Cuvée Prestige Vielles Vignes 2007 levererar mer än många viner från Chateauneuf-du-Pape. För knappa 150 kronor ger det här vinet valuta för pengarna. Färgen kommer i mörk röd form, med blålila kant. Doften är hur skön som helst och skäms inte alls för sig. Den är omedelbar och läskande direkt från flaskan till glaset: mosade hallon, lakrits, garrique, rosmarin, svartpeppar, spiskummin och andra sköna dofter som förknippas med grenache/syrah/mourvedre - gummi, lagerblad, rökta korvar och viol. Men det finns också en uns av fatkaraktär, som vanilj och choklad. Smakens parametrar är i balans. Fruktsyran är läskande frisk som surkörsbär blandat med skogshallon och lakritsbåtar. Fylligheten är där som en skön krockkudde och tanninerna lirar på i bakgrunden men kommer fram mer i eftersmaken. Vinet är kryddigt och det märks tydligt i smaken och eftersmaken - indiska kryddor i salig blandning, curry, spiskummin och kardemumma. Drickfärdig nu och ett par år framåt.

Côte du Rhône Cuvee Prestige Vielles Vignes 2007: 4p av 5

Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva

2010-11-27T10:16:00.000-08:00

Scansano blev nyligen upphöjd till DOCG (2007) och ligger i Maremma, Toscana. Druvan är till 90 procent sangiovese, eller morellino som det kallas lokalt, samt övriga tillåtna druvsorter. Producenten är Val delle Rose, ägt av den kända familjen Cecchi. Vinet har legat 12 månader på barriquer och jäsningstemperaturen låg på 30 grader. Färgen är mörk och blålila-röd. Doften är till en början knuten men öppnar upp efter ett par timmar. Här finns klassiska och typiska drag av mörka körsbär, färska örter av rosmarin och salvia, våt jord, röda vinbär, ceder, rött te och tobak. Doften är mer elegant än pang på. Man har onekligen försökt hålla nere på de nya faten och låter druvorna tala - och inte mig emot. Fint sniffarvin som utmanar till upptäcktsfärd i doftbanken. Smaken är slank med frisk syra. Körsbären kommer givetvis igen med bra stuns i frukten med cedertorrt slut och som backas upp av mörk bitter choklad och lagom sandiga tanniner. Bra nu, men bättre om ett år eller två. Priset? Inte att klaga på - 87 kr (nedsatt från 109 kr).

Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva: 3,5p av 5

Viña Pedrosa Reserva 2006

2010-11-13T10:24:00.000-08:00

Tempranillo plus tio procent cabernet sauvignon, 24 månader på fat, franska och amerikanska. Dags att smaka på Ribera del Duero (Pedrosa del Duero närmare bestämt) - inte en dag för sent. Färgen är mörkröd med rödlila kant. Doften öppnar på vid gavel med mycket frukt, örter och nya fat. Här finns svarta vinbär, dill, nyponrosor, rostat kaffe, mörk choklad, korinter och björnbärskompott. Lite limkänsla också men även våt jord, ceder och bläck. Att hitta doftassociationer är ingen konst. Smaken är fyllig, fruktig och med mycket frisk syra. Apelsinlika, slanka syror som gör att vinet inte är helt balanserat, men läskande gott. Tanninerna är med och avslutet är kakao-torrt med skön touch av svartvinbärsfrukt blandat med björnbär - och varför inte lite skogshallon. Pedrosa är modernt och fortfarande ungt, här gäller det att ha is i magen, den höga fruktsyran säger mig att 5-7 år i en sval vinkällare är inga problem. Till kvällens renstek med fet gräddig sås funkar det okej, men syran slår igenom - lite mer mognad hade varit på sin plats. 279 kr på bolis, faktiskt billigast i Europa enligt Wine-Searcher.com, okej men inget fynd. Mer info hos producenten Bodegas Pérez Pascuas.

Viña Pedrosa Reserva 2006: 3,5p av 5

Mayu gör det igen

2010-10-30T00:34:00.000-07:00

Drack Mayu Syrah Reserva i somras och föll pladask. Hur kan ett 89 kronors vin smakar så här bra, så mycket sydfransk druvkaraktär och komma från Chile? Har funderat länge på att prova det igen, och med ett par bloggade syrahviner för ett par veckor sedan, så kan det vara dags att jämföra - lika bra som förut och bättre än CJ Pask och Alain Graillot?
Färgen kommer i mörk blåröd nyans. Doften är stor och omedelbar med typisk syrahfrukt och kryddor: björnbär, svart- vitpeppar, viol, rökta charkuterier, gummi, men även hallon blandat med lakrits, svartvinbär och skön mineralkänsla av våt jord och tobak. Faten finns där med toner av mörkrostat kaffe. Grym tilltalande doft. Smaken är ganska fyllig, fuktig och kryddig med samma drag som i doften. Syrorna har inga problem att hålla uppe balansen, tvärtom - långt ifrån syltigt. Det är inget krutpaket när det kommer till tanniner, men de finns där inbäddade i den sköna svala frukten och eftersmaken är ganska lång. Ja, vad säger man? För 89 kronor är detta ett klockrent fynd. Och mycket roligare att dricka än Alain Graillot.
Mayu Reserva Syrah 2006: 4p av 5

Cline Ancient Vines Mourvèdre 2007

2010-10-24T03:26:00.000-07:00

De 100-åriga vinstockarna blir allt ovanligare i Kalifornien, låga skördeuttag/låg avkastning och höga tomtpriser gör att incitamentet är minimalt för att sköta dessa gamla bush-vines. Ett mejl från Wineaccess.com, där man skriver varmt om Matt Clines Three Wines Matoro (mourvèdre) Spinelli Vineyards från Contra Costa Country, fick mig minnas att Cline Cellars har ett liknande vin. Jo, men visst. Efter lite sökningar hittas det i beställningssortimentet och lite läsning på importörens sajt så framgår det att det är uppskrivna årgången 2007, och inte 2006 som det står på systembolaget.se (surprise någon?). Nog snackat. Färgen är mörkt blålilaröd. Doften är maffig, öppen och fruktaromerna står som spö i backen tillsammans med örter, kryddor och hårt rostade ekfat (antar amerikanska). Det är mörka bär som björnbär och blåbär som samsas med eukalyptus, franska örter, kola och mjölkchoklad. Det finns en uns av dammiga inslag som lägg till ursprunget och sandiga jordmånen. Smaken är fyllig och vinet visar upp en ganska stadig kropp, med mjuka tanniner, men med friska balanserande syror, körsbärsfeeling, björnbär, katrinplommon och sköna örter tillsammans med den tydliga eukalyptusen. Det är lite eldigt för vinet tickar in på 15 % och när vinet blir lite för varmt så slår faten igenom allt för mycket. Men dag 2 och med rätt temperatur (runt 16-18 grader) visar vinet upp en bättre sida med friska syror och närmast en slankt intryck i all koncentrerad frukt. Gott och unikt. 135 kr i beställningssortimentet - okej pris då Cline tar 18 dollar på sin sajt.

Cline Ancient Vines Mourvèdre 2007: 3,5p av 5

Salice Salentino 2005

2010-10-23T07:24:00.000-07:00

Fick blodad tand efter att ha provat Copertino, och Svenssonsmakaren frågade efter fler tips. Så varför inte prova en annan gammal bekant från 1990-talet och syditalien. Färgen är ljusröd-orange-brun. Och doften börjar lite som Copertinon - lite skitig, bränd, russin, kola jord och läder. Men det är långt ifrån samma finess, det drar mer åt bränt gummi, bakelit och tyvärr ammoniak/pissoar. Smaken visar upp friska syror, körsbär och rönnbärskaraktär. Det är torrt och lite kort - för torrt och kort för min smak. Där Copertino visar upp härlig frukt, så dör Salice Salentinon väldigt snabbt och de brända skitiga tonerna går igen. Visst skiljer sig årgångarna. Men det här är för dåligt (även för 69 kr). Ledsen Svenssonsmakaren, hade större förhoppningar ;)

Salice Salentino 2005: 1p av 5

Hawke's Bay vs Crozes-Hermitage

2010-10-09T12:40:00.000-07:00

Gimbletts Gravels, Hawke's Bay, på Nyzeeländska nordön, är erkänt bra mark för syrah. Och visst levererar kvällens vin - druvtypiskt med peppar, viol och bra syra. Men hur står C J Pask Omahu Road Syrah 2009 (oktobernyhet på bolaget) mot en av ikonerna från norra Rhônedalen, Alain Graillot och Crozes-Hermitage 2007? Visst ska det klargöras att inte bara årgångarna är olika - priset för C J Pask är 99 kr, dvs cirka 80 kronor lägre än Alain Graillots syrah-ikon. Men, men... man vet aldrig.

C J Pask är mörk blåröd i färgen, men inte särskilt djup. Doften öppnar med fruktiga, kryddiga toner - viol, peppar, gummi och krossade enbär, svarta vinbär och björnbär. Här finns också aningen vaniljtoner av franska ekfat och frisk fläkt av lavendel. Alain Graillot svarar med mörkare och djupare färg. Doften är stor och mycket mera rökig och köttig i framtoningen - charkuterier med tydlig inblandning av lagerblad. Men i början finns också gröna drag som går åt grönsakssoppa, gräs och örter. Faten kommer fram efter ett par timmars luft - kaffe och mörk choklad, och visst finns där även lite grusdamm.

Smaken Omahu Road Syrah är frisk, fruktig och åt det medelfylliga hållet. Tankarna går till björnbär, viol och vit/svartpeppar. Det är långtifrån syltigt - faktiskt ganska stramt och torrt slut, inte alls fluffig som jag hade förväntat mig. Crozes-Hermitage svarar med mer kropp, mer tanniner och mer av allt. Syrorna är unga, gröna och tanninerna är tydligt markerade. Köttiga aromerna finns där, kafferosten likaså. Det är ungt och fortfarande själkigt och lagerbladen är tydliga. Det är litet jordigt slut och visst finns det aningen grön paprika också. Här är det mer smak, mer malörtsbittert och mer jordmån. Men är det bättre?

Klart det är. Men Alain Graillots 2007 är inte alls lika bra som andra årgångar jag provat (t.ex. 2004, 05, 06) - lite för stjälkiga/gräsiga drag (inte helt olik en cabernet franc från Bourgueil), lite för hög syra i relation till kropp och frukt. Visst kommer några år till ryggläge jämna till kanterna, men det blir ingen höjdare. C J Pask levererar mycket vin för pengarna - bra balans, druvkaraktär och med återhållsam frukt.

Copertino Rosso 2004

2010-10-03T09:01:00.000-07:00

Copertino är, kan man säga, en klassiker bland "vardagsvinerna". Och vem drack inte denna goding i mitten av 90-talet? Och hur bra är då inte detta vin för 69 kr! Grymt. Färgen är rödbrun och mogen. Doften är stor, djup, mogen och totalt insmickrande. Torkad frukt (russin/korint), löv, läder, tobak och svart te. Det är tydlig brända, rökiga toner som för tankarna till bränt eneträ, grillkol och rökiga korvar. Stalliga aromer svävar också ibland alla intrycken. Visst är vinet oxiderat (gammal stil) och tankarna går till Château Musar. Smaken är medelfyllig, åt slanka hållet med mjuka tanniner och lite äppeloxiderad stil, men med frukten i behåll och bra balans. Den körsbärs friska syran tyder på att vinet tål längre lagring - även om det är så gott och drickmoget nu. Alkoholhalten är på 13 %, och det känns befriande. För 69 kronor är det strålande bra och ett fynd. Men man måste gilla old school och russinaktiga stilen.

Copertino Rosso 2004: 3p av 5

Castello dei Rampolla Chianti Classico 2006

2010-09-26T04:10:00.000-07:00

En legendarisk egendom enligt kännarna och tillhör en av Robert Parkers favoriter (om det är bra eller dåligt, det får vi se...). 92 pinnar har vinet fått av medarbetaren Antonio Galloni. Here we go: Färgen är klar och mörkröd med liten, liten antydan till rödbrun kant. Doften är stor och ursprungstypisk, med röda friska körsbär, kakao, tallbarr, men även lite cement/målarfärg ringlar ur glaset tillsammans med korinter, svarta vinbär, jord, kaffe, ceder, cigarrlåda, tobak. Tanninerna är med från första stund och balanseras upp av härlig syra och frukt. Vinet är slankt, elegant och stramt och smakrikt på samma gång. Våt jord-intrycken gör att vinet får en extra dimension. Sangiovesen blandas upp med 5 % vardera av cabernet sauvignon och merlot. Bra hantverk (biodynamiskt, stora fat) och vinet även visar upp en viss utveckling av läder, höstlöv och stallig bdx-känsla och med torrt slut. Alkoholen tickar in på 14 %, som är välintegrerade utan antydan till eldighet. Strålande vin för 179 kr (om jag minns rätt, kom i augusti på bolaget). Så ska en slipsten dras - om du frågar mig. Mer info på importörens sajt.

Castello dei Rampolla 2006: 4p av 5

Bosquet des Papes Tradition 2007

2010-09-25T04:49:00.000-07:00

Var lite tveksam om jag skulle ta med det här vinet till en vinprovning med kompisgänget. Noteringarna hos Finare Vinare och Frankofilen visade på ungt, nästan knutet vin - varför öppna en flarra redan nu när det antagligen kommer att ge så mycket mer framöver? Samtidigt är 07:orna kända för bra med frukt och tidig konsumtion, så det fick bli så. Och är jag nöjd... Inte direkt. Doften öppnar i och för sig med massor av röda grenachefrukter (70 % grenache) som jordgubbar och hallon, och givetvis som alltid: lavendel, örter, svartpeppar, lagerblad och lite jordiga toner som torvmull. De 15,5 alkoholprocenten visar sig inte i doften, men väl i smaken. Och det stör. Smaken är fyllig, kraftfull och med bra frisk syra. Men eldigheten tar över i början och känslan blir, att nu dricker jag grogg. Med luftning blir det bättre balans och tanniner finns det gott om. Den röda fruktkompotten finns där, så även salmiaktoner och kryddigheten. Men alkoholen slår nästan ihjäl hela kompotten och den stackars portersteken har inte en chans. Bosquet des Papes Tradition får även pisk av Montirius Le Clos 2007 som provas - vilket vin det är! Bosquet är självfallet ungt i dag och har ingen aning om det blir bättre med lagring (15,5 %, räcker det inte med klassiska 13,5...), men jag hoppas jag har fel. 249 kronor är på gränsen, men vinet klarar godkänt för den fina doften.

Bosquet des Papes Tradition 2007: 3p av 5

Château Pibran 2005, men vad fan...

2010-09-11T08:14:00.000-07:00

Enda "primör"-köpet som jag hade råd med av den hajpade årgången 2005. 92 poäng av Wine Spectator gjorde säkert sitt till att jag valde just Pibran. Så är det något att ha... 2006:an var ingen succé med dominans av merlot (70 %). Årgång 2005 har slottet (eller närmare bestämt Pichon-Longueville) blandat ihop 65 % cabernet sauvignon och resten merlot. Färgen är mycket mörk och djupt röd. Och redan vid dekanteringen så blir man lite misstänksam - mycket nya fat, vanilj och det osar nya världen-frukt lång väg. I glaset är det ingen skillnad. Överextraherad frukt, svarta vinbär, kaffe, plommon och korinter. Men också kokta rödbetor och potatisskal. Smaken är koncentrerad, fyllig och fruktsyran är på gränsen för låg. Den här egendomen gör mig totalt besviken. Vad är ursprungskaraktären med ceder, stall, jord (potatisskalen hör kanske dit...) sirliga friska syror och slank kropp? Varför en fruktbomb med för mycket nya fat som inte är integrerade för fem öre, och varför överjobba i både vingård och källare för att få fram ett fruktigt vin - antagligen för att passa USA-marknaden och Asien... Visst finns det tanniner, men för mjuka och göms undan av för mycket syltkok. Det här vinet (stilen) är fan så dåligt för 250 kr, och för att komma från Bordeaux där vingårdarna gränsar till Mouton, Lynch-Bages och Pontet-Canet. Nya världen-stil från Gamla världen undanbedes (och betyget åker ner i källaren, bland annat för att årgången räknas till den bästa någonsin, eh 2009 anyone?). Tips: kyl vinet rejält. Vinös-bloggen är dock lyrisk. Dag 2 så har vinet faktiskt kommit lite till sans, mer bdx-lika toner, ceder, tobak och stall. Men fortfarande drag av kokta rödbetor och potatisskal...

Château Pibran 2005: 1,5p av 5

Albert Pic Les Clos 2007

2010-09-10T11:15:00.001-07:00

Albert Pic är en av de äldsta vinhusen i Chablis, med en historia som sträcker sig ända till 1755, och som nu ägs av Loireproducenten Ladoucette. Les Clos 2007 kommer i ljusgul färgnyans med gröna reflexer. Doften är rätt återhållsam, ja knuten och allt för ung. Men det går inte att ta miste på ursprunget: Det är ljuv doftmusik av mineral, ostronskal, gula/gröna äpplen, gula plommon, ett uns av nötter och grapefrukt. Syran är på hög volym och det är sjukt friskt. Smaken är också knuten, med liknade aromer som doften, men i ännu mer knuten stil och aningen örtigt. Vinet är allt för ungt i dag, men det är ingen tvekan om kvaliteten - det här kommer att bli bra om några år. Och som sig bör är vinet lite fet i stilen - precis som en Les Clos ska vara. Sparar resten tills i morgon för att se vad vinet tar vägen ... Finns både i hel- och halvflaska.

Albert Pic Les Clos 2007: 3,5p av 5

Château Haut-Bages Libéral 1986 2:a gången

2010-08-20T10:05:00.000-07:00

Drack vinet förra sommaren, och det föll mig på läppen. Nu är det dags igen. Röd till ljusare tegelröd-brun kant. Doften är stor, maffig, lite härligt skitig av mogen cabernetvinbär, höstlöv, stall, kaffe, tobak och så lite mer tobak. Men även toner av farinsocker/torkad frukt, som ackompanjeras av ceder, blyerts, grus, jord och lakrits. Smaken är bordeauxslank, med frisk syra, lite torra anslag, men inte på något sätt over the hill - tvärtom - mycket tanniner kvar. Grymt smakrikt vin och dofterna kommer igen, med blyertspenna, svarta vinbär, stall och kaffe. Mogen bordeaux är förbannat gott, komplext och sofistikerat. O då är detta varken från en toppårgång eller toppslott (i och för sig granne med Latour och Pichon-Lalande). Negativa är att det känns lite grönt, smaken är lite rönnbärssur, lite snörpig. Men syra kan man inte få för mycket av... Denna flaska känns lite yngre och har mer cabernetkaraktär - nu är det bara en kvar... Förra blogginlägget här.

Château Haut-Bages Libéral: 4p av 5

Mayu Reserva Syrah 2006

2010-08-14T11:43:00.000-07:00

Kollar igenom mina egna blogginlägg och ser att Chile har få noteringar. Dags för ändring och greppar en syrah för 89 kronor på bolaget. Och kan konstatera att Mayu är förbannat bra, förbannat druvtypiskt och förbannat prisvärt. Mycket kryddiga toner av lagerblad, vitpeppar och viol. Blandas upp efter ett par timmar med rökt kött, plommon, rostat kaffe, mjölkchoklad och rosépeppar. Alltså inte långt från syrah från norra Rhône. Smaken är åt det fylliga hållet, med blanserad frukt och relativt strävt för ett vin från Chile i den här prisklassen. Visst är det fruktigt och mer generösare än syrah från Rhônedalen, men riktigt bra druvkaraktär och välgjort. Ingen sylt och de 14,5 % alkoholen känns inte. Druvorna kommer från Elqui Valley, hög höjd och cool climate. Mer om producenten Viña Mayu här.

Mayu Reserva Syrah 2006: 3,5p av 5

Picos do Couto Reserva 2007

2010-08-11T11:51:00.000-07:00

Det här blev en liten besvikelsen. Inte för att jag förväntat mig stordåd för 88 kr, men beskrivningen på hylletiketten lät lovande: Fruktig, kryddig smak med inslag av fat, björnbär, plommon, rosmarin, muskot och mörk choklad. Och efter att druckit Periquita reserva 2007 igår, som var grymt bra (sydfransk i stil och inte långt efter många 07:or från Côte du Rhône), hade jag hoppats på en repris. Men Picos do Couto är bara okej, med fyllig kropp, fruktiga aromer av björnbär, blåbär, och aningen kryddiga drag (o då har jag ansträngt mig...). Modernt, välgjort och fyller sin funktion till kvällens grillade ryggbiffar. Men det lyfter inte riktigt, ingen mineralitet, lite för fluffigt och syltigt. Nä, kör på Periquita reserva - mer karaktär och 9 kr billigare.

Picos do Couto Reserva 2007: 2,5p av 5

Velo di Maya 2004

2010-08-07T10:54:00.000-07:00

Alfiero Boffa (Astiområdet) är inriktad på Barbera, och speciellt i sina vingårdsbetecknade viner. Men han gör även blandningar där andra druvsorter ingår (dock berättar han inte vilka andra druvor som används). Velo di Maya är 2/3 barbera, lagras 18 månader på 230-liters fat och 2 år på flaska innan de går iväg till försäljning. Ursprunget är Monferrato Rosso. Färgen är ganska mörkröd, med visst djup och ljusröd kant. Doften rivstartar med körsbär, örter, fatvanilj (som nästan slår över till bourbon/kola i början, men luftas snabbt bort), rosor, lakrits och skön mineralitet i form av grusdam och lite våt jord. Mörk choklad och plommon spelar också med, insmickrande med antydan till åldrad personlighet - höstlöv och köttsaft. Smaken är härligt körsbärsfrisk, med medelfyllig och stadig kropp som hålls ihop med välbalanserade tanniner. Fruktig smak av körsbär, skogshallon och svarta vinbär. Den mörka chokladen är med på noterna och även lite katrinplommon, fat och örter. Läskande syror och ursprungskaraktär för 169 kr. Mer än godkänt för denna augustilansering.

Velo di Maya 2004: 3,5p av 5

Därför ska man dricka bourgogne - Mikulski Bourgogne 2007

2010-08-01T10:28:00.000-07:00

Det här är så bra. Chardonnay i högform. Vinet öppnar direkt med smör, popcorn, gula och gröna äpplen, grapeskal, gula vingummin och lagom med dos av rostade ekfat. Självklart är krita, kalk och ostronskal också med i kompotten. Smaken är balanserad, frukten finns där tillsammans med syran och en härlig mineralkänsla. Fortfarande ungt och med sköna grapeskaltoner i avslutningen. Blir verkligen imponerad av Francois Mikulski och han gör vin helt i min stil. Men är verkligen hans Meursault värda över 500 kronor, när man får ett sådant här bra vin för knappa 190?

Mikulski Bourgogne 2007: 4p av 5

Varför ska man dricka bourgogne?

2010-07-26T12:00:00.000-07:00

Ja, den frågan har jag ställt mig ett par gånger. Pinot noir är den mest förföriska druvan - när den är som bäst. Samma druva gör förfärliga viner - när den misshandlas. Louis Jadot Bourgogne Couvent des Jacobins 2007 för 115 kr, är ett sådant exempel. Tristare, intetsägande och överprisat vin är svårare att hitta, eller? Färgen är ljusröd, med orangea stick och mycket ljuslila kant. Doften är inte alls druvtypisk, förutom någon obestämdbar kryddighet (eller är den det i denna prisklass?), jordig, lingonkvist och rönnbär. Smaken är slank, sirligt/syrligt och kärv. Lingon och körsbärskärnig utan karaktär med lite bitter jordighet. Håller med Finare Vinare, ett vin ska sågas när det är befogat. Nu är 2008:an ut på hyllorna - är den bättre månne .... Kontrasten mot gårdagens kiwi-pinot är gigantisk, prisskillnaden är typ 30 kronor. Ja varför ska man dricka bourgogne?

Louis Jadot Bourgogne 2007: 1p av 5

Voss Estate Pinot Noir 2008

2010-07-25T12:15:00.000-07:00

Jag har svårt att inte gilla det här vinet. Har provat flera årgångar och det levererar alltid för pengarna - även om det absoluta lyftet aldrig har infunnit sig. Den här årgången är inget undantag. Bra struktur, druvtypiska drag och karaktäristisk fruktighet som nyzeeländska pinoter brukar ha. Färgen är röd med ljuslila kant. Doften är typisk med röda bär, kryddighet och viss blommighet i form av lavendel. Ja, associationerna går till nytvättade och nyss manglade lakan - friskt och fräscht. Här finns också körsbär, kaffe, fatvanilj, cola och mosade jordgubbar. Smaken gör ett runt och relativt fylligt intryck, bra syra och lite kärnig bitterhet. Fruktigt, mjukt och kryddigt med violinslag och bigarråer i slutet. Men, men. Känslan blir tillslut lite sötaktig och inte lika friskt när temperaturen stiger - det gäller att kyla vinet till 14-15 grader innan servering. 2008:an är dock lite av en besvikelse, lite tunn och lite för saftigt intryck. Men för 149 kronor är faktiskt riktigt okej. Voss pinot brukar annars ligga på 180-190 kronor.

Voss Estate Pinot Noir: 3p av 5

2 x södra Frankrike

2010-07-24T12:22:00.000-07:00

Provence i juli är sol, hett och bilköer. Dagarna spenderas på stranden, kvällarna på restaurang eller i huset i bergen. Bara ett vingårdsbesök, Domaine de la Croix. En hel del rosé, alla med "rätt" laxrosa färg och med avsaknad av godissmak. Här kommer några noteringar direkt från minnet.

Domaine de la Croix iirrréstible 2007 är en blandning av syrah och grenache, ingen fatbehandling och stockarna är relativt unga (omplanterad vingård). Färgen är mörkröd, doften är stor, fruktig och med igenkännande rökighet i form av bränt gummi. Björnbär, plommon och sötlakrits med kryddig fruktig smak gör den perfekt till grillade biffar. Välgjort för 10 euro, men ingen större personlighet - precis som vingården som är hypermodern och kringförsäljning. Gör bra krispigt vitt, men även överekad röd prestige, rosén hoppade jag...

Vieux Chemin är en chateauneuf du pape från 2007. Vingården är Château Fargueirol, men jag hittar ingen webbsida eller nyttig information, så kan inte skriva så mycket mer än det som står på ettiketten: grenache, syrah, mourvedre och faktiskt bara 13,5 % alkohol. Och vinet är heller ingen fruktbomb. Här är kryddasken helöppen med peppar, lagerblad, enbär och brända toner av gummi, vedträ. Syran är frisk, tanninerna är på plats, men det saknas lite frukt, och känns nästa för aromatiskt/kryddigt. Lite oldschool? 14 euro på stormarknaden Le Clerc.

Rippon pinot noir 2006

2010-07-11T11:42:00.000-07:00

Har skrivit det förut och skriver det igen: det här är världsklass. Så mycket doft att det inte är några problem att hitta orden. Druvtypiskt, kryddigt och fruktigt. Indiska kryddor, jordgubbar blandas med fatvanilj, nougat, gröna pepparkorn, jord och havstång. Det blir nästa syrah-likt i mellan åt, men utan den rökiga stilen. Syran är pigg och livlig, kroppen är slank och tanninerna är så mjuka att de knappst märks. Smakrikt och körsbärs friskt gör det lättdrucket. Vinet har fått lite utveckling och kanske faten är lite för framträdande i smaken - just nu. Tror att vinet ändrar stil de närmaste åren - mer undervegitation och avrundad syra.

Rippon pinot noir 2006 4p av 5

Sancerre le Colombier 2008

2010-07-10T12:39:00.000-07:00

Producent är Roger Champault et Fils, och man var faktiskt representerad på prinsessbröllopet med vinet Les Pierris. Le Colombier finns i beställningssortimentet och går lös på 159 kr - och det är inte värt pengarna. Färgen är ljusgul, med gröna nyanser. Doften är diskret men man anar typiska drag av nässlor, gröna äpplen, mineral och en små drag av passionsfrukt. Smaken är, som sig bör, citrusfrisk, rena toner av gröna äpplen och vinbärsblad. Hade hoppats på att vinet skulle växa under kvällen, men det känns ganska meningslöst, vattnigt och allt för diskret i sin framtoning. Däremot är det krispigt, rent och har balans - ett perfekt skaldjursvin, men jag vill har mer karaktär. Kungen gjorde säkert ett bättre val - dessutom 20 kronor billigare. Importören anger naturkork, men vinet är förslutet med syntetkork och man skriver att vinet är kraftfullt - sorry inte enligt min bok.

Sancerre le Colombier 2008: 2p av 5

Le Cigare Volant 2005

2010-07-09T11:18:00.000-07:00

En klassiker från Bonny Doon, Châteauneuf-du-pape-blandning av grenache, mourvedre och syrah. Alkoholen är på 13,5 %, så här är det ingen risk för California-sylt, eller? Färgen är mörkt röd, med rödbruna slöjor som sticker fram när man snurrar glaset. Doften är återhållsam till en början, men efter hand kommer det fram, vitpeppar, lagerblad, hallon, lakrits, jord och viol/lavendel-örter, och aningen eukalyptus. Smaken fyllig med fräsch syra och nedslipade tanniner. Inget kraftpaket, men härlig frukt, balans och skön kärnbitterhet i slutet. Smakrikt och faktiskt inte så långt från äkta sydfransk vara. Ingen överdådig frukt, mer elegans och om jag ska gnälla lite så saknar Le Cigare Volant lite djup och koncentration. Bra att dricka nu, men håller säkert ett par år till.

Le Cigare Volant 2005: 3,5p av 5

Tim Adams semillon 2008

2010-07-08T11:26:00.000-07:00

Köpte på mig ett gäng 08:or då 06:an imponerade på mig när de dracks med lite utveckling för ett halvår sedan. Dagens årgång kommer i stor doft av gummi, dieselverkstad och bivax/honung. Det rökiga gummitonen står verkligen ut - I like. För att nyansera det hela så finns det också tropiska frukter, blodgrape och nektarin. Smaken är frisk av grape, blodapelsin, lime och nektarin/persika. Honungen och gummitonerna finns där, och det är drutypiskt till 100 %. Tycker mig också ana en svag slöja av fatvanilj i doften och smaken (jäst på franska 300 liters, så kallade Hogshead-fat, samt lagrad 5 månader på fat). Kroppen är åt det fylliga hållet, lite typiskt fet. Kan inte säga annat att det här ett vin som jag gillar, mycket smak, går att lagra, men det är gott redan nu.
Tim Adams semillon 2008: 4p av 5

Château Bastor-Lamontagne 2005

2010-07-07T07:54:00.000-07:00

Sauternes i lättare stil, enligt kännarna inget längre lagringsobjekt, utan vinet är bäst när det finns ungdomlig fräschör. Färgen är ljusgul och doften är klassisk med botrytis, aprikos, honung och vita blommor. Det flyger även runt lite aromer av modellera och aningen vanilj. Smaken är inte speciellt fyllig för att vara sauternes och syran är just innanför mållinjen, inte mer. Söt givetvis (men inte extremt söt) och aromerna kommer igen, honung framförallt, aprikos och grapeskal. Ja, avslutningen är nästa lite malörtsbittert. Okej sauternes, men känns lite tunn, saknar komplexitet och jag hade gärna sett lite mer fruktsyra. Kändes roligare för 1,5 år sedan, strax efter inköp för 105 kr/halvflaska. Druvsammansättning 80 % sémillon, 17 sauvignon blanc och 3 % muscadelle.

Château Bastor-Lamontagne 2005: 2,5p av 5.

Ridge Geyserville 2006

2010-07-06T13:14:00.000-07:00

Mestadels zinfandel, men även 18 % carignan och 10 % petite sirah, Sonoma County och hur bra som helst. Producenten Ridge behöver ingen närmare presentation - välkänd, erkänd och kultförklarad sedan Parisprovningen i mitten av 1970-talet. Färgen är rödblå och inte så djup som förväntat. Doften är fruktig med välintegrerade fataromer, som mjölkchoklad, kaffe och vanilj. Frukten kommer i mörk färg, som björnbär, slånbär och blåbär. Det är även lite örtigt och aningen jordiga toner. Smaken är givetvis på samma nivå, men det kommer till lite sötlakrits och mogna jordgubbar. Syran är livlig och det finns även lite stramhet och svala toner, som gör att alkoholens 14,5 procent inte känns. Det är välgjort och visst kan man också säga insmickrande, men för mig går det hela vägen i mål. Perfekt matchning mot kvällen grillade biffar. Plus i kanten för den relativa stramheten och friska syran.

Ridge Geyserville 2006: 4p av 5

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007

2010-07-05T11:34:00.000-07:00

En producent som kör småskaligt, jäser bland annat sina viner utomhus och kör naturligt som möjligt (minimal eller ingen filtrering). Meursault är hemmabasen. Oftast ger den vanliga bourgognen mycket smak och karaktär för pengarna. Kvällens vin är mycket ljusgul, nästan vattenklar, i färgen. Doften är diskret till en början, men växer efterhand. Alla klassiska drag finns med: mineral, citrus, smör, gula äpplen och aningen touch av nötter. Smaken är frisk, trots att sommarvärmen skjuter upp temperaturen i rasande fart. Fylligt med uns av fatvanilj, men desto mer av citrus, grape, mineral, ananas och nötter. Det är elegant, lättdrucket och jag tänker på en härlig somrig, frisk citronpaj med vaniljkräm, innan sista droppen slinker ner. Gott!

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007: 3,5p av 5

Sancerre x 2

2010-06-26T04:03:00.000-07:00

Strålande sol och midsommar, smaklökarna suktar efter krispigt vitt. Två sancerre från årgång 2008, Sancerre Les Caillottes, från Jean-Max Roger och Sancerre från Domaine Raimbault Pineau, får visa vad de kan. Les Caillottes kommer i ljus till gul färg med gröna stick. Doften är medelstor, fruktig, med tydlig rökighet från kalkstensjordarna. Vinet visar upp mango, passionsfrukt, krusbär och aningen utveckling som drar åt mogen tropisk frukt. Smaken är härligt frisk, fet och det tillkommer fläder och mogna citroner, som drar åt citronmarmelad. Det är elegant om än inte så där laserstramt som när sancerre är på topp, kanske går det att skylla på årgången?.. Jag har lite svårt att bestämma mig om jag ska gilla det här vinet eller inte. Den feta, koncentrerade stilen, typiska krusbären och mineralen är inte alls fel, och vinet har definivt personlighet. Även om rökigheten ibland vill dra åt svavel eller en mogen kittost, så får det bli facebooktummen upp. 159 kr i beställningssortimentet, fel årgång på systembolaget.se

Sancerre Les Caillottes 2008: 3,5p av 5

Andra vinet är ljusare i färgen och med gröna stick. Doften är lite mer återhållsam, inte lika fruktig, mer gröna äpplen, lime, sura krusbär och svartvinbärsblad. Här finns mineral av våt sten, men knappast så rökig som det första vinet. Stilen är lättare och syran är skarpare, nästan bitter i slutet. Sura gröna äpplen och grapefrukt i en ganska härlig mix. Men vinet saknar Les Caillottes djup och koncentration och det känns helt enkelt - enklare. Men gott och druvtypiska drag är inte helt fel. Även här 159 kr, och finns kvar i några butiker.

Sancerre Blanc Domaine Raimbault-Pineau: 3p av 5

Tahbilk Marsanne 2008

2010-06-18T10:56:00.000-07:00

Bloggaren Svenssonsmakaren (grymt bra bilder och inspirerande layout) provade nyligen det här vinet, och jag fick tummen ur och gick till närmaste bolag och köpte en klassiker: Tahbilk Marsanne, från Victoria, Australien. Druvan tillhör inte mina favoriter, låg syra och kan bli klumpig i norra Rhône. Men det här vinet brukar ha bättre stuns, och utvecklas med tiden. Färgen är gul med grönt skimmer. Doften är generös, med fruktiga aromer av vingummi, gula äpplen, gula plommon, bivax/honung, mango inlindat i vanilj (nästan lite skumbannan-godis-toner) och mineralig rökighet. Lovande. Smaken är fyllig, fet, kryddig (vitpeppar), vaxig och med okej syra. Fruktaromerna kommer igen, men inte lika tydligt som i doften. Kanske känns vinet lite för glest och med kort eftersmak - kanske är det för ungt? Att syran inte är sådär frisk som jag hade hoppats på hamnar på minuskontot. Men att doften är grymt insmickrande, med vaxigheten som pricken över i:et, hamnar på pluskontot. Jag funderar vidare om jag ska köpa fler för att lagra, 94 kronor avskräcker inte i alla fall inte.

Tahbilk Marsanne 2008: 3p av 5

Montirius Confidentiel & Montus 2005

2010-06-13T12:30:00.000-07:00

Montirius Le Clos 2007 gav mersmak, så det är bara att ta med deras Gigondas Confidentiel 2005 när N & Å bjuder på grillfest. Förväntningarna är rätt höga på det här vinet (det är ett prestigevin från producenten, grenache 80 %, mourvedre 20 %, cementtank, 100 % avstjälkat, varsamt pressat och endast 4 000 flaskor). En snabb vända i karaff (härligt djup rödblå färg) och sen ... nästan ingenting. Doften är rejält knuten och det krävs rejält med luft för att få fram mörka bär, som björnbär och blåbär, plommon och lakrits och aningen sydfranska örter. Vinet är rejält koncentrerat, fylligt, strävt och med frisk, livlig syra, som kännetecknar Montirius viner. Men där Le Clos stoltserar med våt jord och mer finess, så går Confidentiel på kraft, rejält fylligt och det blir nästan portvinslikt med sina 15 % alkohol. Känslan är att det är gjort för parkerpoäng, även om det nog inte är så. Visst är de gott, men jag önskar mer terroir och det är inte alls lika personligt som Le Clos, samt ett pris på över 300 spänn ... Väntar minst ett par år till nästa flaska.

Montirius Gigondas Confidentiel 2005: 3p av 5

Andra vinet till maten är Château Montus 2005. Tannat 85 %, resten cabernet sauvignon. Det är mörkt rött i färgen (och om jag minns rätt, aningen rödbrun kant). Doften är stor och med aningen volatila drag i början. Det är mörka bär, men framför allt vanilj, bourbon, fudge och riojalikt - kräftspad och aningen gammal krondill ringlar upp ur glaset. Det här långt från den Montus jag hoppats på, utan vinet känns lite kokt i stilen, även om syran är vid liv så avslutas det med lite med torra tanniner (lovar inte gott för den lilla flaskan som finns kvar i källaren).

Château Montus 2005: 2p av 5

Morgenhof Estate 2004

2010-06-11T11:14:00.000-07:00

Fotbolls-VM är igång och i glaset häller jag en sydafrikansk bordeauxblend (65 % cabernet sauvignon, 25 merlot, 6 malbec och 4 cabernet franc) från Morgenhof, Stellenbosch (Simonsberg). Fotboll i världsklass - är vinet på samma nivå? Färgen är mörkröd med ljusare granatröd kant. Inga ålderskrämpor i färgen, alltså. Doften öppnar med stor härliga friska och fruktiga aromer av svartvinbär, plommon, paprika och mörk choklad. Och visst finns de klassiska rostade faten, som låter tanken gå till rostat kaffe. Men också till högstadiets träslöjd där hyveln går på högvarv och där lödkolvens glödheta spets möter nysågat trä - det vill säga vinet har en aningen rökighet. Smaken är grymt frisk, sträv och med bra balanserad frukt. Doftaromerna kommer igen och byggs på med ceder, blyerts och merlotbläckiga toner. Svartvinbären lirar dock högst och blandas med saltlakrits, det blir nästa bittert i avslutningen. Morgenhof Estate 2004 är fortfarande ungt och, tror jag, skulle vinna lite på lagring. Det är ett både bra och gott vin nu, plus i kanten för att det inte är syltigt eller att de 14 procenten känns, men vinet saknar lite komplexitet och mognadstoner. 189 kronor, prisvärt utan tvekan, men inte världsklass.

Morgenhof Estate 2004: 3p av 5

Montirius Le Clos 2007

2010-06-05T10:04:00.000-07:00

Vacqueyras at it's best? Ja, ikväll levererar bioproducenten Montirius ett högklassigt vin (ännu ett, 2005:an är bloggad om här). 50 grenache, 50 syrah och noll fatbehandling. Syrahn är mest framträdande vid den första sniffen: gummi, peppar och aningen viol. Tankarna går först till norra Rhône och Cornas, men det är för örtigt, med muskot, timjan, rosmarin, enbär, lavendel och hallon, plommon blandas med jordgubbar. Den jordiga doften är så ren som efter ett sommarregn. Men det finns mer: lakrits (lakritsal), svampskog och stjärnanis. Vad jag gillar när det är så här - bara druva och moderjord. Vinet är givetvis friskt (körsbärskärnor) och det är gott om tanniner och fyllighet. Ungt och det finns mer att hämta här, för den som orkar vänta 5-10 år. Och trots 2007 så är det inte alls sötfruktigt som många andra 07-viner. Alkoholens 14 % är inbäddad på ett bra sätt och jag lyfter på hatten för Montirius Le Clos!

Montirius Le Clos 2007: 4p av 5

Neudorf Chardonnay 2008

2010-06-04T10:03:00.001-07:00

En av Nya Zeelands mest framstående producenter Neudorf från Nelsondistriktet på Sydön. Det här är högklassig druvjuice, som sprakar av citrusfrisk syra, mineral, fatpopcorn, grapefrukt blandat med gula äpplen, brynt smör med mango, ananas och skön, grön limesaft. Toppat med karaktäristiska dragen av jasmin, som jag oftar associerar till när det kommer till kiwichardonnay. Vinet är smakrikt och doftar härligt friskt som en syrénbuske i juni. Och det är långt från fläskigt som druvan ofta är från Chile eller Kalifornien. Invändningen är att vinet upplevs ganska fatrostat (11 månader på ek) när det blir lite varmare temperatur och att syran inte är burgundisk stålskarp. Men Neudorf Chardonnay matchar kvällens primörrisotto perfekt. 169 pix i 30-talbutiker, enligt Systembolaget.

Neudorf Chardonnay 2008: 3,5p av 5.

The Raptor Post 2007

2010-05-14T11:27:00.000-07:00

Sydafrikanska Tulbagh Mountain Vineyards är en ekologisk producent som koncentrerar sig på syrah, cabernet sauvignon och mourvèdre. Det här vinet är deras enklaste, med alla tre druvsorterna (59% syrah, 32 cabernet och 9% mourvèdre), gamla fat och ingen filtrering eller klarning. Vingården planterades i början av 2000-talet och med vinmakarparet Rebecca Tanner och Paul Nichols vid rodret går man mer och mer åt holistisk och biodynamisk odling. Färgen är mörkröd, med rödlila kant. Doften är stor, fruktig och med tydliga syrahtoner blandat med cabbens svartvinbär. För att vara mer exakt så blir anteckningarna gummi, viol, enbär, färska örter, sötlakrits och aningen våt jord. Det finns också toner av solmogna jordgubbar och hallon, eller varför inte körsbär. Smaken är medelfyllig, med bra och frisk fruktsyra, balanserat av unga tanniner och härlig frukt. Aromerna från doften kommer igen och det är lite viol/svartvinbärsnickel över smaken. Härligt friskt (lite sura körsbär), med bra balans och pepprigt slut. Den sydafrikanska rökigheten lyser i stort sett med sin frånvaro. Alkoholen är "bara" på 13,5 procent och det imponerar. Vinet lika så med sin rena fruktiga, balanserade stil och där fatkaraktären kan anas utan att märkas. Det här är bra vinmakning. Finns i beställningssortimentet för 149 kr.
The Raptor Post 2007: 3,5p av 5

Barbera d'Alba 2008 Luigi Voghera

2010-05-01T10:11:00.000-07:00

Den här Barbera d'Alban är långt ifrån Voerzios Barbera som jag provade för ett par veckor sedan. Då fullpackad med frukt, fat och härliga körsbärsaromer, nypon, mineral och jord. Nu sval, lättare och med örtiga drag, syran sticker (rönnbärssurt) iväg, frukten består av jästa omogna körsbär, med avslutande kryddiga, lingonsyrliga drag. Priset är 89 kr jämfört med Vierzos 219, så jämförelsen är givetvis orättvis. Och vinet är kanske egentligen inget att blogga om - enkelt vin, men va fan, kanske någon därute som tänkt prova ;). Okej vin och passar till kvällens carbonara, serveras svalt. Vill dock påpeka att Systembolaget anger årgång 2007, inget kan vara mer fel, och deras beskrivning låter bättre än vad det är i verkligheten. Bland annat anger de fatkaraktär, men vinet är lagrat på ståltank, enligt producentens hemsida. Och jag hittar ingen fat i varken doft eller smak ...

Barbera d'Alba 2008, Luigi Voghera: 2,5p av 5