Tröttnat på Voss Estate Pinot?

Det är lite trist när kärleken börja svalna. Men jag tror det börja hända nu med pinot noir från Nya Zeeland, i alla fall när det gäller Voss Estate. Årgången är 2006 den här gången, och producenten är (eller har varit?) lite av en favorit. Bra karaktär på vinerna, druvtypiska och till rimligt eller väldigt bra pris. Och visst öppnar kvällens vin på ett tilltalande sätt. Färgen är mörkröd, med ljusröd kant (den unga blålila färgen är borta). Doften är stor med tydliga kryddiga aromer av eneträ, indiska kryddor (curry, spiskummin), kaffe, fatvanilj/cola, skogshallon och aningen utvecklade drag av skogsmossa. Men det låter ju underbart, kanske ni undrar. Jo, visst. Smaken är slank och mycket frisk. Här finns hallonfrukter, vanilj, lakrits, kryddor, enteträ och svart te. Den ungdomliga och nästan parfymerade frukten, som finns där i ungdomen är nu integrerad. Vinet visar upp en mer torr stil än tidigare, vilket är positivt (det kan bli för sötfruktigt annars). Men slutklämmen, eftersmaken om ni så vill, är lite för bitter - svart te som dragit för länge. Och det lurar en doft och en smak av våt kartong, eller kokta rotfrukter för att vara mer exakt. Det drar givetvis ner intrycken och kanske det är där besvikelsen ligger - Voss Estate pinot noir är bra, men det lyfter aldrig riktigt. Är det någon annan som känner igen sig? Du vet, man gillar ett vin/producent ett antal år, sen upptäcker man att vinet är inte så roligt längre. Smakprofilen har ändrats? Man har blivit kräsnare?

Voss Estate Pinot Noir 2006: 3p av 5

Savennières Cuvée des Nonnes Moelleux 2007

Det här vinet sitter som en smäck till gåslever med äppelkompott. Syran tar hand om den feta levern, äppelaromerna i vinet lirar ihop med kompotten på ett lysande sätt. Chenin blanc, med aningen sötma, från Savennière är den perfekta starten på julaftons kvällen. Vinet kommer i gyllengul färg. Doften är stor och öppen, med honung, aprikoser, citronmarmeland, grapefrukt, röda äpplen, mandel, mineral och bivax. Klassisk karaktär, som växer till sig och det finns aningen känsla av botrytis (inte för att jag tror att druvorna var angripna, men visst doftar det sen skörd om det här vinet), som jag associerar till hjortronsylt. Smaken är åt det fylliga hållet, med härlig frisk fruktsyra, aningen sötma med alla aromer från doften som kommer igen. Men som avslutas med lite bittra grapefruktskal och bergamott. Syran göra att sötman inte är störande, att dricka eller ett bra matvin - valet är ditt, liksom. Chenin blanc, och Loire i synnerhet, visar återigen vilka bra viner man kan göra. Producenten är Domaine Aux Moines och det finns enstaka flaskor kvar.

Savennières Cuvée des Nonnes Moelleux 2007: 4p av 5

Sandalford Estate Reserve Sauvignon Blanc Semillon 2009

Aussie sauvignon/semillon, med 67 procent sauvignon blanc resten semillon. Margaret River visar att man inte ligger långt efter originalet i Bordeaux, även om det här vinet är lite mer fruktigare och lite mer gummi och har vaxiga toner. Dock läskande och en frisk hög syra (tillsatt?). Färgen är mycket ljusgul med lite gröna stick. Doften är stor av aromatiska toner av krusbär, fläder, lime, grapefrukt och skön traditionellt kautschuk. Men också av tropiska frukter som ananas eller mogen mango. Fruktsyran attackerar direkt och sauvignon blanc-karaktären kommer fram mer här än i doften, mer krusbär och aromatiska drag och nästan lite sparristoner i slutklämmen. Det finns en viss rökighet (vax/stearin) i doften och om det är jordmånsmineral eller bara från semillon kan jag inte avgöra. Men att det skulle vara fatinslag som det står på systembolaget.se är jag tveksam till (kan ju ha fel, men det står inget om fat på Sandalfords egen sajt). Hur som helst är det ett bra vin, om än inte med wow-känsla eller någon större personlighet. Men nedsatt pris så jag klagar inte.

Sandalford Estate Resverve Sauvignon Blanc Semillon 2009: 3p av 5

Côtes du Rhône slår Chateauneuf-du-Pape

Domaine Roger Perrins Côtes du Rhône Cuvée Prestige Vielles Vignes 2007 levererar mer än många viner från Chateauneuf-du-Pape. För knappa 150 kronor ger det här vinet valuta för pengarna. Färgen kommer i mörk röd form, med blålila kant. Doften är hur skön som helst och skäms inte alls för sig. Den är omedelbar och läskande direkt från flaskan till glaset: mosade hallon, lakrits, garrique, rosmarin, svartpeppar, spiskummin och andra sköna dofter som förknippas med grenache/syrah/mourvedre - gummi, lagerblad, rökta korvar och viol. Men det finns också en uns av fatkaraktär, som vanilj och choklad. Smakens parametrar är i balans. Fruktsyran är läskande frisk som surkörsbär blandat med skogshallon och lakritsbåtar. Fylligheten är där som en skön krockkudde och tanninerna lirar på i bakgrunden men kommer fram mer i eftersmaken. Vinet är kryddigt och det märks tydligt i smaken och eftersmaken - indiska kryddor i salig blandning, curry, spiskummin och kardemumma. Drickfärdig nu och ett par år framåt.

Côte du Rhône Cuvee Prestige Vielles Vignes 2007: 4p av 5

Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva

Scansano blev nyligen upphöjd till DOCG (2007) och ligger i Maremma, Toscana. Druvan är till 90 procent sangiovese, eller morellino som det kallas lokalt, samt övriga tillåtna druvsorter. Producenten är Val delle Rose, ägt av den kända familjen Cecchi. Vinet har legat 12 månader på barriquer och jäsningstemperaturen låg på 30 grader. Färgen är mörk och blålila-röd. Doften är till en början knuten men öppnar upp efter ett par timmar. Här finns klassiska och typiska drag av mörka körsbär, färska örter av rosmarin och salvia, våt jord, röda vinbär, ceder, rött te och tobak. Doften är mer elegant än pang på. Man har onekligen försökt hålla nere på de nya faten och låter druvorna tala - och inte mig emot. Fint sniffarvin som utmanar till upptäcktsfärd i doftbanken. Smaken är slank med frisk syra. Körsbären kommer givetvis igen med bra stuns i frukten med cedertorrt slut och som backas upp av mörk bitter choklad och lagom sandiga tanniner. Bra nu, men bättre om ett år eller två. Priset? Inte att klaga på - 87 kr (nedsatt från 109 kr).

Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva: 3,5p av 5

Viña Pedrosa Reserva 2006

Tempranillo plus tio procent cabernet sauvignon, 24 månader på fat, franska och amerikanska. Dags att smaka på Ribera del Duero (Pedrosa del Duero närmare bestämt) - inte en dag för sent. Färgen är mörkröd med rödlila kant. Doften öppnar på vid gavel med mycket frukt, örter och nya fat. Här finns svarta vinbär, dill, nyponrosor, rostat kaffe, mörk choklad, korinter och björnbärskompott. Lite limkänsla också men även våt jord, ceder och bläck. Att hitta doftassociationer är ingen konst. Smaken är fyllig, fruktig och med mycket frisk syra. Apelsinlika, slanka syror som gör att vinet inte är helt balanserat, men läskande gott. Tanninerna är med och avslutet är kakao-torrt med skön touch av svartvinbärsfrukt blandat med björnbär - och varför inte lite skogshallon. Pedrosa är modernt och fortfarande ungt, här gäller det att ha is i magen, den höga fruktsyran säger mig att 5-7 år i en sval vinkällare är inga problem. Till kvällens renstek med fet gräddig sås funkar det okej, men syran slår igenom - lite mer mognad hade varit på sin plats. 279 kr på bolis, faktiskt billigast i Europa enligt Wine-Searcher.com, okej men inget fynd. Mer info hos producenten Bodegas Pérez Pascuas.

Viña Pedrosa Reserva 2006: 3,5p av 5

Mayu gör det igen

Drack Mayu Syrah Reserva i somras och föll pladask. Hur kan ett 89 kronors vin smakar så här bra, så mycket sydfransk druvkaraktär och komma från Chile? Har funderat länge på att prova det igen, och med ett par bloggade syrahviner för ett par veckor sedan, så kan det vara dags att jämföra - lika bra som förut och bättre än CJ Pask och Alain Graillot?
Färgen kommer i mörk blåröd nyans. Doften är stor och omedelbar med typisk syrahfrukt och kryddor: björnbär, svart- vitpeppar, viol, rökta charkuterier, gummi, men även hallon blandat med lakrits, svartvinbär och skön mineralkänsla av våt jord och tobak. Faten finns där med toner av mörkrostat kaffe. Grym tilltalande doft. Smaken är ganska fyllig, fuktig och kryddig med samma drag som i doften. Syrorna har inga problem att hålla uppe balansen, tvärtom - långt ifrån syltigt. Det är inget krutpaket när det kommer till tanniner, men de finns där inbäddade i den sköna svala frukten och eftersmaken är ganska lång. Ja, vad säger man? För 89 kronor är detta ett klockrent fynd. Och mycket roligare att dricka än Alain Graillot.
Mayu Reserva Syrah 2006: 4p av 5

Cline Ancient Vines Mourvèdre 2007

De 100-åriga vinstockarna blir allt ovanligare i Kalifornien, låga skördeuttag/låg avkastning och höga tomtpriser gör att incitamentet är minimalt för att sköta dessa gamla bush-vines. Ett mejl från Wineaccess.com, där man skriver varmt om Matt Clines Three Wines Matoro (mourvèdre) Spinelli Vineyards från Contra Costa Country, fick mig minnas att Cline Cellars har ett liknande vin. Jo, men visst. Efter lite sökningar hittas det i beställningssortimentet och lite läsning på importörens sajt så framgår det att det är uppskrivna årgången 2007, och inte 2006 som det står på systembolaget.se (surprise någon?). Nog snackat. Färgen är mörkt blålilaröd. Doften är maffig, öppen och fruktaromerna står som spö i backen tillsammans med örter, kryddor och hårt rostade ekfat (antar amerikanska). Det är mörka bär som björnbär och blåbär som samsas med eukalyptus, franska örter, kola och mjölkchoklad. Det finns en uns av dammiga inslag som lägg till ursprunget och sandiga jordmånen. Smaken är fyllig och vinet visar upp en ganska stadig kropp, med mjuka tanniner, men med friska balanserande syror, körsbärsfeeling, björnbär, katrinplommon och sköna örter tillsammans med den tydliga eukalyptusen. Det är lite eldigt för vinet tickar in på 15 % och när vinet blir lite för varmt så slår faten igenom allt för mycket. Men dag 2 och med rätt temperatur (runt 16-18 grader) visar vinet upp en bättre sida med friska syror och närmast en slankt intryck i all koncentrerad frukt. Gott och unikt. 135 kr i beställningssortimentet - okej pris då Cline tar 18 dollar på sin sajt.

Cline Ancient Vines Mourvèdre 2007: 3,5p av 5

Salice Salentino 2005

Fick blodad tand efter att ha provat Copertino, och Svenssonsmakaren frågade efter fler tips. Så varför inte prova en annan gammal bekant från 1990-talet och syditalien. Färgen är ljusröd-orange-brun. Och doften börjar lite som Copertinon - lite skitig, bränd, russin, kola jord och läder. Men det är långt ifrån samma finess, det drar mer åt bränt gummi, bakelit och tyvärr ammoniak/pissoar. Smaken visar upp friska syror, körsbär och rönnbärskaraktär. Det är torrt och lite kort - för torrt och kort för min smak. Där Copertino visar upp härlig frukt, så dör Salice Salentinon väldigt snabbt och de brända skitiga tonerna går igen. Visst skiljer sig årgångarna. Men det här är för dåligt (även för 69 kr). Ledsen Svenssonsmakaren, hade större förhoppningar ;)

Salice Salentino 2005: 1p av 5

Hawke's Bay vs Crozes-Hermitage

Gimbletts Gravels, Hawke's Bay, på Nyzeeländska nordön, är erkänt bra mark för syrah. Och visst levererar kvällens vin - druvtypiskt med peppar, viol och bra syra. Men hur står C J Pask Omahu Road Syrah 2009 (oktobernyhet på bolaget) mot en av ikonerna från norra Rhônedalen, Alain Graillot och Crozes-Hermitage 2007? Visst ska det klargöras att inte bara årgångarna är olika - priset för C J Pask är 99 kr, dvs cirka 80 kronor lägre än Alain Graillots syrah-ikon. Men, men... man vet aldrig.

C J Pask är mörk blåröd i färgen, men inte särskilt djup. Doften öppnar med fruktiga, kryddiga toner - viol, peppar, gummi och krossade enbär, svarta vinbär och björnbär. Här finns också aningen vaniljtoner av franska ekfat och frisk fläkt av lavendel. Alain Graillot svarar med mörkare och djupare färg. Doften är stor och mycket mera rökig och köttig i framtoningen - charkuterier med tydlig inblandning av lagerblad. Men i början finns också gröna drag som går åt grönsakssoppa, gräs och örter. Faten kommer fram efter ett par timmars luft - kaffe och mörk choklad, och visst finns där även lite grusdamm.

Smaken Omahu Road Syrah är frisk, fruktig och åt det medelfylliga hållet. Tankarna går till björnbär, viol och vit/svartpeppar. Det är långtifrån syltigt - faktiskt ganska stramt och torrt slut, inte alls fluffig som jag hade förväntat mig. Crozes-Hermitage svarar med mer kropp, mer tanniner och mer av allt. Syrorna är unga, gröna och tanninerna är tydligt markerade. Köttiga aromerna finns där, kafferosten likaså. Det är ungt och fortfarande själkigt och lagerbladen är tydliga. Det är litet jordigt slut och visst finns det aningen grön paprika också. Här är det mer smak, mer malörtsbittert och mer jordmån. Men är det bättre?

Klart det är. Men Alain Graillots 2007 är inte alls lika bra som andra årgångar jag provat (t.ex. 2004, 05, 06) - lite för stjälkiga/gräsiga drag (inte helt olik en cabernet franc från Bourgueil), lite för hög syra i relation till kropp och frukt. Visst kommer några år till ryggläge jämna till kanterna, men det blir ingen höjdare. C J Pask levererar mycket vin för pengarna - bra balans, druvkaraktär och med återhållsam frukt.

Copertino Rosso 2004

Copertino är, kan man säga, en klassiker bland "vardagsvinerna". Och vem drack inte denna goding i mitten av 90-talet? Och hur bra är då inte detta vin för 69 kr! Grymt. Färgen är rödbrun och mogen. Doften är stor, djup, mogen och totalt insmickrande. Torkad frukt (russin/korint), löv, läder, tobak och svart te. Det är tydlig brända, rökiga toner som för tankarna till bränt eneträ, grillkol och rökiga korvar. Stalliga aromer svävar också ibland alla intrycken. Visst är vinet oxiderat (gammal stil) och tankarna går till Château Musar. Smaken är medelfyllig, åt slanka hållet med mjuka tanniner och lite äppeloxiderad stil, men med frukten i behåll och bra balans. Den körsbärs friska syran tyder på att vinet tål längre lagring - även om det är så gott och drickmoget nu. Alkoholhalten är på 13 %, och det känns befriande. För 69 kronor är det strålande bra och ett fynd. Men man måste gilla old school och russinaktiga stilen.

Copertino Rosso 2004: 3p av 5

Castello dei Rampolla Chianti Classico 2006

En legendarisk egendom enligt kännarna och tillhör en av Robert Parkers favoriter (om det är bra eller dåligt, det får vi se...). 92 pinnar har vinet fått av medarbetaren Antonio Galloni. Here we go: Färgen är klar och mörkröd med liten, liten antydan till rödbrun kant. Doften är stor och ursprungstypisk, med röda friska körsbär, kakao, tallbarr, men även lite cement/målarfärg ringlar ur glaset tillsammans med korinter, svarta vinbär, jord, kaffe, ceder, cigarrlåda, tobak. Tanninerna är med från första stund och balanseras upp av härlig syra och frukt. Vinet är slankt, elegant och stramt och smakrikt på samma gång. Våt jord-intrycken gör att vinet får en extra dimension. Sangiovesen blandas upp med 5 % vardera av cabernet sauvignon och merlot. Bra hantverk (biodynamiskt, stora fat) och vinet även visar upp en viss utveckling av läder, höstlöv och stallig bdx-känsla och med torrt slut. Alkoholen tickar in på 14 %, som är välintegrerade utan antydan till eldighet. Strålande vin för 179 kr (om jag minns rätt, kom i augusti på bolaget). Så ska en slipsten dras - om du frågar mig. Mer info på importörens sajt.

Castello dei Rampolla 2006: 4p av 5

Bosquet des Papes Tradition 2007

Var lite tveksam om jag skulle ta med det här vinet till en vinprovning med kompisgänget. Noteringarna hos Finare Vinare och Frankofilen visade på ungt, nästan knutet vin - varför öppna en flarra redan nu när det antagligen kommer att ge så mycket mer framöver? Samtidigt är 07:orna kända för bra med frukt och tidig konsumtion, så det fick bli så. Och är jag nöjd... Inte direkt. Doften öppnar i och för sig med massor av röda grenachefrukter (70 % grenache) som jordgubbar och hallon, och givetvis som alltid: lavendel, örter, svartpeppar, lagerblad och lite jordiga toner som torvmull. De 15,5 alkoholprocenten visar sig inte i doften, men väl i smaken. Och det stör. Smaken är fyllig, kraftfull och med bra frisk syra. Men eldigheten tar över i början och känslan blir, att nu dricker jag grogg. Med luftning blir det bättre balans och tanniner finns det gott om. Den röda fruktkompotten finns där, så även salmiaktoner och kryddigheten. Men alkoholen slår nästan ihjäl hela kompotten och den stackars portersteken har inte en chans. Bosquet des Papes Tradition får även pisk av Montirius Le Clos 2007 som provas - vilket vin det är! Bosquet är självfallet ungt i dag och har ingen aning om det blir bättre med lagring (15,5 %, räcker det inte med klassiska 13,5...), men jag hoppas jag har fel. 249 kronor är på gränsen, men vinet klarar godkänt för den fina doften.

Bosquet des Papes Tradition 2007: 3p av 5

Château Pibran 2005, men vad fan...

Enda "primör"-köpet som jag hade råd med av den hajpade årgången 2005. 92 poäng av Wine Spectator gjorde säkert sitt till att jag valde just Pibran. Så är det något att ha... 2006:an var ingen succé med dominans av merlot (70 %). Årgång 2005 har slottet (eller närmare bestämt Pichon-Longueville) blandat ihop 65 % cabernet sauvignon och resten merlot. Färgen är mycket mörk och djupt röd. Och redan vid dekanteringen så blir man lite misstänksam - mycket nya fat, vanilj och det osar nya världen-frukt lång väg. I glaset är det ingen skillnad. Överextraherad frukt, svarta vinbär, kaffe, plommon och korinter. Men också kokta rödbetor och potatisskal. Smaken är koncentrerad, fyllig och fruktsyran är på gränsen för låg. Den här egendomen gör mig totalt besviken. Vad är ursprungskaraktären med ceder, stall, jord (potatisskalen hör kanske dit...) sirliga friska syror och slank kropp? Varför en fruktbomb med för mycket nya fat som inte är integrerade för fem öre, och varför överjobba i både vingård och källare för att få fram ett fruktigt vin - antagligen för att passa USA-marknaden och Asien... Visst finns det tanniner, men för mjuka och göms undan av för mycket syltkok. Det här vinet (stilen) är fan så dåligt för 250 kr, och för att komma från Bordeaux där vingårdarna gränsar till Mouton, Lynch-Bages och Pontet-Canet. Nya världen-stil från Gamla världen undanbedes (och betyget åker ner i källaren, bland annat för att årgången räknas till den bästa någonsin, eh 2009 anyone?). Tips: kyl vinet rejält. Vinös-bloggen är dock lyrisk. Dag 2 så har vinet faktiskt kommit lite till sans, mer bdx-lika toner, ceder, tobak och stall. Men fortfarande drag av kokta rödbetor och potatisskal...

Château Pibran 2005: 1,5p av 5

Albert Pic Les Clos 2007

Albert Pic är en av de äldsta vinhusen i Chablis, med en historia som sträcker sig ända till 1755, och som nu ägs av Loireproducenten Ladoucette. Les Clos 2007 kommer i ljusgul färgnyans med gröna reflexer. Doften är rätt återhållsam, ja knuten och allt för ung. Men det går inte att ta miste på ursprunget: Det är ljuv doftmusik av mineral, ostronskal, gula/gröna äpplen, gula plommon, ett uns av nötter och grapefrukt. Syran är på hög volym och det är sjukt friskt. Smaken är också knuten, med liknade aromer som doften, men i ännu mer knuten stil och aningen örtigt. Vinet är allt för ungt i dag, men det är ingen tvekan om kvaliteten - det här kommer att bli bra om några år. Och som sig bör är vinet lite fet i stilen - precis som en Les Clos ska vara. Sparar resten tills i morgon för att se vad vinet tar vägen ... Finns både i hel- och halvflaska.

Albert Pic Les Clos 2007: 3,5p av 5

Château Haut-Bages Libéral 1986 2:a gången

Drack vinet förra sommaren, och det föll mig på läppen. Nu är det dags igen. Röd till ljusare tegelröd-brun kant. Doften är stor, maffig, lite härligt skitig av mogen cabernetvinbär, höstlöv, stall, kaffe, tobak och så lite mer tobak. Men även toner av farinsocker/torkad frukt, som ackompanjeras av ceder, blyerts, grus, jord och lakrits. Smaken är bordeauxslank, med frisk syra, lite torra anslag, men inte på något sätt over the hill - tvärtom - mycket tanniner kvar. Grymt smakrikt vin och dofterna kommer igen, med blyertspenna, svarta vinbär, stall och kaffe. Mogen bordeaux är förbannat gott, komplext och sofistikerat. O då är detta varken från en toppårgång eller toppslott (i och för sig granne med Latour och Pichon-Lalande). Negativa är att det känns lite grönt, smaken är lite rönnbärssur, lite snörpig. Men syra kan man inte få för mycket av... Denna flaska känns lite yngre och har mer cabernetkaraktär - nu är det bara en kvar... Förra blogginlägget här.

Château Haut-Bages Libéral: 4p av 5

Mayu Reserva Syrah 2006

Kollar igenom mina egna blogginlägg och ser att Chile har få noteringar. Dags för ändring och greppar en syrah för 89 kronor på bolaget. Och kan konstatera att Mayu är förbannat bra, förbannat druvtypiskt och förbannat prisvärt. Mycket kryddiga toner av lagerblad, vitpeppar och viol. Blandas upp efter ett par timmar med rökt kött, plommon, rostat kaffe, mjölkchoklad och rosépeppar. Alltså inte långt från syrah från norra Rhône. Smaken är åt det fylliga hållet, med blanserad frukt och relativt strävt för ett vin från Chile i den här prisklassen. Visst är det fruktigt och mer generösare än syrah från Rhônedalen, men riktigt bra druvkaraktär och välgjort. Ingen sylt och de 14,5 % alkoholen känns inte. Druvorna kommer från Elqui Valley, hög höjd och cool climate. Mer om producenten Viña Mayu här.

Mayu Reserva Syrah 2006: 3,5p av 5

Picos do Couto Reserva 2007

Det här blev en liten besvikelsen. Inte för att jag förväntat mig stordåd för 88 kr, men beskrivningen på hylletiketten lät lovande: Fruktig, kryddig smak med inslag av fat, björnbär, plommon, rosmarin, muskot och mörk choklad. Och efter att druckit Periquita reserva 2007 igår, som var grymt bra (sydfransk i stil och inte långt efter många 07:or från Côte du Rhône), hade jag hoppats på en repris. Men Picos do Couto är bara okej, med fyllig kropp, fruktiga aromer av björnbär, blåbär, och aningen kryddiga drag (o då har jag ansträngt mig...). Modernt, välgjort och fyller sin funktion till kvällens grillade ryggbiffar. Men det lyfter inte riktigt, ingen mineralitet, lite för fluffigt och syltigt. Nä, kör på Periquita reserva - mer karaktär och 9 kr billigare.

Picos do Couto Reserva 2007: 2,5p av 5

Velo di Maya 2004

Alfiero Boffa (Astiområdet) är inriktad på Barbera, och speciellt i sina vingårdsbetecknade viner. Men han gör även blandningar där andra druvsorter ingår (dock berättar han inte vilka andra druvor som används). Velo di Maya är 2/3 barbera, lagras 18 månader på 230-liters fat och 2 år på flaska innan de går iväg till försäljning. Ursprunget är Monferrato Rosso. Färgen är ganska mörkröd, med visst djup och ljusröd kant. Doften rivstartar med körsbär, örter, fatvanilj (som nästan slår över till bourbon/kola i början, men luftas snabbt bort), rosor, lakrits och skön mineralitet i form av grusdam och lite våt jord. Mörk choklad och plommon spelar också med, insmickrande med antydan till åldrad personlighet - höstlöv och köttsaft. Smaken är härligt körsbärsfrisk, med medelfyllig och stadig kropp som hålls ihop med välbalanserade tanniner. Fruktig smak av körsbär, skogshallon och svarta vinbär. Den mörka chokladen är med på noterna och även lite katrinplommon, fat och örter. Läskande syror och ursprungskaraktär för 169 kr. Mer än godkänt för denna augustilansering.

Velo di Maya 2004: 3,5p av 5

Därför ska man dricka bourgogne - Mikulski Bourgogne 2007

Det här är så bra. Chardonnay i högform. Vinet öppnar direkt med smör, popcorn, gula och gröna äpplen, grapeskal, gula vingummin och lagom med dos av rostade ekfat. Självklart är krita, kalk och ostronskal också med i kompotten. Smaken är balanserad, frukten finns där tillsammans med syran och en härlig mineralkänsla. Fortfarande ungt och med sköna grapeskaltoner i avslutningen. Blir verkligen imponerad av Francois Mikulski och han gör vin helt i min stil. Men är verkligen hans Meursault värda över 500 kronor, när man får ett sådant här bra vin för knappa 190?

Mikulski Bourgogne 2007: 4p av 5

Varför ska man dricka bourgogne?

Ja, den frågan har jag ställt mig ett par gånger. Pinot noir är den mest förföriska druvan - när den är som bäst. Samma druva gör förfärliga viner - när den misshandlas. Louis Jadot Bourgogne Couvent des Jacobins 2007 för 115 kr, är ett sådant exempel. Tristare, intetsägande och överprisat vin är svårare att hitta, eller? Färgen är ljusröd, med orangea stick och mycket ljuslila kant. Doften är inte alls druvtypisk, förutom någon obestämdbar kryddighet (eller är den det i denna prisklass?), jordig, lingonkvist och rönnbär. Smaken är slank, sirligt/syrligt och kärv. Lingon och körsbärskärnig utan karaktär med lite bitter jordighet. Håller med Finare Vinare, ett vin ska sågas när det är befogat. Nu är 2008:an ut på hyllorna - är den bättre månne .... Kontrasten mot gårdagens kiwi-pinot är gigantisk, prisskillnaden är typ 30 kronor. Ja varför ska man dricka bourgogne?

Louis Jadot Bourgogne 2007: 1p av 5

Voss Estate Pinot Noir 2008

Jag har svårt att inte gilla det här vinet. Har provat flera årgångar och det levererar alltid för pengarna - även om det absoluta lyftet aldrig har infunnit sig. Den här årgången är inget undantag. Bra struktur, druvtypiska drag och karaktäristisk fruktighet som nyzeeländska pinoter brukar ha. Färgen är röd med ljuslila kant. Doften är typisk med röda bär, kryddighet och viss blommighet i form av lavendel. Ja, associationerna går till nytvättade och nyss manglade lakan - friskt och fräscht. Här finns också körsbär, kaffe, fatvanilj, cola och mosade jordgubbar. Smaken gör ett runt och relativt fylligt intryck, bra syra och lite kärnig bitterhet. Fruktigt, mjukt och kryddigt med violinslag och bigarråer i slutet. Men, men. Känslan blir tillslut lite sötaktig och inte lika friskt när temperaturen stiger - det gäller att kyla vinet till 14-15 grader innan servering. 2008:an är dock lite av en besvikelse, lite tunn och lite för saftigt intryck. Men för 149 kronor är faktiskt riktigt okej. Voss pinot brukar annars ligga på 180-190 kronor.

Voss Estate Pinot Noir: 3p av 5

2 x södra Frankrike

Provence i juli är sol, hett och bilköer. Dagarna spenderas på stranden, kvällarna på restaurang eller i huset i bergen. Bara ett vingårdsbesök, Domaine de la Croix. En hel del rosé, alla med "rätt" laxrosa färg och med avsaknad av godissmak. Här kommer några noteringar direkt från minnet.

Domaine de la Croix iirrréstible 2007 är en blandning av syrah och grenache, ingen fatbehandling och stockarna är relativt unga (omplanterad vingård). Färgen är mörkröd, doften är stor, fruktig och med igenkännande rökighet i form av bränt gummi. Björnbär, plommon och sötlakrits med kryddig fruktig smak gör den perfekt till grillade biffar. Välgjort för 10 euro, men ingen större personlighet - precis som vingården som är hypermodern och kringförsäljning. Gör bra krispigt vitt, men även överekad röd prestige, rosén hoppade jag...

Vieux Chemin är en chateauneuf du pape från 2007. Vingården är Château Fargueirol, men jag hittar ingen webbsida eller nyttig information, så kan inte skriva så mycket mer än det som står på ettiketten: grenache, syrah, mourvedre och faktiskt bara 13,5 % alkohol. Och vinet är heller ingen fruktbomb. Här är kryddasken helöppen med peppar, lagerblad, enbär och brända toner av gummi, vedträ. Syran är frisk, tanninerna är på plats, men det saknas lite frukt, och känns nästa för aromatiskt/kryddigt. Lite oldschool? 14 euro på stormarknaden Le Clerc.

Rippon pinot noir 2006

Har skrivit det förut och skriver det igen: det här är världsklass. Så mycket doft att det inte är några problem att hitta orden. Druvtypiskt, kryddigt och fruktigt. Indiska kryddor, jordgubbar blandas med fatvanilj, nougat, gröna pepparkorn, jord och havstång. Det blir nästa syrah-likt i mellan åt, men utan den rökiga stilen. Syran är pigg och livlig, kroppen är slank och tanninerna är så mjuka att de knappst märks. Smakrikt och körsbärs friskt gör det lättdrucket. Vinet har fått lite utveckling och kanske faten är lite för framträdande i smaken - just nu. Tror att vinet ändrar stil de närmaste åren - mer undervegitation och avrundad syra.

Rippon pinot noir 2006 4p av 5

Sancerre le Colombier 2008

Producent är Roger Champault et Fils, och man var faktiskt representerad på prinsessbröllopet med vinet Les Pierris. Le Colombier finns i beställningssortimentet och går lös på 159 kr - och det är inte värt pengarna. Färgen är ljusgul, med gröna nyanser. Doften är diskret men man anar typiska drag av nässlor, gröna äpplen, mineral och en små drag av passionsfrukt. Smaken är, som sig bör, citrusfrisk, rena toner av gröna äpplen och vinbärsblad. Hade hoppats på att vinet skulle växa under kvällen, men det känns ganska meningslöst, vattnigt och allt för diskret i sin framtoning. Däremot är det krispigt, rent och har balans - ett perfekt skaldjursvin, men jag vill har mer karaktär. Kungen gjorde säkert ett bättre val - dessutom 20 kronor billigare. Importören anger naturkork, men vinet är förslutet med syntetkork och man skriver att vinet är kraftfullt - sorry inte enligt min bok.

Sancerre le Colombier 2008: 2p av 5

Le Cigare Volant 2005

En klassiker från Bonny Doon, Châteauneuf-du-pape-blandning av grenache, mourvedre och syrah. Alkoholen är på 13,5 %, så här är det ingen risk för California-sylt, eller? Färgen är mörkt röd, med rödbruna slöjor som sticker fram när man snurrar glaset. Doften är återhållsam till en början, men efter hand kommer det fram, vitpeppar, lagerblad, hallon, lakrits, jord och viol/lavendel-örter, och aningen eukalyptus. Smaken fyllig med fräsch syra och nedslipade tanniner. Inget kraftpaket, men härlig frukt, balans och skön kärnbitterhet i slutet. Smakrikt och faktiskt inte så långt från äkta sydfransk vara. Ingen överdådig frukt, mer elegans och om jag ska gnälla lite så saknar Le Cigare Volant lite djup och koncentration. Bra att dricka nu, men håller säkert ett par år till.

Le Cigare Volant 2005: 3,5p av 5

Tim Adams semillon 2008

Köpte på mig ett gäng 08:or då 06:an imponerade på mig när de dracks med lite utveckling för ett halvår sedan. Dagens årgång kommer i stor doft av gummi, dieselverkstad och bivax/honung. Det rökiga gummitonen står verkligen ut - I like. För att nyansera det hela så finns det också tropiska frukter, blodgrape och nektarin. Smaken är frisk av grape, blodapelsin, lime och nektarin/persika. Honungen och gummitonerna finns där, och det är drutypiskt till 100 %. Tycker mig också ana en svag slöja av fatvanilj i doften och smaken (jäst på franska 300 liters, så kallade Hogshead-fat, samt lagrad 5 månader på fat). Kroppen är åt det fylliga hållet, lite typiskt fet. Kan inte säga annat att det här ett vin som jag gillar, mycket smak, går att lagra, men det är gott redan nu.
Tim Adams semillon 2008: 4p av 5

Château Bastor-Lamontagne 2005

Sauternes i lättare stil, enligt kännarna inget längre lagringsobjekt, utan vinet är bäst när det finns ungdomlig fräschör. Färgen är ljusgul och doften är klassisk med botrytis, aprikos, honung och vita blommor. Det flyger även runt lite aromer av modellera och aningen vanilj. Smaken är inte speciellt fyllig för att vara sauternes och syran är just innanför mållinjen, inte mer. Söt givetvis (men inte extremt söt) och aromerna kommer igen, honung framförallt, aprikos och grapeskal. Ja, avslutningen är nästa lite malörtsbittert. Okej sauternes, men känns lite tunn, saknar komplexitet och jag hade gärna sett lite mer fruktsyra. Kändes roligare för 1,5 år sedan, strax efter inköp för 105 kr/halvflaska. Druvsammansättning 80 % sémillon, 17 sauvignon blanc och 3 % muscadelle.

Château Bastor-Lamontagne 2005: 2,5p av 5.

Ridge Geyserville 2006

Mestadels zinfandel, men även 18 % carignan och 10 % petite sirah, Sonoma County och hur bra som helst. Producenten Ridge behöver ingen närmare presentation - välkänd, erkänd och kultförklarad sedan Parisprovningen i mitten av 1970-talet. Färgen är rödblå och inte så djup som förväntat. Doften är fruktig med välintegrerade fataromer, som mjölkchoklad, kaffe och vanilj. Frukten kommer i mörk färg, som björnbär, slånbär och blåbär. Det är även lite örtigt och aningen jordiga toner. Smaken är givetvis på samma nivå, men det kommer till lite sötlakrits och mogna jordgubbar. Syran är livlig och det finns även lite stramhet och svala toner, som gör att alkoholens 14,5 procent inte känns. Det är välgjort och visst kan man också säga insmickrande, men för mig går det hela vägen i mål. Perfekt matchning mot kvällen grillade biffar. Plus i kanten för den relativa stramheten och friska syran.

Ridge Geyserville 2006: 4p av 5

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007

En producent som kör småskaligt, jäser bland annat sina viner utomhus och kör naturligt som möjligt (minimal eller ingen filtrering). Meursault är hemmabasen. Oftast ger den vanliga bourgognen mycket smak och karaktär för pengarna. Kvällens vin är mycket ljusgul, nästan vattenklar, i färgen. Doften är diskret till en början, men växer efterhand. Alla klassiska drag finns med: mineral, citrus, smör, gula äpplen och aningen touch av nötter. Smaken är frisk, trots att sommarvärmen skjuter upp temperaturen i rasande fart. Fylligt med uns av fatvanilj, men desto mer av citrus, grape, mineral, ananas och nötter. Det är elegant, lättdrucket och jag tänker på en härlig somrig, frisk citronpaj med vaniljkräm, innan sista droppen slinker ner. Gott!

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007: 3,5p av 5

Sancerre x 2

Strålande sol och midsommar, smaklökarna suktar efter krispigt vitt. Två sancerre från årgång 2008, Sancerre Les Caillottes, från Jean-Max Roger och Sancerre från Domaine Raimbault Pineau, får visa vad de kan. Les Caillottes kommer i ljus till gul färg med gröna stick. Doften är medelstor, fruktig, med tydlig rökighet från kalkstensjordarna. Vinet visar upp mango, passionsfrukt, krusbär och aningen utveckling som drar åt mogen tropisk frukt. Smaken är härligt frisk, fet och det tillkommer fläder och mogna citroner, som drar åt citronmarmelad. Det är elegant om än inte så där laserstramt som när sancerre är på topp, kanske går det att skylla på årgången?.. Jag har lite svårt att bestämma mig om jag ska gilla det här vinet eller inte. Den feta, koncentrerade stilen, typiska krusbären och mineralen är inte alls fel, och vinet har definivt personlighet. Även om rökigheten ibland vill dra åt svavel eller en mogen kittost, så får det bli facebooktummen upp. 159 kr i beställningssortimentet, fel årgång på systembolaget.se

Sancerre Les Caillottes 2008: 3,5p av 5

Andra vinet är ljusare i färgen och med gröna stick. Doften är lite mer återhållsam, inte lika fruktig, mer gröna äpplen, lime, sura krusbär och svartvinbärsblad. Här finns mineral av våt sten, men knappast så rökig som det första vinet. Stilen är lättare och syran är skarpare, nästan bitter i slutet. Sura gröna äpplen och grapefrukt i en ganska härlig mix. Men vinet saknar Les Caillottes djup och koncentration och det känns helt enkelt - enklare. Men gott och druvtypiska drag är inte helt fel. Även här 159 kr, och finns kvar i några butiker.

Sancerre Blanc Domaine Raimbault-Pineau: 3p av 5

Tahbilk Marsanne 2008

Bloggaren Svenssonsmakaren (grymt bra bilder och inspirerande layout) provade nyligen det här vinet, och jag fick tummen ur och gick till närmaste bolag och köpte en klassiker: Tahbilk Marsanne, från Victoria, Australien. Druvan tillhör inte mina favoriter, låg syra och kan bli klumpig i norra Rhône. Men det här vinet brukar ha bättre stuns, och utvecklas med tiden. Färgen är gul med grönt skimmer. Doften är generös, med fruktiga aromer av vingummi, gula äpplen, gula plommon, bivax/honung, mango inlindat i vanilj (nästan lite skumbannan-godis-toner) och mineralig rökighet. Lovande. Smaken är fyllig, fet, kryddig (vitpeppar), vaxig och med okej syra. Fruktaromerna kommer igen, men inte lika tydligt som i doften. Kanske känns vinet lite för glest och med kort eftersmak - kanske är det för ungt? Att syran inte är sådär frisk som jag hade hoppats på hamnar på minuskontot. Men att doften är grymt insmickrande, med vaxigheten som pricken över i:et, hamnar på pluskontot. Jag funderar vidare om jag ska köpa fler för att lagra, 94 kronor avskräcker inte i alla fall inte.

Tahbilk Marsanne 2008: 3p av 5

Montirius Confidentiel & Montus 2005

Montirius Le Clos 2007 gav mersmak, så det är bara att ta med deras Gigondas Confidentiel 2005 när N & Å bjuder på grillfest. Förväntningarna är rätt höga på det här vinet (det är ett prestigevin från producenten, grenache 80 %, mourvedre 20 %, cementtank, 100 % avstjälkat, varsamt pressat och endast 4 000 flaskor). En snabb vända i karaff (härligt djup rödblå färg) och sen ... nästan ingenting. Doften är rejält knuten och det krävs rejält med luft för att få fram mörka bär, som björnbär och blåbär, plommon och lakrits och aningen sydfranska örter. Vinet är rejält koncentrerat, fylligt, strävt och med frisk, livlig syra, som kännetecknar Montirius viner. Men där Le Clos stoltserar med våt jord och mer finess, så går Confidentiel på kraft, rejält fylligt och det blir nästan portvinslikt med sina 15 % alkohol. Känslan är att det är gjort för parkerpoäng, även om det nog inte är så. Visst är de gott, men jag önskar mer terroir och det är inte alls lika personligt som Le Clos, samt ett pris på över 300 spänn ... Väntar minst ett par år till nästa flaska.

Montirius Gigondas Confidentiel 2005: 3p av 5

Andra vinet till maten är Château Montus 2005. Tannat 85 %, resten cabernet sauvignon. Det är mörkt rött i färgen (och om jag minns rätt, aningen rödbrun kant). Doften är stor och med aningen volatila drag i början. Det är mörka bär, men framför allt vanilj, bourbon, fudge och riojalikt - kräftspad och aningen gammal krondill ringlar upp ur glaset. Det här långt från den Montus jag hoppats på, utan vinet känns lite kokt i stilen, även om syran är vid liv så avslutas det med lite med torra tanniner (lovar inte gott för den lilla flaskan som finns kvar i källaren).

Château Montus 2005: 2p av 5

Morgenhof Estate 2004

Fotbolls-VM är igång och i glaset häller jag en sydafrikansk bordeauxblend (65 % cabernet sauvignon, 25 merlot, 6 malbec och 4 cabernet franc) från Morgenhof, Stellenbosch (Simonsberg). Fotboll i världsklass - är vinet på samma nivå? Färgen är mörkröd med ljusare granatröd kant. Inga ålderskrämpor i färgen, alltså. Doften öppnar med stor härliga friska och fruktiga aromer av svartvinbär, plommon, paprika och mörk choklad. Och visst finns de klassiska rostade faten, som låter tanken gå till rostat kaffe. Men också till högstadiets träslöjd där hyveln går på högvarv och där lödkolvens glödheta spets möter nysågat trä - det vill säga vinet har en aningen rökighet. Smaken är grymt frisk, sträv och med bra balanserad frukt. Doftaromerna kommer igen och byggs på med ceder, blyerts och merlotbläckiga toner. Svartvinbären lirar dock högst och blandas med saltlakrits, det blir nästa bittert i avslutningen. Morgenhof Estate 2004 är fortfarande ungt och, tror jag, skulle vinna lite på lagring. Det är ett både bra och gott vin nu, plus i kanten för att det inte är syltigt eller att de 14 procenten känns, men vinet saknar lite komplexitet och mognadstoner. 189 kronor, prisvärt utan tvekan, men inte världsklass.

Morgenhof Estate 2004: 3p av 5

Montirius Le Clos 2007

Vacqueyras at it's best? Ja, ikväll levererar bioproducenten Montirius ett högklassigt vin (ännu ett, 2005:an är bloggad om här). 50 grenache, 50 syrah och noll fatbehandling. Syrahn är mest framträdande vid den första sniffen: gummi, peppar och aningen viol. Tankarna går först till norra Rhône och Cornas, men det är för örtigt, med muskot, timjan, rosmarin, enbär, lavendel och hallon, plommon blandas med jordgubbar. Den jordiga doften är så ren som efter ett sommarregn. Men det finns mer: lakrits (lakritsal), svampskog och stjärnanis. Vad jag gillar när det är så här - bara druva och moderjord. Vinet är givetvis friskt (körsbärskärnor) och det är gott om tanniner och fyllighet. Ungt och det finns mer att hämta här, för den som orkar vänta 5-10 år. Och trots 2007 så är det inte alls sötfruktigt som många andra 07-viner. Alkoholens 14 % är inbäddad på ett bra sätt och jag lyfter på hatten för Montirius Le Clos!

Montirius Le Clos 2007: 4p av 5

Neudorf Chardonnay 2008

En av Nya Zeelands mest framstående producenter Neudorf från Nelsondistriktet på Sydön. Det här är högklassig druvjuice, som sprakar av citrusfrisk syra, mineral, fatpopcorn, grapefrukt blandat med gula äpplen, brynt smör med mango, ananas och skön, grön limesaft. Toppat med karaktäristiska dragen av jasmin, som jag oftar associerar till när det kommer till kiwichardonnay. Vinet är smakrikt och doftar härligt friskt som en syrénbuske i juni. Och det är långt från fläskigt som druvan ofta är från Chile eller Kalifornien. Invändningen är att vinet upplevs ganska fatrostat (11 månader på ek) när det blir lite varmare temperatur och att syran inte är burgundisk stålskarp. Men Neudorf Chardonnay matchar kvällens primörrisotto perfekt. 169 pix i 30-talbutiker, enligt Systembolaget.

Neudorf Chardonnay 2008: 3,5p av 5.

The Raptor Post 2007

Sydafrikanska Tulbagh Mountain Vineyards är en ekologisk producent som koncentrerar sig på syrah, cabernet sauvignon och mourvèdre. Det här vinet är deras enklaste, med alla tre druvsorterna (59% syrah, 32 cabernet och 9% mourvèdre), gamla fat och ingen filtrering eller klarning. Vingården planterades i början av 2000-talet och med vinmakarparet Rebecca Tanner och Paul Nichols vid rodret går man mer och mer åt holistisk och biodynamisk odling. Färgen är mörkröd, med rödlila kant. Doften är stor, fruktig och med tydliga syrahtoner blandat med cabbens svartvinbär. För att vara mer exakt så blir anteckningarna gummi, viol, enbär, färska örter, sötlakrits och aningen våt jord. Det finns också toner av solmogna jordgubbar och hallon, eller varför inte körsbär. Smaken är medelfyllig, med bra och frisk fruktsyra, balanserat av unga tanniner och härlig frukt. Aromerna från doften kommer igen och det är lite viol/svartvinbärsnickel över smaken. Härligt friskt (lite sura körsbär), med bra balans och pepprigt slut. Den sydafrikanska rökigheten lyser i stort sett med sin frånvaro. Alkoholen är "bara" på 13,5 procent och det imponerar. Vinet lika så med sin rena fruktiga, balanserade stil och där fatkaraktären kan anas utan att märkas. Det här är bra vinmakning. Finns i beställningssortimentet för 149 kr.
The Raptor Post 2007: 3,5p av 5

Barbera d'Alba 2008 Luigi Voghera

Den här Barbera d'Alban är långt ifrån Voerzios Barbera som jag provade för ett par veckor sedan. Då fullpackad med frukt, fat och härliga körsbärsaromer, nypon, mineral och jord. Nu sval, lättare och med örtiga drag, syran sticker (rönnbärssurt) iväg, frukten består av jästa omogna körsbär, med avslutande kryddiga, lingonsyrliga drag. Priset är 89 kr jämfört med Vierzos 219, så jämförelsen är givetvis orättvis. Och vinet är kanske egentligen inget att blogga om - enkelt vin, men va fan, kanske någon därute som tänkt prova ;). Okej vin och passar till kvällens carbonara, serveras svalt. Vill dock påpeka att Systembolaget anger årgång 2007, inget kan vara mer fel, och deras beskrivning låter bättre än vad det är i verkligheten. Bland annat anger de fatkaraktär, men vinet är lagrat på ståltank, enligt producentens hemsida. Och jag hittar ingen fat i varken doft eller smak ...

Barbera d'Alba 2008, Luigi Voghera: 2,5p av 5

Villa Cafaggio 2007

Chianti Classico för 149 kr. Färgen är mörkröd. Doften har lite skitiga drag, som potatisskal och våt kartong. Men efter luftning så kommer det fram mer av fat, kaffe och mörk choklad. Det är kryddig doft, med inlagda (och jästa) körsbär och örter. Det är något blommigt över doften också, nästan som litcheplommon, eller äppelskal. Det är mustigt och lite sylt/buljongkok, eller varför bränt gummi? Smaken är frisk, med tydliga tanniner, med inslag av gamla fat och kakaotoner. Men tankarna går också till filmjölk, det är äppelsyrligt och kärnbittert, som inte är helt angenämt. Nä det här vinet trodde jag mer på. En klar besvikelse för det här priset. Kommer inte i från tanken att man inte har helt rena fat eller att man inte är så noga med sorteringen av druvorna, en stjälk för mycket har nog slunkit med.

Villa Cafaggio 2007: 2p av 5

Tre cab & en alba

Goda vänner, goda viner, god mat. Klyschigt så att det kunde stått i Dina Viner eller Livets Goda, eller varför inte i SvD av Jens Dolk ... Men så var det:

1) Mörkröd med blålila kant. Doften är stor, ung och med mycket nya fat. Här är det ett modernt. Mycket frukt av körsbär och blåbär. Doften avslöjar också nyponrosor, färska örter, viol, mineral och aningen jord. Ungt så att det förslår och inställsamt! Smaken är fyllig, fruktig och frisk. Tanninerna kommer i slutet men det är fruktdrivet först och främst, och med intryck av Gott & Blandat - vill ha mer, och mer. Balanserat, men kanske för mycket av det goda för att jag ska gilla fullt ut. 229 kr när det lanserades i december 09, nu 219 kr i beställningssortimentet ... Producent Voerzio. Barbera d'Alba Ciabot della luna 2007: 3p av 5

2) Mörk röd färg. Klassisk doft av kaffe, lite animaliska drag som våt päls, jord, ceder och vinbär. Smaken är sirligt frisk, stram med slanka drag och med bra tryck i tanninerna. Kaffe, kakao och jordigheten kommer tillbaka och vinet växer under kvällen. Betyget går ner för toner av sjögräs, och aningen våt kartong (våt päls) som inte känns helt okej. Trevligt vin, personligt, men når inte ända fram, enligt mig. Dock på halvflaska för 130 kr, släpptes 15 april.

Château de Chantegrive 2004: 2,5p av 5

3) Mörkröd och djup färg. Här doftar det nya fat, mycket svarta vinbär och tankarna går först till Chile. Men det blir andra toner under kvällen: ceder, mint, aningen grus/jord, kaffe och kakao. Smaken är fyllig och det är frukt med mycket tanniner som gör att det inte blir för syltigt. Men visst är det skillnad från vinet från Graves: mer kropp, mer frukt och mer av allt. Men snyggt gjort och fortfarande ungt och med potential till större upplevelser - fortfarande ungt. Lovar gott inför framtiden! Stonestreet cabernet sauvignon 2004, Alexander Mountain: 3,5 p av 5

4) Färgen är röd med aningen tegelröd kant. Doften är mycket stor och till en början väldigt rökig. Röda vinbär, stall, torkad frukt, nyponsoppa, grillkol, bastu och tjära. Klassisk cedertoner och cigarrlåda med aningen skön kafferost. Klassisk Stellenbosch. Smaken är fyllig, med fortfarande med frukten i behåll, men det är mognadstoner som spelar första fiolen, stall, brända löv, vinbär och kaffe. Grymt smakrikt och med russinliknade frukt och med bra balans mellan mognad och frukt (82 % cabernet sauvignon, 18 % merlot). * Dag två är vinet fortfarande vid liv, med tydliga eukalyptustoner och inslag av lakrits.

Beyerskloof Field Blend 2003: 4p av 5p

La Bastide Blanche 2007

Producent är Earl Bronzo. La Bastide Blanche kommer med mourvèdre 70 % resten grenache (25 %), cinsault och carignan. Under Bandols brännheta sol så brukar vinerna var tuffa, sträva och kräva ett par år i ryggläge. Men som alla 2007:or från sydfrankrike så finns det en hel del frukt i det här vinet, men modiga 15 % alkohol visar trots allt vara lite för mycket ändå. Färgen är mörkröd med blålila inslag. Doften är fruktig och till en början alkoholstickig. Men det tar sig med mörka plommon, blåbär, cassis och faktiskt lite solmogna jordgubbar! Kryddor, örter, jord/tobak och aningen mörk choklad från faten, gläder också, men aromerna ligger på en subtil nivå - det här kräver lagring. Smaken är fyllig, stram, eldig med tydlig frukt av mörka bär, körsbär och björnbär. Det finns också lite järn och jordiga drag. Syran är på bettet och vinet ger inte ett helt balanserat intryck i början av kvällen, men bitarna faller nästan på plats. Det bestående intrycket är ändå att vinet är i det yngsta laget, tanninerna är markerade, men backas upp av ganska mycket frukt. Men att alkoholen slår igenom en aning för mycket. Till köttgryta av högrev så är vinet för kraftigt - här krävs viltkött. Finare Vinare tycker så här om vinet. Finns på många systembutiker för 129 kr.

La Bastide Blanche 2007: 3p av 5

Encosta dos Castelos Alvarinho 2008

Nyhet som kom den 24 mars, Vinho Verde och en av de mest trendiga vitvinsdruvorna på senare år, alvarinho (albariño i Spanien). För 119 kronor får du ett vin med: Ljusgul färg. Aromatisk och fruktig doft, med tydliga aromer av aprikos, passionsfrukt och honungsmelon, det lurar också gråpäron, krusbär och vitpeppar i bakgrunden. Du får också en smak som är väldigt frisk, fruktig och nästan lite kartig. De tropiska frukterna och krusbären finns där och även mineral och vitpeppar. Den höga syran gör att det blir lite bittert, men jag gillar det. Vinet överraskar till det positiva! Välgjort och smakfullt i en lättare stil, inte dumt alls.

Encosta dos Castelos Alvarinho 2008 3p av 5

Loimer Riesling Kamptal DAC 2008

Anteckningar från minnet, men så mycket kan jag säga att det passar jävligt bra till påskbuffén! Loimer riesling kommer i ljusgul färg, med grön nyans. Frisk och ung doft av gröna äpplen, lime, mineral och persika. Det är aromatiskt och aningen rökiga toner som tilltalar både hjärna och smaklökarna. Smaken är härligt frisk, med gröna äpplen, örtighet, mineral och syrlig limesaft. Balanserat och en viss restsötma ger sig till känna när temperaturen går upp (6 gram/liter), men vinet är torrt och elegant. Egentligen inga konstigheter, "Ein erfrischender, klassischer Riesling.", som Loimer själva skriver. Det är ett bra vin till bra pris. Ibland räcker det långt.

Loimer Riesling Kamptal 2008: 3p av 5