Sancerre x 2

Strålande sol och midsommar, smaklökarna suktar efter krispigt vitt. Två sancerre från årgång 2008, Sancerre Les Caillottes, från Jean-Max Roger och Sancerre från Domaine Raimbault Pineau, får visa vad de kan. Les Caillottes kommer i ljus till gul färg med gröna stick. Doften är medelstor, fruktig, med tydlig rökighet från kalkstensjordarna. Vinet visar upp mango, passionsfrukt, krusbär och aningen utveckling som drar åt mogen tropisk frukt. Smaken är härligt frisk, fet och det tillkommer fläder och mogna citroner, som drar åt citronmarmelad. Det är elegant om än inte så där laserstramt som när sancerre är på topp, kanske går det att skylla på årgången?.. Jag har lite svårt att bestämma mig om jag ska gilla det här vinet eller inte. Den feta, koncentrerade stilen, typiska krusbären och mineralen är inte alls fel, och vinet har definivt personlighet. Även om rökigheten ibland vill dra åt svavel eller en mogen kittost, så får det bli facebooktummen upp. 159 kr i beställningssortimentet, fel årgång på systembolaget.se

Sancerre Les Caillottes 2008: 3,5p av 5

Andra vinet är ljusare i färgen och med gröna stick. Doften är lite mer återhållsam, inte lika fruktig, mer gröna äpplen, lime, sura krusbär och svartvinbärsblad. Här finns mineral av våt sten, men knappast så rökig som det första vinet. Stilen är lättare och syran är skarpare, nästan bitter i slutet. Sura gröna äpplen och grapefrukt i en ganska härlig mix. Men vinet saknar Les Caillottes djup och koncentration och det känns helt enkelt - enklare. Men gott och druvtypiska drag är inte helt fel. Även här 159 kr, och finns kvar i några butiker.

Sancerre Blanc Domaine Raimbault-Pineau: 3p av 5

Tahbilk Marsanne 2008

Bloggaren Svenssonsmakaren (grymt bra bilder och inspirerande layout) provade nyligen det här vinet, och jag fick tummen ur och gick till närmaste bolag och köpte en klassiker: Tahbilk Marsanne, från Victoria, Australien. Druvan tillhör inte mina favoriter, låg syra och kan bli klumpig i norra Rhône. Men det här vinet brukar ha bättre stuns, och utvecklas med tiden. Färgen är gul med grönt skimmer. Doften är generös, med fruktiga aromer av vingummi, gula äpplen, gula plommon, bivax/honung, mango inlindat i vanilj (nästan lite skumbannan-godis-toner) och mineralig rökighet. Lovande. Smaken är fyllig, fet, kryddig (vitpeppar), vaxig och med okej syra. Fruktaromerna kommer igen, men inte lika tydligt som i doften. Kanske känns vinet lite för glest och med kort eftersmak - kanske är det för ungt? Att syran inte är sådär frisk som jag hade hoppats på hamnar på minuskontot. Men att doften är grymt insmickrande, med vaxigheten som pricken över i:et, hamnar på pluskontot. Jag funderar vidare om jag ska köpa fler för att lagra, 94 kronor avskräcker inte i alla fall inte.

Tahbilk Marsanne 2008: 3p av 5

Montirius Confidentiel & Montus 2005

Montirius Le Clos 2007 gav mersmak, så det är bara att ta med deras Gigondas Confidentiel 2005 när N & Å bjuder på grillfest. Förväntningarna är rätt höga på det här vinet (det är ett prestigevin från producenten, grenache 80 %, mourvedre 20 %, cementtank, 100 % avstjälkat, varsamt pressat och endast 4 000 flaskor). En snabb vända i karaff (härligt djup rödblå färg) och sen ... nästan ingenting. Doften är rejält knuten och det krävs rejält med luft för att få fram mörka bär, som björnbär och blåbär, plommon och lakrits och aningen sydfranska örter. Vinet är rejält koncentrerat, fylligt, strävt och med frisk, livlig syra, som kännetecknar Montirius viner. Men där Le Clos stoltserar med våt jord och mer finess, så går Confidentiel på kraft, rejält fylligt och det blir nästan portvinslikt med sina 15 % alkohol. Känslan är att det är gjort för parkerpoäng, även om det nog inte är så. Visst är de gott, men jag önskar mer terroir och det är inte alls lika personligt som Le Clos, samt ett pris på över 300 spänn ... Väntar minst ett par år till nästa flaska.

Montirius Gigondas Confidentiel 2005: 3p av 5

Andra vinet till maten är Château Montus 2005. Tannat 85 %, resten cabernet sauvignon. Det är mörkt rött i färgen (och om jag minns rätt, aningen rödbrun kant). Doften är stor och med aningen volatila drag i början. Det är mörka bär, men framför allt vanilj, bourbon, fudge och riojalikt - kräftspad och aningen gammal krondill ringlar upp ur glaset. Det här långt från den Montus jag hoppats på, utan vinet känns lite kokt i stilen, även om syran är vid liv så avslutas det med lite med torra tanniner (lovar inte gott för den lilla flaskan som finns kvar i källaren).

Château Montus 2005: 2p av 5

Morgenhof Estate 2004

Fotbolls-VM är igång och i glaset häller jag en sydafrikansk bordeauxblend (65 % cabernet sauvignon, 25 merlot, 6 malbec och 4 cabernet franc) från Morgenhof, Stellenbosch (Simonsberg). Fotboll i världsklass - är vinet på samma nivå? Färgen är mörkröd med ljusare granatröd kant. Inga ålderskrämpor i färgen, alltså. Doften öppnar med stor härliga friska och fruktiga aromer av svartvinbär, plommon, paprika och mörk choklad. Och visst finns de klassiska rostade faten, som låter tanken gå till rostat kaffe. Men också till högstadiets träslöjd där hyveln går på högvarv och där lödkolvens glödheta spets möter nysågat trä - det vill säga vinet har en aningen rökighet. Smaken är grymt frisk, sträv och med bra balanserad frukt. Doftaromerna kommer igen och byggs på med ceder, blyerts och merlotbläckiga toner. Svartvinbären lirar dock högst och blandas med saltlakrits, det blir nästa bittert i avslutningen. Morgenhof Estate 2004 är fortfarande ungt och, tror jag, skulle vinna lite på lagring. Det är ett både bra och gott vin nu, plus i kanten för att det inte är syltigt eller att de 14 procenten känns, men vinet saknar lite komplexitet och mognadstoner. 189 kronor, prisvärt utan tvekan, men inte världsklass.

Morgenhof Estate 2004: 3p av 5

Montirius Le Clos 2007

Vacqueyras at it's best? Ja, ikväll levererar bioproducenten Montirius ett högklassigt vin (ännu ett, 2005:an är bloggad om här). 50 grenache, 50 syrah och noll fatbehandling. Syrahn är mest framträdande vid den första sniffen: gummi, peppar och aningen viol. Tankarna går först till norra Rhône och Cornas, men det är för örtigt, med muskot, timjan, rosmarin, enbär, lavendel och hallon, plommon blandas med jordgubbar. Den jordiga doften är så ren som efter ett sommarregn. Men det finns mer: lakrits (lakritsal), svampskog och stjärnanis. Vad jag gillar när det är så här - bara druva och moderjord. Vinet är givetvis friskt (körsbärskärnor) och det är gott om tanniner och fyllighet. Ungt och det finns mer att hämta här, för den som orkar vänta 5-10 år. Och trots 2007 så är det inte alls sötfruktigt som många andra 07-viner. Alkoholens 14 % är inbäddad på ett bra sätt och jag lyfter på hatten för Montirius Le Clos!

Montirius Le Clos 2007: 4p av 5

Neudorf Chardonnay 2008

En av Nya Zeelands mest framstående producenter Neudorf från Nelsondistriktet på Sydön. Det här är högklassig druvjuice, som sprakar av citrusfrisk syra, mineral, fatpopcorn, grapefrukt blandat med gula äpplen, brynt smör med mango, ananas och skön, grön limesaft. Toppat med karaktäristiska dragen av jasmin, som jag oftar associerar till när det kommer till kiwichardonnay. Vinet är smakrikt och doftar härligt friskt som en syrénbuske i juni. Och det är långt från fläskigt som druvan ofta är från Chile eller Kalifornien. Invändningen är att vinet upplevs ganska fatrostat (11 månader på ek) när det blir lite varmare temperatur och att syran inte är burgundisk stålskarp. Men Neudorf Chardonnay matchar kvällens primörrisotto perfekt. 169 pix i 30-talbutiker, enligt Systembolaget.

Neudorf Chardonnay 2008: 3,5p av 5.