lördag 30 oktober 2010

Mayu gör det igen

Drack Mayu Syrah Reserva i somras och föll pladask. Hur kan ett 89 kronors vin smakar så här bra, så mycket sydfransk druvkaraktär och komma från Chile? Har funderat länge på att prova det igen, och med ett par bloggade syrahviner för ett par veckor sedan, så kan det vara dags att jämföra - lika bra som förut och bättre än CJ Pask och Alain Graillot?
Färgen kommer i mörk blåröd nyans. Doften är stor och omedelbar med typisk syrahfrukt och kryddor: björnbär, svart- vitpeppar, viol, rökta charkuterier, gummi, men även hallon blandat med lakrits, svartvinbär och skön mineralkänsla av våt jord och tobak. Faten finns där med toner av mörkrostat kaffe. Grym tilltalande doft. Smaken är ganska fyllig, fuktig och kryddig med samma drag som i doften. Syrorna har inga problem att hålla uppe balansen, tvärtom - långt ifrån syltigt. Det är inget krutpaket när det kommer till tanniner, men de finns där inbäddade i den sköna svala frukten och eftersmaken är ganska lång. Ja, vad säger man? För 89 kronor är detta ett klockrent fynd. Och mycket roligare att dricka än Alain Graillot.
Mayu Reserva Syrah 2006: 4p av 5

söndag 24 oktober 2010

Cline Ancient Vines Mourvèdre 2007

De 100-åriga vinstockarna blir allt ovanligare i Kalifornien, låga skördeuttag/låg avkastning och höga tomtpriser gör att incitamentet är minimalt för att sköta dessa gamla bush-vines. Ett mejl från Wineaccess.com, där man skriver varmt om Matt Clines Three Wines Matoro (mourvèdre) Spinelli Vineyards från Contra Costa Country, fick mig minnas att Cline Cellars har ett liknande vin. Jo, men visst. Efter lite sökningar hittas det i beställningssortimentet och lite läsning på importörens sajt så framgår det att det är uppskrivna årgången 2007, och inte 2006 som det står på systembolaget.se (surprise någon?). Nog snackat. Färgen är mörkt blålilaröd. Doften är maffig, öppen och fruktaromerna står som spö i backen tillsammans med örter, kryddor och hårt rostade ekfat (antar amerikanska). Det är mörka bär som björnbär och blåbär som samsas med eukalyptus, franska örter, kola och mjölkchoklad. Det finns en uns av dammiga inslag som lägg till ursprunget och sandiga jordmånen. Smaken är fyllig och vinet visar upp en ganska stadig kropp, med mjuka tanniner, men med friska balanserande syror, körsbärsfeeling, björnbär, katrinplommon och sköna örter tillsammans med den tydliga eukalyptusen. Det är lite eldigt för vinet tickar in på 15 % och när vinet blir lite för varmt så slår faten igenom allt för mycket. Men dag 2 och med rätt temperatur (runt 16-18 grader) visar vinet upp en bättre sida med friska syror och närmast en slankt intryck i all koncentrerad frukt. Gott och unikt. 135 kr i beställningssortimentet - okej pris då Cline tar 18 dollar på sin sajt.
Cline Ancient Vines Mourvèdre 2007: 3,5p av 5

lördag 23 oktober 2010

Salice Salentino 2005

Fick blodad tand efter att ha provat Copertino, och Svenssonsmakaren frågade efter fler tips. Så varför inte prova en annan gammal bekant från 1990-talet och syditalien. Färgen är ljusröd-orange-brun. Och doften börjar lite som Copertinon - lite skitig, bränd, russin, kola jord och läder. Men det är långt ifrån samma finess, det drar mer åt bränt gummi, bakelit och tyvärr ammoniak/pissoar. Smaken visar upp friska syror, körsbär och rönnbärskaraktär. Det är torrt och lite kort - för torrt och kort för min smak. Där Copertino visar upp härlig frukt, så dör Salice Salentinon väldigt snabbt och de brända skitiga tonerna går igen. Visst skiljer sig årgångarna. Men det här är för dåligt (även för 69 kr). Ledsen Svenssonsmakaren, hade större förhoppningar ;)
Salice Salentino 2005: 1p av 5

lördag 9 oktober 2010

Hawke's Bay vs Crozes-Hermitage

Gimbletts Gravels, Hawke's Bay, på Nyzeeländska nordön, är erkänt bra mark för syrah. Och visst levererar kvällens vin - druvtypiskt med peppar, viol och bra syra. Men hur står C J Pask Omahu Road Syrah 2009 (oktobernyhet på bolaget) mot en av ikonerna från norra Rhônedalen, Alain Graillot och Crozes-Hermitage 2007? Visst ska det klargöras att inte bara årgångarna är olika - priset för C J Pask är 99 kr, dvs cirka 80 kronor lägre än Alain Graillots syrah-ikon. Men, men... man vet aldrig.
C J Pask är mörk blåröd i färgen, men inte särskilt djup. Doften öppnar med fruktiga, kryddiga toner - viol, peppar, gummi och krossade enbär, svarta vinbär och björnbär. Här finns också aningen vaniljtoner av franska ekfat och frisk fläkt av lavendel. Alain Graillot svarar med mörkare och djupare färg. Doften är stor och mycket mera rökig och köttig i framtoningen - charkuterier med tydlig inblandning av lagerblad. Men i början finns också gröna drag som går åt grönsakssoppa, gräs och örter. Faten kommer fram efter ett par timmars luft - kaffe och mörk choklad, och visst finns där även lite grusdamm.
Smaken Omahu Road Syrah är frisk, fruktig och åt det medelfylliga hållet. Tankarna går till björnbär, viol och vit/svartpeppar. Det är långtifrån syltigt - faktiskt ganska stramt och torrt slut, inte alls fluffig som jag hade förväntat mig. Crozes-Hermitage svarar med mer kropp, mer tanniner och mer av allt. Syrorna är unga, gröna och tanninerna är tydligt markerade. Köttiga aromerna finns där, kafferosten likaså. Det är ungt och fortfarande själkigt och lagerbladen är tydliga. Det är litet jordigt slut och visst finns det aningen grön paprika också. Här är det mer smak, mer malörtsbittert och mer jordmån. Men är det bättre?
Klart det är. Men Alain Graillots 2007 är inte alls lika bra som andra årgångar jag provat (t.ex. 2004, 05, 06) - lite för stjälkiga/gräsiga drag (inte helt olik en cabernet franc från Bourgueil), lite för hög syra i relation till kropp och frukt. Visst kommer några år till ryggläge jämna till kanterna, men det blir ingen höjdare. C J Pask levererar mycket vin för pengarna - bra balans, druvkaraktär och med återhållsam frukt.

söndag 3 oktober 2010

Copertino Rosso 2004

Copertino är, kan man säga, en klassiker bland "vardagsvinerna". Och vem drack inte denna goding i mitten av 90-talet? Och hur bra är då inte detta vin för 69 kr! Grymt. Färgen är rödbrun och mogen. Doften är stor, djup, mogen och totalt insmickrande. Torkad frukt (russin/korint), löv, läder, tobak och svart te. Det är tydlig brända, rökiga toner som för tankarna till bränt eneträ, grillkol och rökiga korvar. Stalliga aromer svävar också ibland alla intrycken. Visst är vinet oxiderat (gammal stil) och tankarna går till Château Musar. Smaken är medelfyllig, åt slanka hållet med mjuka tanniner och lite äppeloxiderad stil, men med frukten i behåll och bra balans. Den körsbärs friska syran tyder på att vinet tål längre lagring - även om det är så gott och drickmoget nu. Alkoholhalten är på 13 %, och det känns befriande. För 69 kronor är det strålande bra och ett fynd. Men man måste gilla old school och russinaktiga stilen.
Copertino Rosso 2004: 3p av 5