Helkväll med vänner, mat och en hel del trevliga viner. Från torraste vitt till söt botrytiserad riesling. Först ut var var en sancerre från Domaine de la Villaudière 2008. Fruktsyran är grymt läskande och vinet är lätt, mineraldrivet, passionsfrukt, gröna äpplen och grapefrukt. Smaken är elegant, friskt och harmonisk (passar perfekt till det här tilltugget).Fem röda viner öppnades under kvällen. Först ut var två pinoter, en bourgogne och en från Oregon.
2004 Domaine Maréchal Pommard La Chanière har till en början en jordig och lite unken doft (aningen kork inte omöjligt), som drar åt unken simbassäng, våt hund eller ruttna alger. Men efter luftning så tar vinet sig och få fram jordgubbar, fat, choklad och typiska pinotkryddigheten. Smaken är mycket frisk, aningen stram, örtig och jordig. Men känslan av att vinet inte är helt okej består under kvällen då doften böljar fram o tillbaka mellan unkna dofter och härliga pinotaromer.
Shea Wine Cellars är en av Oregons ledande pinotodlare. Flera av topproducenterna köper druvor från gårdens odlingar (Ken Wright, Bergström och Penner Ash för att nämna några). Men man gör även egna viner. Shea Estate 2005 har en härligt djup röd färg och doften är härligt nya-världen-fruktig. Nya rostade fat, vanilj, jordgubbskompott och mossade körsbär är mest framträdande i doften. Smaken är frisk, härligt fruktig och är långt ifrån bourgognens strama och syrliga karaktär. Jag hade hoppats på lite mer jordiga mineraltoner.
Vin nr 3 och 4 står är också från USA och Frankrike. Château Grand Mayne 1998, Saint-Émilion Grand Cru, har en mörk röd färg och kanske aningen mognadsfärger i kanten. Doften är stickig av gödselstack och animaliska toner, Brettanomyces går inte att ta miste på. Men det finns också en del mörka bär, ceder och kaffe. Smaken är balanserad med bra syra, tanniner och fruktkoncentration och vinet känns fortfarande ungt. Klassiska korinter, plommon, kaffe, multna löv och stall . Smaken är mer behaglig än doften som aldrig blir av med den stickiga animaliska doften. Synd, kunde blivit en klassiker.
Tablas Creek Esprit de Beaucastel 2005 visar också upp lite drag av brett, men inte lika mycket och vinet är ett bra exempel på att Rhone-blends från Kalifornien (i det här fallet Paslo Robles) visar härliga sydfranska drag. Färgen är mörkt röd, doften har mörka bär (bigarråer), hallon, örter, peppar och lite köttiga drag. Smaken är fyllig, frisk och med bra struktur på tanninerna. Fatkaraktären finns där väl integrerat och vinet är fortfarande ungt. Men de animimaliska brett-tonerna drar ner upplevelsen.
Rippon pinot noir 2006 tillhör en av mina favvisar från Central Otago. Pinotkaraktären är lysande, med perfekt mogna hallon, jordgubbar blandat med bästa choklad, rostat kaffe och ingefära. Fruktsyran håller ihop vinet bra och det är elegant.
Sista vinet för kvällen blir en botrytiserad riesling från Forrest Estate 2005, Marlborough. Doften är så rieslingaktig att det är skrattretande, petroleumen står i första ledet, lite längre bak trängs grapefrukten, honungen, botrytis och citronmarmeladen. Smaken är söt (160g/l) och balanserat frisk, med grapefrukt, lemoncurd, torkad aprikos och petroleum. Strålande avslutning på kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar