Felsina Fontalloro 2006

Jaha typ 11 månader sedan förra inlägget. Här kommer ett vinår till... för att travestera Eldkvarns klassiker. Fontalloro öppnar upp med rosmarin, pinje, körsbär, ekfat, kaffe och läder. Utvecklad både till doft o färg men långt ifrån färdig. Smaken är sträv, fyllig o med bra syra och frukt. Körsbär, kärnor, örter och träfat med kaffe och mineraliska jordtoner. Inte dumt även om wowkänslan uteblir. Kanske klippte jag den för tidigt? Strävt stramt och lie ekbitter avslutar nämligen. 100 % sangiovese, lagrad på ekfat nya och använda.
Fontalloro: 3,5p av 5

Felsenberg GG 2010 Shäfer-Fröhlich

Mineral och petroleum. Så kan man sammanfatta det här vinet. Här osar det av sprängsten, våta stenar, diesel, fotogen och, visst finns det även lite frukt i form av mango, grape och lägg därtill lite honung och färska örter. Så  har vi en doftrik riesling från Nahe. Smaken är torr med restsötma, lite småfet, med honung, örter, mineral, grapefrukt och mango. Syran tickar in på okej nivå, men eftersmaken är lite bitter och det är inte riktig spets på det. Okej, men inte mer.

Felsenberg GG 2010 Shäfer-Fröhlich: 3p av 5

La Chapelle Hermitage 2001 (Jaboulet)

Doften är inte helt oäven efter ett par timmar i öppnad flaska. Här samsas svartpeppar, lagerblad med rökt kött, kaffe, stall, eteriska oljor och multna löv. Utvecklad doft som är rätt skön att sniffa på. Mineral/grusdam, lakrits och läder hittar också fram. På negativa sidan är att köttbuljongen ligger och lurar i vassen. Smaken då? Ja, det är väl här som det blir lite problematisk för den här klassikern. Syran är det inget fel på (när är den det i Frankrike...), men kroppen känns ganska gles och tanninerna är inte närvarande på det sätt jag förväntande mig. Det känns om vinet har haft sin peak för ett par år sedan (färgen är tegelröd). Lite trist, men passade ganska bra till älgfärsbullarna, kryddade med enbär, timjan och rosmarin.
La Chapelle Hermitage 2001: 3p av 5

Bordeaux vs Kalifornien

Fyra viner, två jänkare mot två fransoser (Dunn Howell Mountain 05, Stonestreet Alexander Valley 04, Leoville Poyferre 04, Leoville Barton 04). Vem kommer att stå överst på pallen? Jag provar halvblint (vet inte om ordningen).
Vin nr 1 är mörk rött i färgen och har inga direkt toner av mognad. Doften är aningen knuten till en början, men kommer igång med en blandning av rostade ekfat, kaffe, svarta vinbär, plommon, aningen fruktkaka, ceder, blyerts och lyxig mörk choklad. Smaken är mkt frisk, stram och tydliga sträva tanniner, svarta vinbär, stall, ceder, örter och jord samsas med blananserad frukt. Elegant. Sätter den som bordeaux (Poyferre?) och min etta.
Vin nr 2 har liknande mörka färg. Doften är stor fruktig med tydliga vinbär, men också en blommig ton som drar åt viol och gröna örter, nyklippt gräs och grön paprika. Faten består av vanilj och lite rostat kaffe. I slutet anar jag även en sorts gummiton, som kanske drar åt svart vingummi... Smaken är fyllig, fruktig med vanilj, ceder, jord, blyerts, vinbär och vinbärsblad, stramt och strävt och vinet känns fortfarande ungt och slutet andas toner av teblad. Gissar den som Kalifornien och sätter den som tvåa.

Vin nr 3 har mörk röd färg med aningen rödbruna nyanser. Doften är stor med tydliga drag av stall och grisfarm. Här visar doften på tydliga drag av brett och vinet känns inte helt rent. Tobak, aningen bränd doft som drar åt askkopp. Smaken är frisk men lider av brett och tankarna går till gödselhögen på stallbacken. Klart en bordeaux (Barton?), men inte min smak, känns old-school och vinmakningen skett i skitig källare... Min fyra.
Vin nr 4 är mörk röd och har relativ dov doft och känns knuten, men hittar ändå mjölkchoklad, vanilj, röda bär, vinbär, ceder och jord. Smaken är fyllig med mycket frukt och sträva tanniner, ceder, blyerts, örter och paprikatoner. Kalifornien min trea.

Det var inte så svårt att skilja ursprungen åt. Frukten hos jänkarna är mer tydlig och framträdande även om det finns gott om tanniner och de är gjorda i sval stil. Sen är smaken som baken. Resten av gänget som provade hade Dunn som favorit och blir klar vinnare ikväll med Poyferre och Stonstreet på delad andra plats. Dunn Howell Mountain 2005 är ett bra vin. Bra balans, mycket smak och härlig frukt som backas upp av strama tanniner, med stenig och jordig mineral. Men för min del gillar jag Poyferre lite mer, elegantare och har tajtare kropp (dricks bra nu, men lever lugnt 5 år till).

Le Clos 2009

Första sniffen sjunger av syrah, med rökta charkuterier, viol, svartpeppar och björnbär. Och jag frågar mig: varför köpte du inte årgång 2010, som ska vara minst lika bra? (samtidigt har Montirius Le Clos följt med ett tag, kanske dags att prova lite andra saker, har varit tanken...). Nåväl går inte att sörja en missad årgång. 09:ans syrahdoft blandas upp med grenache (50/50, lagring på cementtankar), som bidrar med hallon, lavendel och lakrits. Här finns också våt jord, grus och svart te. Smaken då? Fyllig med sjungande syra och greppiga tanniner. Det här vinet är inget för mesar, smakrikt och kraftfullt med rejäl dos av tanniner i eftersmaken, som har lite salt avslutning med aningen alkoholhetta (14,5 %). Jag upplever 09:an som mer tajt än 07:an och defintivt fylligare än 2005, som jag gillade skarpt. Färgen är mörk och tät blålila färg. Och vinet är ungt och här krävs ett par års lagring för högre poäng.
Le Clos 2009: 3,5p av 5

Fontaine-Gagnard Chassagne Premier Cru Les Caillerets 2008

En härlig vit chassagne-montrachet från Fontaine-Gagnard. Det här vinet riktig osar av mineral (lite krutrökig och ostronskal), honung, citron, gula äpplen, grapefrukt, smörfräst curry och nötter, som blandas med rostade ekfat. Härlig och komplex nos, med viss utveckling. Smaken är fyllig med friska syror och härlig frukt av grape, gula plommon, citron och lime. Eftermsmaken är imponerade och klingar inte av förrän flera minuter. Imponerade vin. Rara droppar har provat olika viner av producenten, så även Barolista.
Les Caillerets 2008: 4,5p av 5

Alain Graillot C-H 2004

Rödbrun oklar färg. Doften är stor och mogen. Här samsas multna löv, rökta korvar, lagerblad, lakritsrot, peppar, ceder, viol, lera och rosmarin/mynta. Smaken är fyllig och mjukt mogen. Syran är bra med och den drar åt hallon och viol. Men smaken är i likhet med doften mogen, med lakritsal, lagerblad, rökt kött och lera. Vinet är vid liv, men det är på sista versen, tycker jag. Och det som drar ner helhetsintrycket är att frukten börja dö ut och syran känns lite för skarp och eftersmaken är lite väl kort (vinets doft dör också snabbt ut i glaset).
Alain Graillot Crozes-Hermitage 2004: 3p av 5