Poliziano 1,5 år senare

Annandagen 2009 provade jag Polizianos Vino Nobile di Montepoliciano 2006, och rekade ett par års lagring. Och visst har vinet vunnit på det. Färgen är åt det rödbruna hållet. Doften har utvecklade drag av lite höstlöv och rostade kastanjer och pinjenötter. Typiska drag av körsbär, salvia, fatvanilj och kaffe samsas också i doften. Inte alls dumt! Smaken är syrlig, körsbärsfrisk med pinjenötter, timjan/salvia, kaffe och höstlöv med inslag av kakao, svart te och jord. Strävheten är tydlig och det är lite ekbittert i slutet. Finns säkert ett par år till här för den som vill har mer mognad. Jag är ganska nöjd, men inte jätteimpad. De moderna dragen från förra gången består och vinet känns lite spretig/eldigt i smaken för högre poäng.

Poliziano Vino Nobile di Montepoliciano 2006: 3,5p av 5

Mikkulski Bourgogne 2007

Mikulski levererar alltid tycker jag. Här finns nästan alltid bra balans mella frukt, terroir, fat, fruksyra och koncentration. Kvällens 07:a är inget undantag, även om den inte lever upp till 05:an, eller en tidigare 07:a. Nu har vinet kommit i utvecklingsfas och syran är lite mer dämpad (om än frisk). Färgen är ljusgul, med aningen gröna nyanser. Doften är mineraldriven, våta stenar, kalksten blandas med rostade ekfat, vanilj, grapefrukt, örter, nötter och smör. Smaken känns rätt avrundad och syran är inte så där laserskarp som jag kanske önskat. Men vinet är smakrikt, med bra örtighet och nästan lite vitpepprig krydda.

Francois Mikulski Bourgogne 2007: 3,5p av 5

Côte Rôtie 2005, Pierre Gaillard

Tänkte först inte blogga det här vinet. Ingen direkt doft, lite kryddor och mustig doft och väldigt syrlig smak. Men efter luftning (varför glöms, nästan, detta alltid bort...), händer det grejor. Viol, svartpeppar, fatvanilj, kaffe, lagerblad, timjan, blandas med mildrökt korv, bacon, muskot och grusig jord. Smaken är knappt fyllig, med väl tilltagen syra med avrundande tanniner och lakritsaktigt slut. Syran är lite väl spretig och det är ingen stor côte rôtie för nästan 400 kronor. Men den funkar bra till kvällens grillade entrecote med timjankryddade potatisar.

Côte Rôtie 2005: 3p av 5

Chateau Pibran 2005 - helt okej, faktiskt...

Förväntningarna är lågt ställda. Förra gången vinet provades var en ren besvikelse, men i kväll är utdelningen lite bättre, dock krävdes ett par timmar i öppnad flaska. Först öppnar nämligen mörka bär, kortin/katrinplommon, mörk choklad och örter, svarta vinbär, vanilj och lite limlåda. Ingen direkt urprungstypicitet av jord, ceder eller stall (mer lik en napa-cab). Smaken är fruktdriven, med en syra som ligger på gränsen för att vara för låg, och tanniner som är (väl) avrundade. Svarta vinbär, plommon, kaffe inramas av en saftig karaktär. Hm... Men efter ett tag kommer vinet i gång med en doft av ceder, cigarrlåda och jordig ton. Smaken stramar till sig en aning och vinet visar tydlig fällning. Men en ton av bitterhet hänger kvar. Jag visste att det skulle bli en modern variant av bordeaux, så betyget tickar in på en trea - varken mer eller mindre. Så här tyckte jag förra gången - lagringen har gjort vinet got...

Chateau Pibran 2005: 3p av 5

Crozes-Hermitage 2006, Alain Graillot

Från att ha druckit gårdagens höjdarvin, som växte och gav mer och mer intryck under kvällen, så är kvällens vin det motsatta. Trots att vinmakaren är minst lika känd, och hyllad - i vart fall i Sverige. Färgen är mörk röd, med aningen lila kant. Doften är tillbörjan inställsam med bacon, rök och tydlig ek. Det tillkommer viol, aningen örter och lagerblad. Men smaken är ekdominerad, med bittra drag av malört och hyvlad planka. Med lite varmare temperatur så stilla detta ner sig, men det klassiska peppriga dragen, viol, eller rökta köttet finns inte. Vinet känns aningen uttorkat och lite trött. Tunnel, eller dålig årgång? Vem vet - glorian på Alain Graillots Crozes-Hermitage har hamnat på sniskan...?

Crozes-Hermitage, Alain Graillot 2006: 2,5p av 5

Hominis Fides 2004 - the real shit

Hominis Fides är Chateau de Saint Cosmes prestigevin. Grenache 100 procent, gamla stockar, ofiltrerat, lagring på ny och gammal ek. Vinmkaren och producenten Louis Barruol tillhör toppen i södra Rhône, ja vad mer behövs sägas... Färgen är mörk röd med klart rödbruna drag. Utvecklingsfasen är ingång och doften öppnar först upp med - salmiak, och inget mer. Men det är ingen fara, vinet är hur levande som helst. Efter en halvtimme i glaset är näsan fullmatad med aromer som: viol, nypon, lavandel, grusdamm, tjära, brödkryddor, rosmarin, tobak, läder, cigarrlåda och lagerblad. Klassisk sydrhônare med andra ord, men också klara drag av barolo och nebbiolodruvan (nypon, tjära och viol). Och just nebbiolovibbarna kommer tydligt i smaken. Det är stramt, strävt och med klingande apelsinlika och körsbärskärniga syror, med torrt, ja nästan salt, slut. Vinet är långt i från moget, men de primära fruktattributen är borta (även om det faktiskt skymtar fram lite mogna hallon i mellan åt, jag får nog dra till med komplext vin). Det finns drag av ek och lite beska, men inget som stör. Vinet är fylligt, men traditionellt stram och slank (och elegant i sin kraft) på samma gång. Alkoholen på 14,5 procent känns inte. Det här är så välgjort det kan bli med grenache, om du frågar mig. Är det bra eller är det bra? Hur bra som helst, men den korta eftersmaken och att potentialen är större med något års lagring till, gör att det blir ett litet poängavdrag...

Chateau de Saint Cosme Hominis Fides 2004: 4,5p av 5

La Chablisienne Mont de Milieu 2000

Nötter, brynt smör, lovikavante, mineral, rök, grapefrukt, mogna äpplen, läder, vax, örter, honung, ekfat, nougat, kaffe, sherrytoner ... Ja, associationslistan kan göras lång på den här mogna chablisen. Doften öppnar upp direkt utan luftning, och det är ingen tvekan - att det här är precis som jag hade hoppats på. Mogna vita, tillhör undantagen, men ska det vara så ska det nog vara chablis. Syran är knivskarp, frukten och spänsten finns kvar - och eftersmaken är lång, kryddig och med skön mineralkänsla. Elva år på nacken, priset runt 220 kronor, ja producenten och kooperativet La Chablisienne är utan tvekan en leverantör av minst sagt prisvärda viner. Årgång 2008 finns i beställningssortimentet. En genomgång av La Chablisiennes viner i Sverige hittar du hos Finare Vinare. Varför dricker man inte mer mogna chablis?

La Chablisienne Mont de Milieu 2000: 4p av 5

Langlois Chateau 2004

Loire, Samur, chenin blanc, och brukar oftast falla mig på läppen. Bland annat för att vinet brukar ge mycket karaktär för pengarna (169 kr på bolis). I och för sig var det flera år sedan som jag drack det här fatlagrade vinet - har smakprofilen ändrats? Jo, kanske. För det här faller inte mig riktigt på läppen ikväll. Färgen är gul med klar lyster. Doften är stor med tydliga vaxiga toner, honung, nötter, fatvanilj, grapefrukt, mineral och örter. Inte alls dumt och det växer fram lite tropisk frukt i form av ananas och mogen mango efter ett tag. Men det smaken som gör mig besviken. Fyllig, javisst, torr - check, hög syra, you bet, smakrik, absolut. Mycket ek? Självklart. För mycket? Ja, utan tvekan. Det blir till slut för ekbittert (ett år, på tre år gamla ekfat), bland alla sköna mineraler, gula äpplen, Vicks citron-honungs-tabletter, grapefrukt och ananastoner som finns där någonstans. Visst är vinet bra, men lite för publikt med sin fatkaraktär och ursprunget är inte helt tydligt.

Langlois Chateau 2004: 3p av 5

Voss Estate pinot med mognad

Voss Estate pinot noir, Martinborough, är ett av mina mest bloggade viner. Och tron på vinet fick sig en törn förra gången. Då 2008. Nu en utvecklad 2005:a - over the hill? eller perfekt tajmad... Färgen är röd till mörk tegelröd. Utvecklingsfasen är helt klart på gång. Doften är stor, utvecklad till mogen, med lera, jordgubbar/hallon, vanilj, mjölkchoklad, indiska kryddor, som curry och spiskummin. På doften går det inte att ta miste att det är en pinot, drutypiska kryddigheten med bra fruktaromer av mogna hallon/jordgubbar. Smaken lever upp till förväntningarna, med bra syra, frukten i behåll och typ noll tanniner. Smaken är rund, lite torr bland all frukt och malörtsbittert. Inte alls dumt och det är liten dragning åt svart te också. Slutet är dock lite eldigt (14 procent) så det gäller att hålla temperaturen rätt. Knappast over the hill, utan mogen nu. Dock saknas lite primärfrukt för högre betyg.

Voss Estate pinot noir 2005: 3,5p av 5

Villa Cafaggio 2007

Semestertider, skärgården, spagetti och köttfärssås. Haffar en flaska från svärfars vinhylla. Villa Cafaggio's vanliga chianti. Vinet är mörkt rött. Doften öppnar upp sig efter en halvtimme-timme i glaset. Här kommer klassiska körsbärskärnor, salvia, lite rostade pinjenötter, tryffel, jord, mörk choklad och kaffe. Inte alls dumt, och smaken svarar upp doften. Syrorna är läskande friska och frukten är med och balanserar upp. Tanninerna är klart runda och till maten är vinet helt klart på hemmaplan.

Villa Cafaggio Chianti Classico 2007: 3p av 5