Rippon pinot noir 2006

Så här på småtimmarna, på det nya året. Dags att sparka igång bloggen efter julhelgen... (knappast ett nyårslöfte, att det ska bli fler poster under 2012, men kanske lite fler än 2011...). Rippon kommer i ljusröd färg, med inte helt klar nyans (vinet är oklarat och ofiltrerat). Pinotaromerna lyser upp som nyårsrakter med kokta jordgubbar, mosade hallon och indiska kryddor. Det är utvecklat med svamptoner, mossa, insjölera och sandelträ. Här finns gott om lyxigt rostat kaffe, som inte står bordeaux långt efter. Lakritsrot, mineral och våt jord. Smaken är grymt slank med perfekt syra, bra tryck i frukten och inga tanniner. Ja, visst är det igenkännbart nya zeeländskt, men ack så burgundiskt. Bara 13 procent alkohol och inga syltiga toner "what so ever". Fan, gott nytt år bloggers. High five... (tidigare bloggat).

Rippon Pinot Noir 2006: 5p av 5

Azelia Barolo 2006

Vingården startades av Luigi Scavino och det finns släktskap med den mer kända Enrico Scavino (Paolo Scavino). Druvorna kommer från Serralunga och Castiglione, genomsnitt 20 år gamla rankor och lagras på slavonska, stora, fat. Vinet då? Här kommer det sköna dofter av viol, nyponros, grusdamm, svart te och rönnbär. Smaken är dansant lätt men ändå klassisk sträv och kraftfull med knivskarp syra. Det är inga problem med frukten som gör att vinet känns väldigt balanserat med skön mineral och grusig tanninkaraktär. Alkoholen tickar in på 14,5 procent och det känns lite eldigt, om jag ska vara lite kritisk. Men överlag är detta ett riktigt bra vin, som växer under kvällen och aromerna utökas med lite nötig känsla och körsbärskärnor. Känns helt okej att dricka nu, men tål givetvis flera år till för lagring. Barolo har inte varit en favorit, men långsam börja förstå dess storhet och matvänlighet. Azelias standardbarolo är riktigt bra för 315 kr. Mer info på bolis eller på skurnikwines.

Azelia Barolo 2006: 3,5p av 5

Chateau Limbourg blanc 2005

Ny favoritkombination, mogen vit bordeaux till hummer, smält smör och citron. Smakerna gifter sig totalt, och här måste man nog köpa på sig lite vita bordeauxer och lagra (oftast går de åt första året, typ...). Limbourg har gul färg (som drar till det guldgula dag 2). Doften är öppen och stor med tydliga aromatiska drag av vax, honung, rostade nöter, gummi och fatvanilj, blandat med grapefruktskal och mineral. Det är rejält utvecklat och vaxigt, men det finns spår av sura krusbär och svartvinbärsblad. Smaken är rejält syrlig och fyllig med nötter, gummi, vax, honung och fatvanilj. Frukten finns där även om den känns som att den sjunger på sista versen. Men jag upplever att Limbourg är perfekt att dricka nu. Smakrikt, moget men ändå fräscht. Och sen perfekt till ny kokt hummer. Tidigare bloggat här.
Chateau Limbourg blanc 2005: 4p av 5

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007

Elio Grassos vanliga Lange nebbiolo är inte direkt rolig, vilket är synd för det här är bloggpost nr 200, och förväntningarna är relativt höga, man tillhör en av de mest namnkunniga i Piemonte. Färgen är röd med drag åt aningen rödbrun kant. Doften är till en början reduktiv, med drag av gummislang och avgaser. Vinet öppnar dock upp sig efter hand och det levereras viol, omogna körsbär, rönnbär och aningen pinjenötter. Men det är ingen tydlig doft och vinet känns ganska enkelt redan här. Smaken är åt det lättare hållet, mycket syra som gör att vinet känns lite obalanserat då frukten inte alls hänger med - till en början. Den kommer dock loss med luftning och det är mest violkaraktär, surskörsbär och lite bitter malört. Men totalbedömningen är att vinet är alltför enkelt och inte har varken tanniner, frukt eller djup för att anses vara prisvärt - 169 kr (bolagets beställningssortiment) är typ 60 kr för mycket. Ståltankslagrad till 100 procent.

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007: 2,5p av 5

Sondraia 2006

Bordeauxblend från Toscana, närmare bestämt Bolgheri. Cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc, nya och använda franska ekfat (barriquer). Vinet kommer från producenten Poggio al Tesoro, ägs bland annat av Allegrini - kända för sina Amarone. Färgen är mörk röd, med aningen rödblå kant. Doften är stor och fruktig med mörk frukt som biggaråer, svarta vinbär, väldoftande rostade ekfat (kaffe, mocka och mörk choklad) blandas med ceder och ursprungstypiska salvia-aromer och pinjebarr. Smaken är rejält fyllig med balanserad frukt och syra. Tanninerna är skönt sandiga och stram - vinet har flera år till innan det nås sin peak (högre betyg om några år?). Här finns egentliga inga utvecklande drag utan den ungdomliga frukten spelar första fiolen. Riktigt bra och seriöst i minsta detalj. Inte bara bordeauxslotten som har koll på fathanteringen och druvselekteringen.

Sondraia 2006: 4p av 5

Launois Blanc de Blancs Brut Cuvée Reservée

Halvflaskor är bra. Den här champagnen är helt okej, med gul färg, stor tydlig autolytisk doft, som går mellan brynt smör, rostat bröd, toblerone, kaffe, mineral och mogna äpplen. Vinet har rejäl dos av vinteräpplen och grapefrukt. Smaken är ren, frisk med samma ingredienser som i doften och rejäl syra. Vinet är bättre dag två, inte stort vin men riktigt bra, så där en vanlig vardagskväll. Men 179 kronor är hutlöst dyrt, då helan går på 279...

Launois Blanc de Blanc Brut: 3p av 5

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007

Det här vinet kommer mer till sin rätt med rejäl luftning. Dag 2 visar den upp ett större doftspektra, som landar i smör, gula äpplen, grapefrukt, örter, jasminblom och fatvanilj - spetsat med rejäl mineralkänsla som drar åt skaldjur och flintarök. Färgen är ljusare gul och vinet ger ett ganska ungdomligt intryck, även om det finns aningen drag av nötter och vått ylle, som tyder på en att en viss utveckling är på gång. Smaken är intensivt frisk med citrusinslag av lime och grapefrukt. Gula och gröna syrliga äpplen plitas också ner i anteckningsblocket och lite örtig och nötig krydda i slutet. Syran är klockren, kroppen känns dock lite väl klen, eller deffad om man så vill. Men ack så gott och med en ganska personlig touch - kanske för att det finns lite av ylliga/nötiga karaktären, som jag kan hitta i bättre chablis... Rara droppar skriver om lite udda tillverkningsmetoder, med jäsning utomhus, stora fat osv, kanske det som gör avtryck?

Rémi Jobard Bourgogne Blanc 2007: 4p av 5

Montirius Le Clos 2007

Jag skulle kunna kopiera flera av mina tidigare inlägg om det här vinet. För det är ungefär lika bra varje gång. Och jag faller lika lätt - varenda gång. Visst har jag jublat högre, än i kväll. Men jag blir aldrig besviken (inte överraskad heller...). Jämfört med tidigare flaskor av 07:an så har frukten börjat dra sig tillbaka och mer kryddor och rökta toner kommer fram (hallon och björnbär är dock inga problem att bocka av). Violdoften och fransk lavendel finns ju också där. Syran är slank och apelsinlik, lakrits/salmiak drar ihop säcken i slutet. Kroppen upplevs dock inte lika fyllig som tidigare - och tanninerna är inte heller så tydliga. Men jag saknar faktiskt lite stuns och smaken är lite väl kort. Nä, jag låter resten av flaska stå tills i morgon, Le Clos brukar utvecklas över ett par dagar.

Betyg kommer senare....

Dag 2: Vinet har utvecklat mer peppriga toner, rökt kött och våt jord. Frukten finns också med med mosade hallon och körsbär. Bra som vanligt, helt enkelt.

Le Clos 2007: 3,5p av 5

Roger Perrin & Alain Graillot

I kväll, köttgryta kryddad med allehanda franska örter. Till det en chateauneuf-du-pape 2006 från Roger Perrin samt en ren syrah från Crozes Hermitage - Alain Graillot 2005. Roger Perrin har röd färg med orangebrun kant. Doften är tydlig med lavendel, orientaliska kryddor, grus och örtiga aromer som drar till grönt te. Här finns till en början också hallonfrukt och smörkola, det sistnämnda avslöjar eventuell lite fatlagring (?). Smaken är ganska stram och frukten är inte särskilt framträdande - här spelar kryddor och grusiga tanniner, men viss malörtsbitterhet första fiolen. Hallon- och lakritsbåtarna som brukar visa upp sig i ungdomen har fått lämna mer plats åt lagerblad, timjan och rosmarin, även om det finns drag av salmiak. Vinet är kraftfullt men ändå med slank känsla och bra syra - långt ifrån slappt och fruktbombigt. Alkoholen är på 15 procent och det känns inte. Bra gjort, och definitivt ett vin för mat - inte att vinna tävlingar. Tidigare bloggat här.

Roger Perrin Chateauneuf-du-Pape 2006: 3,5p av 5

Alain Graillots Crozes Hermitage 2005 kommer i en annan tappning. Färgen är djupare, mörkare, rödare toner. Doften är mer blommig, med viol, vitpeppar, rökta charkvaror och spiskummin. Tidigare har jag känt våt kartongaktiga drag, men inte i kväll - här är det fräscha dofter (om rökt kött är fräscht?) rakt igenom. Gruset och och krossade stenar hittas också, ja Graillot är riktigt bra. Smaken är fyllig, balanserad syra med tydliga strama tanniner och skön bitter malörts-slut - vinet har flera år till, men det finns en begynnande torr känsla som gör att man borde nog dricka snart - om man ska slippa risken för buljongtoner. Men faten är väl intergrerade, här är det inga smörkole- eller vaniljtoner. I kväll viner Crozes Hermitage över Chateauneuf-du-Pape. Tidigare provat här.

Crozes Hermitage, Alain Graillot, 2005: 4p av 5

Andrea Oberto Barolo Vigneto Brunate 2004

Barolo tillhör inte vanligheterna på Birk om vin. Men efter det här så kan det nog blir ändring på det. Det här är ett strålande vin, med alla typiska drag. Färgen är mörk rödorange-brun. Doften stor härlig med tryffel, viol, rosor, hallon, spiskummin/anis och rosmarin. Men också utvecklad med drag av läder, tjära och svampskog. Mineralen finns där i forma av tydlig grusdamm. Komplext och ett riktigt bra sniff vin med skön blommighet. Vinet är lagrat både på stora fat och små franska barriquer - så visst finns det även drag av fathanteringen - typ romrussin och choklad. Smaken slank och kraftfull på samma gång - syran är läskande god - tannierna är sandiga och riviga, med kakao och drag av salmiak. Frukten finns också där i form av körsbär och aningen rönnbär. Eftersmaken kanske inte är det längsta, men vinet funkar både till lammlasagne och gårdagens älgstek. Får fundera på om det inte ska bli lite fler barolos... Mer om producenten här.

Barolo Vigneto Brunate 2004: 4,5p av 5

Mouton Rothschild 2004

Ja vad ska man skriva om - egentligen. Alla typiska karaktärsdrag av klassisk pauillac är ju där, ceder, tobak (svindyr), våt jord, blyerts, hårt rostade fat, kaffe, stall, mörk bitter choklad, stramt, slankt, kraftfullt men ändå elegant på samma gång. Elegant 12,5 procent alkohol, mörk dov svartvinbärsfrukt, med aning rotfrukter blandat med hästsadel. Ja, allt det där hittar du ju ibland i andra viner från Bordeaux, men här är det så jävla lyxigt gjort. Som en extra utrustad BMW, eller Jaguar - vinet sticker helt enkelt ut jämfört med andra, lägre klassade bordeauxer. Det doftar mer komplext, smaken är längre, balansen är bättre, frukten och tanninerna är mer samspelta. Fathanteringen världsklass. Druvselekteringen, världsklass, vinmakningen... - ja, du fattar, inget lämnas åt slumpen. Och då blir det ju sjukt bra (även vid en så kallad mellanårgång, fler sådana tack - för lägre priser!), tilltalande, men ändå utmanade - för hur hade vinet stått sig i en blindprovning? Etiketten och allt det där med premier cru, visst spelar det in, eller...inte. Skitsamma. Jag njuter av att köra Jagga, när jag väl får tillfälle.

Mouton Rothschild 2004: 5p av 5 (vad annars ;)

Château La Louvière Blanc 2007

Bordeaux 2007, då ska det vara vitt. Det här är kommer från André Lurtons ägor i Pessac-Léognan. Tolv månader på franska ekfat (hälften nya), sauvignon blanc (85 %) och sémillon och lagras på sin jästfällning. Färgen kommer i ljusgul färg och med grön nyans. Doften är sluten till en början, men öppnar upp sig rejält efter någon timme. Här finns krusbär, rabarber, grapefruktskal, fatvanilj, nötter, mineral och en rejäl dos av semillonfetma (vax, honung och lite gummi). Helskön och väldigt frisk doft (nästan som nyslaget gräs). Smaken är grymt stålfrisk, med grapeskal, mineral (kalla stenar), aromatisk, med nässlor, krusbär och svartavinbärsblad samt fatvaniljtoner. Kroppen är inte jättefyllig, mer elegant och med rejäl örtighet. Detta är bra och ungt. Nedsatt pris på bolaget - ja det funkar det med.

Château La Louvière Blanc 2007: 3,5p av 5

Château Carbonnieux 2007 - rea utan glädje ...

Systembolaget sänker priserna på bordeauxvinerna 2007, inte helt oväntat då priserna för denna svaga årgång har varit för dyr, allt för länge. Kvällens vin kostar 219 kr mot tidigare 276. Vinet är ju inte bättre rent kvalitetsmässigt för att det kostar mindre, men kanske lite mer prisvärt? Färgen är mörk röd, med ljusare kant. Doften öppnar direkt upp med klassisk jordig, bordeauxskitiga drag, svarta vinbär, ceder, blyerts och kaffe. Faten är inte direkt hårt rostade och inte heller påträngande - rätt integrerade faktiskt. Doften är inte alls dum. Smaken däremot gör mig klart besviken. Kroppen är medelfyllig med okej syra, inte mer. Men här finns alltför tydliga drag av potatisskal, kokta rotsaker, kaffesump och askkopp. Frukten känns lite gles och den kommer med klart bittra drag, även om smaken är ganska lång. Visst finns det svarta vinbär och kanske lite violblommighet också. Men vinet känns inte helt fräscht. Trots nedsatt pris så är det inte prisvärt. Druvmixen är 60 procent cabernet sauvignon, 30 merlot och 10 cabernet franc.

Château Carbonnieux 2007: 2p av 5

Vissa har det bara - Saint Cosme Côtes du Rhône 2009

Den där Louis Barruol. Vad gör han för att få fram sådana här bra viner? Den enkla côtes du rhône är helt underbar i sin djup blåröda färg. Med intensiv syrahkaraktär från första stund. Här virvlar det fram viol, svarta oliver, lakrits, gummi, vitt peppar, franska kryddor och grusig och stenig mineral. Men här finns också fruktiga drag av björnbär, mörka körsbär och en svag antydan till nötighet. Ursprung är inte att ta miste på - örtighet och pepprighet, med nästa, hallonaktiga stråk, hittar du inte i till exempel norra rhône. Smaken är kryddig, balanserad med apelsinlik syra som motvikt till en ganska krallig kropp. Tanninerna är inte med för att vinet ska lagras, utan för att hålla ihop till en kompakt helhet. Vinet smakar lika bra dag två som dag ett. Och i motsats till provningen senast är det helt i drickfas nu - och säg två-tre år till.

Saint Cosme Côtes du Rhône 2009: 3,5p av 5

Barbera d'Alba Ciabot della Luna 2007

Producenten Gianni Voerzio bjuder på en barbera med blå röd färg, doft av krossade körsbär, slånbär, timjan, grusväg och fatvanilj. Men också viol, aningen nyponrosor och sötlakrits för att ringa in ursprunget. Smaken är härligt fruktig, med knappt skönjbara tanniner och givetvis livlig och hög syra. Slutet är aningen kryddigt med torkade örter och det märks att det är 14 procent alkohol. Inget som stör, men det märks att det är rejält genomarbetat i vinmakningen för att få fram en tilltalade kropp och frukt - modern i stilen är ingen underdrift. Det finns en liten antydan att frukten håller på att torka ut, men vinet är i högsta grad levande och håller nog 1-2 år till i en bra källare. Smakar bäst runt 14-16 grader. Tidigare bloggat här.

Barbera d'Alba Ciabot della Luna: 3p av 5

Chateau Larrivet-Haut-Brion 2008 - bordeauxjakten fortsätter...

Vinmakare för Larrivet-Haut-Brion är Bruno Lemoine (tidigare Montrose, även Lascombe), med assistans av Michel Rolland. Källaren har också moderniserats på senare år. Kan detta var något? Ja, till en början i alla fall... Färgen är mörk röd med djup nyans. Doften öppnar upp med läckert nyrostat kaffe, vanilj, mörka bär, mörk choklad, sötlakrits och nougat. Doften är dov med animaliska och blodiga drag, aningen ceder och tobak, men även plommon, kokta vinbär och våt jord. Smaken är mycket fyllig och rejält fruktig - givetvis med sträva tanniner, men också en slagsida i fylligheten. Syran hänger inte med och det känns lite tungt. Första intrycket är verkligen wow! Men den här moderna stilen är inte min grej. Det är kul i små klunkar i början, sedan blir det inte så mycket mer. Hela vinet känns för överarbetat - full/övermogna druvor, rejält med socker vid skörd (14 procent alkohol), rejäl urlakning för mycket färg och frukt. På det nya fat - och mikrooxidering. Det animaliska bordeauxdragen, tippar över till köttig stil, det blir fläskigt, pluffsigt med drag av rotfrukter och kaffelikör. Syran hänger heller inte med när temperaturen stiger. Vinet är klart bättre runt 15-16 grader, men då blir det också rejält strävt. Ja, Grand-Puy-Lacoste, bloggades för ett par veckor sedan, slår det här vinet med hästlängder i komplexitet och drickvänlighet. För knappa 300 kr visar Larrivet-Haut-Brion det moderna Bordeaux, jag ska inte säga, från sin sämsta sida, men jag hade hoppats på mer klassiska syror och struktur. Vingården är planterad med 55 procent merlot, 40 cabernet och 5 cabernet franc. 16-18 månader på fransk ek, 50 procent nya. Gillar du fluff, nya fat och rejäl kropp med 14 procent alkohol? Köp, det är ju ändå Michel Rolland ...

Chateau Larrivet-Haut-Brion 2008: 3p av 5

Lemelson Vineyard Thea's Selection 2007

Pinot noir från Oregon, Willamette Valley, och med ett härligt, modernt sniff. Här samsas nyrostade ekfat, chokladkola, kaffe och vanilj. Men även en lite jordig ton, viol, kryddor av indiskt påbrå, körsbär och en kvist malört. Smaken är ganska fruktig, med kryddor, rejält med fatkaraktär, jord och aning malörtsbittert slut. Syran tickar in på okej nivå, men går ner sig rejält när temperaturen stiger. Tanninerna är relativt tydliga, och det beror på ekfatslagringen. Har egentliga inga problem med det här vinet. Förutom att faten tar överhanden och, kanske sämst av allt, att det saknas lite hallon- och jordgubbsfrukt. Visst kan liknande toner hittas i en schyst bourgogne - men då finns mer druvtypicitet (viol?) och djup. Vinet är inte dåligt, bra gjort, men inte min stil. Mer slankhet, mer hallon och inte fullt så mycket fat (55 % nya i 14 månader, 45 % på ett år gamla franska ekfat, Hey to much!), hade önskats. 235 kr är inte direkt billigt, så kraven är höga. Doften räddar det här vinet helt klart.

Lemelson Vineyard Thea's Selection 2007: 3p av 5

Schäfer-Fröhlich Felseneck Riesling Trocken 2009

Ligger Nahe smakmässigt mellan Mosel och Rheingau? Ingen aning, men den tanken slår mig när jag provar det här vinet från Schäfer-Fröhlich (en av topparna i Nahe). Färgen är ljusgul. Doften är ganska stor, aromatisk, fruktig och tydlig mineralkänsla. Här finns inslag av petroleum, nykrossad flintsten, mogna persikor, päron/äpple, vanilj, grapeskal, lime och färska örter. Smaken är välbalanserad med skarp syra och en koncentrerad frukt, ja nästan lite fet i stilen. Aromatisk och aningen kryddigt slut, som hänger kvar länge (alkohol på 13 % kanske hjälper till...). Grapeskalen finns där, likaså mineralen och gröna äpplen. Smaken är torr, men vinet känns fruktigt och kanske kan man förnimma en uns restsötma, vilket gör vinet än mer tilltalande. Mycket bra.

Schäfer-Fröhlich Felseneck Riesling Trocken 2009: 4p av 5

Chateau Grand-Puy-Lacoste 2008

Bordeaux 2008 har lyst lite med sin frånvaro i svenska vinbloggarna (de jag läser ;), vilket är synd. Jag är ute efter köpa på mig, så den som har lite tips får gärna skriva några rader... Jag drar mitt strå till stacken med noteringar som legat i "byrålådan" en dryg vecka... Färgen är mörk röd, med aning ljusare kant. Doften är ganska stor från början, men öppnar upp sig betydligt med dekantering och luftning ett par timmar. Här samsas dyra, välrostade franska ekfat med mörka bär, kaffe, korinter, svarta vinbär, ceder, blyerts, cigarrtobak, jord/mylla/grus och en liten antydan till stallbacke. Vinet känns oväntat tillgängligt och generöst i doften. Men vad ursprunget är - finns det inga tvivel om. Smaken är ganska balanserad med rejäl kroppsfyllnad och med sandiga tanniner och en syra som sticker iväg. Här finns, vinbär, grön paprika, kakao och mörk bitter choklad, kaffe och med den sköna fathanteringen tydligt i bakgrunden. Galet gott och proffsigt hantverk. Fortfarande ungt, men ändå tydlig fällning i sista glaset. Drygt 500 kronor på bolis. Frankofilen har en "tråd" om vad kännetecknar en bordeaux. Grand-Puy-Lacoste är klart bordeaux för mig, trots mycket nya fat så skiner ursprunget igenom.

Chateau Grand-Puy-Lacoste 2008: 4p av 5

Morgadio da Calçada Reserva Tinto 2007

Mörk rödlila färg. Stor doft av plommon, björnbär, nya fat, kaffe, krossad cement, svartpeppar och rosblad/lavendelblom. Det här vinet är riktigt häftigt, modern stil, men med ena foten i Dourodalens steniga mylla och traditioner. Smaken är fyllig med frisk, fruktig syra. Tanninerna är skönt avrundade, men väl märkbara, och alkoholen tickar in på beskedliga 13,5 procent. Långt ifrån saftigt och syltigt, alltså. Vinet kan lagras ytterligare - här finns det mer att hämta då fruktaromerna är primära. Touriga franca och tinta roriz är huvuddruvor, 18 månader på franska små ekfat. 299 kronor på bolaget, finns fåtal flaskor kvar... By the way: Domaine Roger Perrin CdP 2006 är grym just nu. Fullpackad med hallon-lakritsmix, franska örter, vitpeppar och skön rökiga toner. Vinet utvecklas över flera dagar och blir mer stallig blandat med katrinplommon, choklad och nötter.

Morgadio da Calcada Reserva Tinto 2007: 4p av 5

Ruinart Brut Millésimé 2002

Ljusgul färg, gröna reflexer. Doften är klockren av kalkig mineral, nötter, grapefrukt och rostat bröd och kex. Här finns också aningen mogna vinteräpplen och torkade örter. Smaken är utmanande frisk och, lite bitter. Doftassocationerna kommer igen med grapeskal, mineral, ostronskal och aningen rostade sesamfrö. Ruinart 2002 är smakrik och det finns mer för den lagringstålige. Men vinet är lite för kantig i syran och det finns en lite väl stor bitterhet som inte är mitt i prick. Finns på bolaget, nu årgång 2005.

Ruinart Brut Millésimé 2002: 3,5p av 5

Poliziano 1,5 år senare

Annandagen 2009 provade jag Polizianos Vino Nobile di Montepoliciano 2006, och rekade ett par års lagring. Och visst har vinet vunnit på det. Färgen är åt det rödbruna hållet. Doften har utvecklade drag av lite höstlöv och rostade kastanjer och pinjenötter. Typiska drag av körsbär, salvia, fatvanilj och kaffe samsas också i doften. Inte alls dumt! Smaken är syrlig, körsbärsfrisk med pinjenötter, timjan/salvia, kaffe och höstlöv med inslag av kakao, svart te och jord. Strävheten är tydlig och det är lite ekbittert i slutet. Finns säkert ett par år till här för den som vill har mer mognad. Jag är ganska nöjd, men inte jätteimpad. De moderna dragen från förra gången består och vinet känns lite spretig/eldigt i smaken för högre poäng.

Poliziano Vino Nobile di Montepoliciano 2006: 3,5p av 5

Mikkulski Bourgogne 2007

Mikulski levererar alltid tycker jag. Här finns nästan alltid bra balans mella frukt, terroir, fat, fruksyra och koncentration. Kvällens 07:a är inget undantag, även om den inte lever upp till 05:an, eller en tidigare 07:a. Nu har vinet kommit i utvecklingsfas och syran är lite mer dämpad (om än frisk). Färgen är ljusgul, med aningen gröna nyanser. Doften är mineraldriven, våta stenar, kalksten blandas med rostade ekfat, vanilj, grapefrukt, örter, nötter och smör. Smaken känns rätt avrundad och syran är inte så där laserskarp som jag kanske önskat. Men vinet är smakrikt, med bra örtighet och nästan lite vitpepprig krydda.

Francois Mikulski Bourgogne 2007: 3,5p av 5

Côte Rôtie 2005, Pierre Gaillard

Tänkte först inte blogga det här vinet. Ingen direkt doft, lite kryddor och mustig doft och väldigt syrlig smak. Men efter luftning (varför glöms, nästan, detta alltid bort...), händer det grejor. Viol, svartpeppar, fatvanilj, kaffe, lagerblad, timjan, blandas med mildrökt korv, bacon, muskot och grusig jord. Smaken är knappt fyllig, med väl tilltagen syra med avrundande tanniner och lakritsaktigt slut. Syran är lite väl spretig och det är ingen stor côte rôtie för nästan 400 kronor. Men den funkar bra till kvällens grillade entrecote med timjankryddade potatisar.

Côte Rôtie 2005: 3p av 5

Chateau Pibran 2005 - helt okej, faktiskt...

Förväntningarna är lågt ställda. Förra gången vinet provades var en ren besvikelse, men i kväll är utdelningen lite bättre, dock krävdes ett par timmar i öppnad flaska. Först öppnar nämligen mörka bär, kortin/katrinplommon, mörk choklad och örter, svarta vinbär, vanilj och lite limlåda. Ingen direkt urprungstypicitet av jord, ceder eller stall (mer lik en napa-cab). Smaken är fruktdriven, med en syra som ligger på gränsen för att vara för låg, och tanniner som är (väl) avrundade. Svarta vinbär, plommon, kaffe inramas av en saftig karaktär. Hm... Men efter ett tag kommer vinet i gång med en doft av ceder, cigarrlåda och jordig ton. Smaken stramar till sig en aning och vinet visar tydlig fällning. Men en ton av bitterhet hänger kvar. Jag visste att det skulle bli en modern variant av bordeaux, så betyget tickar in på en trea - varken mer eller mindre. Så här tyckte jag förra gången - lagringen har gjort vinet got...

Chateau Pibran 2005: 3p av 5

Crozes-Hermitage 2006, Alain Graillot

Från att ha druckit gårdagens höjdarvin, som växte och gav mer och mer intryck under kvällen, så är kvällens vin det motsatta. Trots att vinmakaren är minst lika känd, och hyllad - i vart fall i Sverige. Färgen är mörk röd, med aningen lila kant. Doften är tillbörjan inställsam med bacon, rök och tydlig ek. Det tillkommer viol, aningen örter och lagerblad. Men smaken är ekdominerad, med bittra drag av malört och hyvlad planka. Med lite varmare temperatur så stilla detta ner sig, men det klassiska peppriga dragen, viol, eller rökta köttet finns inte. Vinet känns aningen uttorkat och lite trött. Tunnel, eller dålig årgång? Vem vet - glorian på Alain Graillots Crozes-Hermitage har hamnat på sniskan...?

Crozes-Hermitage, Alain Graillot 2006: 2,5p av 5

Hominis Fides 2004 - the real shit

Hominis Fides är Chateau de Saint Cosmes prestigevin. Grenache 100 procent, gamla stockar, ofiltrerat, lagring på ny och gammal ek. Vinmkaren och producenten Louis Barruol tillhör toppen i södra Rhône, ja vad mer behövs sägas... Färgen är mörk röd med klart rödbruna drag. Utvecklingsfasen är ingång och doften öppnar först upp med - salmiak, och inget mer. Men det är ingen fara, vinet är hur levande som helst. Efter en halvtimme i glaset är näsan fullmatad med aromer som: viol, nypon, lavandel, grusdamm, tjära, brödkryddor, rosmarin, tobak, läder, cigarrlåda och lagerblad. Klassisk sydrhônare med andra ord, men också klara drag av barolo och nebbiolodruvan (nypon, tjära och viol). Och just nebbiolovibbarna kommer tydligt i smaken. Det är stramt, strävt och med klingande apelsinlika och körsbärskärniga syror, med torrt, ja nästan salt, slut. Vinet är långt i från moget, men de primära fruktattributen är borta (även om det faktiskt skymtar fram lite mogna hallon i mellan åt, jag får nog dra till med komplext vin). Det finns drag av ek och lite beska, men inget som stör. Vinet är fylligt, men traditionellt stram och slank (och elegant i sin kraft) på samma gång. Alkoholen på 14,5 procent känns inte. Det här är så välgjort det kan bli med grenache, om du frågar mig. Är det bra eller är det bra? Hur bra som helst, men den korta eftersmaken och att potentialen är större med något års lagring till, gör att det blir ett litet poängavdrag...

Chateau de Saint Cosme Hominis Fides 2004: 4,5p av 5

La Chablisienne Mont de Milieu 2000

Nötter, brynt smör, lovikavante, mineral, rök, grapefrukt, mogna äpplen, läder, vax, örter, honung, ekfat, nougat, kaffe, sherrytoner ... Ja, associationslistan kan göras lång på den här mogna chablisen. Doften öppnar upp direkt utan luftning, och det är ingen tvekan - att det här är precis som jag hade hoppats på. Mogna vita, tillhör undantagen, men ska det vara så ska det nog vara chablis. Syran är knivskarp, frukten och spänsten finns kvar - och eftersmaken är lång, kryddig och med skön mineralkänsla. Elva år på nacken, priset runt 220 kronor, ja producenten och kooperativet La Chablisienne är utan tvekan en leverantör av minst sagt prisvärda viner. Årgång 2008 finns i beställningssortimentet. En genomgång av La Chablisiennes viner i Sverige hittar du hos Finare Vinare. Varför dricker man inte mer mogna chablis?

La Chablisienne Mont de Milieu 2000: 4p av 5

Langlois Chateau 2004

Loire, Samur, chenin blanc, och brukar oftast falla mig på läppen. Bland annat för att vinet brukar ge mycket karaktär för pengarna (169 kr på bolis). I och för sig var det flera år sedan som jag drack det här fatlagrade vinet - har smakprofilen ändrats? Jo, kanske. För det här faller inte mig riktigt på läppen ikväll. Färgen är gul med klar lyster. Doften är stor med tydliga vaxiga toner, honung, nötter, fatvanilj, grapefrukt, mineral och örter. Inte alls dumt och det växer fram lite tropisk frukt i form av ananas och mogen mango efter ett tag. Men det smaken som gör mig besviken. Fyllig, javisst, torr - check, hög syra, you bet, smakrik, absolut. Mycket ek? Självklart. För mycket? Ja, utan tvekan. Det blir till slut för ekbittert (ett år, på tre år gamla ekfat), bland alla sköna mineraler, gula äpplen, Vicks citron-honungs-tabletter, grapefrukt och ananastoner som finns där någonstans. Visst är vinet bra, men lite för publikt med sin fatkaraktär och ursprunget är inte helt tydligt.

Langlois Chateau 2004: 3p av 5

Voss Estate pinot med mognad

Voss Estate pinot noir, Martinborough, är ett av mina mest bloggade viner. Och tron på vinet fick sig en törn förra gången. Då 2008. Nu en utvecklad 2005:a - over the hill? eller perfekt tajmad... Färgen är röd till mörk tegelröd. Utvecklingsfasen är helt klart på gång. Doften är stor, utvecklad till mogen, med lera, jordgubbar/hallon, vanilj, mjölkchoklad, indiska kryddor, som curry och spiskummin. På doften går det inte att ta miste att det är en pinot, drutypiska kryddigheten med bra fruktaromer av mogna hallon/jordgubbar. Smaken lever upp till förväntningarna, med bra syra, frukten i behåll och typ noll tanniner. Smaken är rund, lite torr bland all frukt och malörtsbittert. Inte alls dumt och det är liten dragning åt svart te också. Slutet är dock lite eldigt (14 procent) så det gäller att hålla temperaturen rätt. Knappast over the hill, utan mogen nu. Dock saknas lite primärfrukt för högre betyg.

Voss Estate pinot noir 2005: 3,5p av 5

Villa Cafaggio 2007

Semestertider, skärgården, spagetti och köttfärssås. Haffar en flaska från svärfars vinhylla. Villa Cafaggio's vanliga chianti. Vinet är mörkt rött. Doften öppnar upp sig efter en halvtimme-timme i glaset. Här kommer klassiska körsbärskärnor, salvia, lite rostade pinjenötter, tryffel, jord, mörk choklad och kaffe. Inte alls dumt, och smaken svarar upp doften. Syrorna är läskande friska och frukten är med och balanserar upp. Tanninerna är klart runda och till maten är vinet helt klart på hemmaplan.

Villa Cafaggio Chianti Classico 2007: 3p av 5

Etna Rosato blir Chablis

När förväntningarna är höga så gäller det att vinet kan leverera någonting. Någonting som går att gilla, något som överaskar. Men Etna Rosato 2009 från Tenuta delle Terre Nere, kammar nästan noll. De röda levererar så att parkerpoängen rasslar in. Men rosén blir till oxiderad jordgubbssaft (se glaset), spetsad med citron. Visst finns örter och drag av lavajord (aningen rökig ton i doften). Men doften är väldigt diskret och smaken känns bara trött. Syran är alltför låg och det här vinet känns som ett år för gammalt. Nä, snabbt korkar jag upp en enkel chablis 2009 från Domaine Séguinot-Bordet. Färgen är klassisk ljusgul med klart gröna drag. Doften öppnar med gröna äpplen och citrus, och aningen rökig mineral. Men växer efter hand med ännu mer mineral, flintarök och örtiga drag i form av dragon. Vinet känns relativt generöst men smaken är klassisk ren, med bra syra, gröna äpplen, grapefrukt och givetvis mineral i form av ostronskal och aningen krita. Japp - så var kvällen räddad.
Domaine Séguinot-Bordet Chablis 2009: 3p av 5

Smått och gott

Igår blev det ett litet nedslag på kvarterskrogen La Vecchia Signora, (Stockholms bästa italienare?). Till småplocket dracks ett Lange Bianco från Paulo Scavino. Mestadels sauvignon blanc, men även del av chardonnay och kanske viognier (inte helt tydligt på producentens sajt). I alla fall är vinet aromatiskt, med gräs, örter och kanske aningen krusbär och blommiga aromer. Syran klockar in precis och det finns även aningen grapeskaltoner både i doft och smak. Perfekt matchning till maten och helt värd att kolla upp igen. Till den gudomligt goda oxkinden blir det ett glas Barolo 2006, också av Scavino. Färgen är mörk röd, doften är urtypisk med tjära, rosor, nypon och mörka körsbär. Men också tydliga fataromer som drar åt mörk choklad och nysågad ekplanka. Inte helt i balans alltså, men nog så gott och med relativt fyllig kropp med tydliga tanniner och läskande syror. Helt drickbar nu, men ge den ett par år till så har faten integrerats till det bättre.

Ikväll blir det ett glas, överraskande bra, från varma bordeauxårgången 2003. Château d'Arche är en cru bourgois (Haut-Medoc) med plantering av 45 % cabernet, 40 merlot, 5 % vardera av cabernet franc, petit verdot och faktiskt carmenere. Inte alls dumt med tydlig fällning, röd färg med lite rödbruna stick, men långt ifrån mogen. Animaliska drag, stall, ceder, svarta vinbär, korinter, järn och tydligt med rostade kaffetoner. Kroppen är slank och med helt okej tanniner och inte alls syltigt - tvärtom, lättdrucket och med endast 12,5 % alkohol.

Quinta Nova Reserva Douro 2006

Att Douros producenter kan göra bra vin är ju ingen nyhet, men jag blir ändå överraskad - det här är riktigt bra för 199 kr. Druvsammansättningen är Touriga Nacional, Tinta Roriz, Touriga Franca and Tinta Amarela, med lagring på franska och amerikanska ekfat. Färgen är mörk röd med aningen rödbruna reflexer. Doften är stor med första intryck av mogna körsbär, mörka plommon, krossad sten/stendamm, hallonkompott med björnbär på toppen. Det här är riktigt maffigt att sniffa på och den rostade fatkaraktären är tydlig med mörk choklad, ceder, tobak och fransk nougat. Med luft kommer det till svarta vinbär, blåbärsvanilj och aningen aniskryddor. Smaken är ganska fruktig, med avrundade smågrusiga tanniner som biter sig fast i eftersmaken. Aningen portvinskänsla är det allt med 15 procent, men vinet är inte eldigt, mer kryddigt och med balanserade syror och tanniner. Ganska komplext vin som levererar mer än förväntat, modernt vin som ändå har ursprunget i behåll. Läs mer om producenten Quinta Nova de Nossa Senhora do Carmo.
Quinta Nova Reserva 2006: 4p av 5

Tenuta delle Terre Nere, Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007

Före vinlusen, det vill säga oympade stockar, 140 år gamla, Etna, lavajord, druvsorterna nerello mascalese och nerello capuccio. Här är det unika saker - och det saknas referensramar för mig när det gäller liknande viner. Så hur fan beskriver man ett sådant vin? Jo det får delvis bli med sedvanliga uttryck (tanniner, fruktaromer, syra, osv), men också jämförelse med andra viner, som jag känner till. Vilket är lite synd för vad är det som gör Etnaviner så unika? Hur peka ut ett vulkavin i en blindprovning... Ja dessa frågor kanske få besvaras en annan gång (när fler viner har provats;), nu vill jag bara förmedla hur bra jag tycker det här vinet är - för det är riktigt bra.
Färgen är röd, transparent och med vissa rödbruna nyanser. Doften är omedelbar med jord, aska, nypon, läder, örter, kryddor, båthus, tjära och rök. Vinet utvecklar stalliga aromer, timjan, torkad frukt, fat, kaffe, romrussin, katrinplommon och dyig insjö. Smaken är slank, men samtidigt ganska krallig, med gott om tanniner, markerad syra, körsbärsfrukt, nypon, salmiak och kakao.
Känns lite enkelt att brassa på med aromer och nämna att associationerna går till nebiolo och också till amarone (romrussin, torkad frukt), men vinet visar upp en koncentration som indikerar fullmogna och senskördade druvor och helt klart strama nebbadrag. Vissa menar att de blå druvsorterna från Etna blandar pinot noir och nebbiolo, och visst varför inte. Det är aromatiskt och kryddigt, med apelsinlika syror och gott om tanniner, men jag får även kopplingar till sangiovese och en utvecklad brunello di montalcino. Oavsett, så är Tenuta delle Terre Nere Prephylloxera 2007 ett riktigt bra vin, utvecklat, men antagligen med flera år på nacken. Att det kostar närmare 600 kronor gör absolut ingenting - 1,5 hektar vingård och jävligt unikt - hellre detta än överprissatt bourgogne eller bordeaux. Måste också passa på att tacka Finare Vinare, Billigt Vin och Italienska Viner för att jag fick upp ögonen för Etna.
Mer info här om producenten
Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007: 4p av 5

Billecart-Salmon Cuvée Nicholas Francois 1996

Var lite rädd att den här halvflaskan skulle sett sina bästa dagar. Men bra årgång, bra material och hantverk kan det inte bli riktigt dåligt. Färgen kommer i gyllengul färg, doften är explosiv med tydliga drag av mogna äpplen, honung, läder, rostade nötter, hjortron, smördeg, torkad aprikos, och med avslutande mineral (krita, ostronskal). Smaken hänger med bra, med markerad syra i form av grapefrukt och blodapelsin. Mognadsaromerna hittar också fram i smaken och enda felet jag kan hitta är egentligen det korta slutet och där den markerade syran. Moussen är okej, men dör ut ganska snabbt. Dock är det smakrikt med alla sina nyanser och kanske inte så konstigt då basvinet delvis vinifieras på fat. Druvor är sedvanliga chardonnay och pinot från Grand-Cru-byar. Skål!
Billecart-Salmon Cuvée Nicholas Francois 1996: 4p av 5

Domaine Maréchal Pommard La Chanière 2004

Har druckit den här bourgognen ett par gånger - senast 1,5 år sedan, då misstänkt kork - och med kvällens första sniff så var det vinet verkligen det. För nu är det en helt annan bouquet som visar upp sig. Med tydlig pinotkaraktär, som ibland kan vara svår att beskriva, men vinet har utvecklat en skogskaraktär av svamp, bränt trä, muskot, mörkrostat kaffe, mogna skogshallon och aningen rökiga korvar i lagerbladskok. Inte alls fel och färgen avslöjar att mognadsfasen har kommit - vinet är rött med tydliga rostbruna inslag. Smaken lever dock inte upp till doften. Kroppen kommer i slank, deffad form och fruktsyran är markerad och lite kärnbitter. Skogshallonen lyser med sin frånvaro - här är det mer surlingon som träder fram tillsammans med jord. Mognadstonerna finns i smaken, men den svåra årgången visar sig tydligt och vinet dör ut ganska snabbt efter upphällning. Den som har på lager är det nog dags att korka upp.
Domaine Maréchal Pommard La Chanière 2004: 2,5p av 5

Clos du Val Napa Valley 2007

Napacabernet med druvmixen 86 procent cabernet sauvignon, 9 procent cabernet franc, 3 merlot och 2 procent petit verdot. Franska ekfat i 18 månader, 25 procent nya. Årgången 2007 är topprejtad av de flesta kritiker och producenter. Så här blev vinet i min värld. Mörk djup röd färg, med rödblå kant. Doften är stor, fruktig med tydliga svarta vinbär - till en början. Sen kommer rostade ekfat, kaffe, tobak, ceder, cigarrlåda blandat med plommonfrukter och jord. Inte alls dumt. Generöst vin och fruktattacken i doften, nästan katrinplommonaktigt, tyder på varmt väder och fullt mogna druvor. Smaken är fyllig, rejält fruktig med frisk syra, silkiga tanniner och lite gröna örter med bläckiga drag i slutet. Vinet är gott att dricka nu, men lär växa med ett 2-5 år i en sval källare. Mina invändningar är att vinet, trots en rimlig alkoholhalt på 13,5 procent, är lite för ungfruktigt och har ett drag av grön paprika. Köp och lägg undan? Ska fundera på det. Drar också parallell till Rhône 2007 - hajpad årgång, mycket fruktiga viner, och där jag inte alltid varit överförtjust. Tips på andra Kaliforniencabbar som är värda att prova för 249 kronor, som detta vin kostar?
Clos du Val Napa Valley 2007: 3p av 5

Bramito de Cervo Chardonnay 2009

En glad överraskning. En chardonnay från Italien (Umbrien), till rimligt pris (139 kr) och som är bra. Ljusgul färg och en doft som har tydlig fatvanilj, toner av gula äpplen, citrus, rostad mandel och en antydan till mineral, som våta stenar. Druvtypisk och ganska elegant doft. Smaken kommer i frisk form med markerad syra, grapeskal, brynt smör, nötter, fatvanilj och tropiska frukter. Alkoholen tickar in på låga 12,5 procent, men kroppen känns ganska fyllig och smaken avslutas med lite bitterhet. Syran och frukten är inte lika laserskarp som en bourgogne. Men betydligt friskare och smalare än en chardonnay från säg Chile eller USA. Producenten är välkända Marchesi Antinori. Vingården heter Castello della Sala, ligger på 200-400 meters höjd, handskörd, kylning av druvorna till låg temperatur och fatjäst på franska ekfat... "und so weiter...", gott var det i all fall.
Bramito de Cervo Chardonnay 2009: 3,5p av 5

Montirius Le Clos 2007 - tjatigt bra

Det börjar bli tjatigt. Men det här vinet är svårt att inte tycka om - oavsett årgång... Montirius Le Clos är ganska "söndertjatat" vin i den svenska bloggvärlden - med all rätt. 2007:an levererar mörk rödlila färg, stor doft av klassiska drag av vildhallon, krossade björnbär, körsbär, kryddor, garigue, lakrits, viol och aningen köttiga drag och våt jord. Efter ett par timmar i glaset ännu mer rökt kött och mörkt choklad och nougat. Smaken är fyllig, inte värst sträv, men rejält fruktig och med frisk syra. Där många chateauneuf-du-paper av årgång 2007, bara blir peppriga och alkoholstinna - så fixar Montirius biffen med att blanda 50/50 grenache/syrah. Just den kombinationen tillsammans med betonglagring är ju oslagbar. Dags att springa iväg att köpa årgång 2009, som nu finns i hyllorna...
Montirius Le Clos 2007: 4p av 5

Chateau Raymond-Lafon 2001

Toppårgång för sauternes och ett slott som ligger granne med det mer kända d'Yquem och Suduiraut. Men priset är betydligt billigare och slottet blev inte klassificerat 1855. Druvmixen är 80 procent semillon, resten sauvignon blanc. Mer info om slottet och tillverkning se the vindoktorn. Färgen är klar med fin gyllengul färg, som avslöjar en viss mognad. Doften är typisk med tydliga drag av botrytis, mandelmassa, torkade aprikoser, apelsinmarmelad, saffran, fatvanilj, ljunghonung, vita blommor och vax. Doften utan tvekan komplex och smaken är inte långt efter. Med fyllig, koncentrerad kropp med hög sötma som backas upp av en väl tilltagen fruktsyra, finns det inget att klaga på. Grapeskal, torkad aprikos och engelsk frukostmarmelad ligger bra till hands som beskrivning och eftersmaken sitter i länge. Inte för att jag har druckit d'Yquem så många gånger (inte Suduiraut heller...), men Raymond-Lafon är riktigt bra - kraftfullt utan att bli klumpigt. Finns i Systembolagets beställningssortiment för 322 kronor, halvflaska.
Chateau Raymond-Lafon 2001: 4p av 5

Le Trois Chênes 2009 - Touraine kicks ass

Det här vinet är så jävla bra. Sauvignon blanc med fatkaraktär och det skriker vit bordeaux, eller Pessac-Léognan lång väg. Eller varför inte en välgjord sancerre? Här finns alla karaktärsdrag jag vill ha. Nötter, vit persika, krusbär, svartvinbärsblad, fatvanilj, honung, rökig mineral, blodgrape och lime. Ett riktigt sniffarvin. Och som har en skön balanserad fruktsyra, som avslutas med lite fatbitterhet. Sjukt gott, sjukt bra och sjukt prisvärt. Drygt 80 kronor på plats för ett vin som slår många bordeaux eller sancerre för en hundring mer - typ. Finns på trestjärniga restauranger i Frankrike. Mer om producenten Domaine Vincent Ricard här och på den egna hemsidan. Fatjäst med bâtonnage 4 gånger per dag och lagrad 8 månader på fat som ger vinet en fyllighet och komplexitet som man inte ofta hittar i viner från Touraine. Respekt.

Le Trois Chênes 2009: 4p av 5

Willi Schaefer Mosel Riesling 2009

Ljusgul, nästan vattenklar färg. Stor frisk doft av citrus, gröna äpplen och mineralig doft av sommarregn. Här finns också en antydan till lite piggelinpäron och vanilj. Typisk aromatisk doft av druva och ursprung, skulle man kunna säga. Smaken är halvtorr med tydlig sötma och frisk grapefruktsyra, gröna äpplen, limejuice och blodapelsin, skulle man kunna säga. Det är gott, men slutet blir lite sötkladdigt - kroppen håller inte ihop av den stålaktiga och stringenta syra, som jag förväntade mig skulle finnas, men som inte riktigt är där. Ett ganska enkelt vin med för lite för stor prislapp? 129 kronor är för mycket och någon i näringskedjan tjänar på att tysk riesling är på modet och att årgång 2009 är uppskriven.

Willi Schaefer Mosel Riesling 2009: 2,5p av 5

Montirius Le Clos 2005 hver gang

Det här är fjärde flaskan som provas och vad jag minns har vinet inte varit så här mörkt i färgen förut... Oavsett vad så hajar jag till när glaset fylls. Djup, tät och mörkröd färg följs av doften av ren och frisk vårjord, lakrits, mogna björnbär, mörka körsbär (ja, nästan svart vinbärslika toner), svartpeppar och lite rökt kött. Lite valnötter och katrinplommon ringlar ur glaset och jag tänker på fruktkaka. Inga stora eller intensiva dofter utan mer finstämd - men gott sniff och utan mognadsaromer. Det känns som Montirius Le Clos 05 kan leva för evigt. Vad vet jag, men jag hade förväntat mig lite mer multna löv, lagerblad och annat smått och gott som skulle antyda till utveckling. Okej hur är det med smaken... Syran behöver man inte bekymra sig om när det gäller den här biodynamiska producenten. Eric Saurel vet när det är dags att skörda (månkalendern lär väl bidra...) och det här vinet är helt enkelt snyggt gjort. Stramt, kryddigt med körsbärskärnor blandat med björnbär, lakrits, peppar, jord och apelsinläskande fruktsyror, som just ikväll får mig att tänka på bra en barbera. Tanninerna märks tydligast när vinet är lite svalare, annars känns vinet välbalanserat och med potential till minst fem år till i ryggläge. Fjorton procent alkohol märks inte, och med förra veckans CdP-besvikelse så dricker jag hellre en Vacqueyras hver gang, när det är så här bra gjort. Femtio/femtio syrah och grenache. Ingen ek, bara betongtankar används för jäsning och lagring. Ingen filtrering eller klarning. Man kan tycka vad man vill om biodynamisk odling. Men Montirius Le Clos gör mig aldrig besviken. Hoppas det håller i sig...
Le Clos 2005 4p av 5

Tim Adams semillon Clare Valley 2008

Första sniffen. Wow, så mycket doft, så intensiv i arom och frukt. Like-knappen åker fram med en gång. Här samsas gummi, vax, honung med gula och gröna äpplen, grapefrukt, mogen ananas, krossad sten, fatvanilj, nötter och lime. Doften påminner nästan om en utvecklad riesling - det finns drag av inoljad trasselsudd toppad med fotogen, typ, liksom. Tim Adams semillon är ett annorlunda vin och väldigt intensivt nästan övertydlig druvkaraktär - precis som Aussieriesling kan vara. Smaken är snortorr, slank, gränsen till tunn, med superfrisk syra som tilltalar mina smaklökar. Aromerna kommer igen från doften. En stor invändning är att eftersmaken är lite kort och att vinet saknar lite fruktkropp - visst grapefrukt är gott med gärna lite mer fylliga gula, friska äpplen hade varit på sin plats (inte lika impad som förra sommaren). Men ikväll är det bra fredagshumör på mig och Aussie-semillon är "one of a kind". Torde vara svårt att missa i en blindprovning, typ, liksom. Eller? Färgen gul till ljust gyllengul (redan kommit i mognadsfas, smaken imponerar som sagt inte...).
Tim Adams Semillon Clare Valley 2008: 3p av 5

Domaine Roger Perrin WTF?

För det första. Châteauneuf-du-Pape årgång 2007 är den mest överskattade årgången någonsin. För det andra. Domaine Roger Perrin CdP 2007 är inte bra. Färgen är mörkröd med ljusare kanter. Doften är till en början klassisk med hallonfrukter, jästa körsbär blandat med våt jord/snus/tobak, färska örter och med viss behaglig rökighet av charkuterier samt en viss smörkoleton (antagligen av en viss fatlagring?). Smaken är tyvärr inte alls behaglig. Visst finns där kryddor/örter och visst halloninslag. Men 15 procent alkohol sveper in allt i en alkoholdimma som gör att jag tror att det är ett ren vodka jag dricker. Försöker kyla vinet - men det hjälper inte - då försvinner bara aromerna. Efter en timme eller så är det de jästa körsbären som är mest framträdande och alkoholen då. Vinet känns bara klumpigt, även om syran är frisk. Vad är det med en av mina favoritproducenter från CdP (Côte du Rhônen från Perrin piskar skiten ur denna)? Den frågan kanske ligger i årgången. Då de flesta verkar vara överens om att 2007 är en toppårgång så tycker jag bara att den är rena skräpet. För mycket alkohol och för lite frukt som kan backa upp. Ingen finess och elegans. Visst, det finns säkert undantag. Och framförallt så visade många viner upp en helt annan sida i början. Men nu - efter ett par års lagring - så verkar det som om vinerna faller ihop. Det som finns är bara alkoholen, kryddorna och ett par jästa skrumpna körsbär. Inte värdigt för en haussad årgång.
Domaine Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2007: 2p av 5

Svenssonliv...

Melodifestival och ett kort blogginlägg. Svenssonliv. Och vinet är också lite svensson-aktigt. Tyvärr. Quinta de Saes Reserva Branco har levererat tidigare. Men årgång 2008 är inte lika bra som 2007. Färgen är gul, doften öppnar med aromatiska drag av vitpeppar, vita blommor, örter, gröna bananer, persika och gula äpplen. Lite avrundad karaktär av tropisk frukt som ananas och fatvanilj hittar jag också. Smaken är på gränsen frisk (vinet känns lite trött när det blir varmare), kryddigt, lite eldigt, fatvanilj, tropisk frukt med drag av inlagda aprikoser. Torrt och ganska smakrikt. Men inte alls mitt typ av vin i kväll, framför Melodifestivalen - Suck.
Quinta de Saes Reserva Branco 2008: 2,5p av 5

Clos des Pape 2004

Ett av mina allra första vingårdsbesök var Clos des Pape. Med några kopierade sidor av En värld av vin liggande i baksätet bromsade jag och kompisen M in på grusplanen på denna klassiska vingård. Året var 1998 och fotbolls-VM stod för dörren i Frankrike. Jag tror det var Paul Avril som mötte oss vid spontanbesöket - han snackade bara franska o jag fattade ingenting. Givetvis ett minne för livet (att kolla in vinkällaren med gamla foudres och betongtankar) med provsmakning och en flaska 1996 rött inköpt för typ 90 franc. Den flaskan är för länge sedan urdrucken. Kvällens vin inköpt på monopolet och den är helt magnifik! Färgen är röd med antydan till tegelröd kant. Doften går på knock-out direkt med animaliska drag, stall, bränd ved, eneträ (enbär), kryddor av rosmarin, tobak, jord och mörk hallonfrukt. Intrycken är så många i början att jag skriver "komplext" på pappret, flinar och skakar på huvudet - det här är så jävla bra! På utvecklingskontot hamnar läder, rostade pinjenötter, kaffe, och de klassiska dragen av lagerblad och dyra rökta charkuterier. Smaken är vital, sammansatt med pigga och slanka, salta fruktsyror. Doftaromerna kommer igen i smaken, med extra tillägg av mörk choklad och kakao, och vinet välbalanserat mellan fyllighet, tanniner och fruktsyra. Tanninerna är lagom torra och riviga och frukten är i behåll med drag av torkad frukt, grusdam och järn. Femton procent alkohol - inget som märks. Smakrikt och eftersmaken är typiskt kryddig och härlig lång. Hatten av för gott och högklassigt vin.
Clos des Pape 2004: 4,5p av 5

Sauternes och våfflor

"Usch vad äckligt det blev", säger hustrun, precis efter sista tuggan. O visst. Våfflor, grädde och skogshallon- och hjortronsylt är ganska mastigt efter frasigt frossande. Men det är ju ganska gott. Speciellt om sylten kommer från P & B. För att piffa upp våfflorna häller jag upp Chateau du Levant Sauternes 2007. Färgen är ljust gyllengul och doften är tydlig med botrytis, vita blommor, aprikos, citronmarmelad, Karlssons klister och lite skön jordig ton. Smaken är söt, simmig, frisk, med bra tryck i fruktsyran och lagom fyllig (inte alls kladdigt söt). Aprikos, citron- och grapemarmelad (finns det?), botrytis med jordig ton, och en antydan till fatvanilj, sätter mest avtryck i smaken. Faktiskt ganska bra för 105 kr och antagligen ett strå vassare än nu aktuella årgången 2008. Så om det finns några 07:or kvar i den lokala butiken så kan det vara värt att köpa ett par för att lägga undan.
Chateau du Levant 2007: 3p av 5

Baumard Cremant 06 & Palmer 02

Cuvée Millesime Tirage (Cremant de Loire) från Domaine Baumard har vunnit mot äkta champagne, enligt importören Origo Wines. Då var det årgång 2004, nu handlar det om 2006. Druvblandningen har jag inte hittat någon info om, men antar att det är chenin blanc och chardonnay. För att få lite referens öppnas även en Palmer & Co Brut 2002 (pinot noir och chardonnay). Baumard har en mycket ljus gul, nästan vattenklar färg. Doften är diskret, purung av gröna äpplen, med viss aromatiska drag, och piggelin-päron, örter, grapeskal, mineral (våt sten) och aningen jästbrödiga toner. Smaken är mycket frisk och ren med bra mousse - om än lite stickig karaktär som drar åt sura krusbär - grapefrukt, citron/honungskarameller och örter.

Palmer 2002 kommer i gul färg och väl utvecklad doft av rostat bröd, nötter (valnötter, hassel) och tydlig mineralkaraktär av flintasten, krita och ostronskal samt blodgrape och bokna röda äpplen. Smaken är krämigare, mer utvecklad karaktär med valnötter (tänk Semifreddo) med ren frisk och balanserad syra. Vinet har flera år kvar, men är god att dricka nu. Matchampagne.

Visst är Baumards Cremant ett bra vin, men kommer inte upp till Palmer, vilket inte var väntat. 169 kr för Loire-skumpa och 267 kr för Palmer (nu årgång 2005 på bolaget).